Tag Archives: Lorentz Tovatt

M struntar i forskning kring elever och betyg

20 Mar

Den debattartikel Lorentz Tovatt och jag om tidigare betyg och skriftliga omdömen fick rätt snabbt ett svar från moderaterna Tomas Tobé (ordförande i riksdagens utbildningsutskott) och Erik Bengtzboe (ordförande MUF), men eftersom svaret helt valde att bortse från all kritik valde Lorentz och jag att replikera det. Svaret finns nu uppe på SvD Opinion men kan även läsas inklistrat här nedan;

M struntar i forskning kring elever och betyg

Miljöpartiet och Moderaterna skiljer sig i den grundläggande synen på eleven och skolan. Därför har Moderaterna helt rätt när de säger att ideologin styr när vi ifrågasätter betyg (Brännpunkt 6/3). Men tyvärr stämmer inte deras analys i något annat än just det.

För oss är det självklart att ansvaret för det svenska utbildningsväsendet är gemensamt och inte någonting som kan placeras på den enskilda individen. När en elev misslyckas med att nå de ställda målen är det på grund av att skolan och samhället misslyckats med att skapa en god studiemiljö för eleven. Det är för oss också en självklarhet att vi låter experter och forskning avgöra vilka reformer som gagnar skolan bäst.

Det är därför vi vågar stå på oss och mena att tidigare betyg inte är en lösning för den svenska skolan trots att det inte är en populär åsikt. I vår artikel på Brännpunkt 1/3 gav vi flera exempel på experter på området som höll med oss om det. Vi menar inte att betyg helt ska tas bort, de är ett bra verktyg för urval inför gymnasiet och högre studier, men innan dess vill vi använda oss av skriftliga omdömen istället. Omdömena ger större plats för nyanser, och forskning har också visat att de ökar resultaten och inte ger samma instängningseffekter som betyg kan ha.

De moderata debattörer som replikerade oss valde att inte diskutera denna forskning. Trots detta är de bergsäkra på att deras förslag om att införa betyg från årskurs tre är ett bra sådant. De är säkra på att det är en bra idé redan innan de utvärderat om det var en bra idé att införa betyg från årskurs sex.

Det enda stöd de ger för att det skulle vara en lösning är en IFAU-rapport som i sitt slutord menar att dess resultat är baserat på flera decennier gammal data och att de inte går att överföra till dagens samhälle.

Men för Moderaterna är symboliken i tidigare betyg viktigare än att de ska vara effektiva. Men vilken är då symboliken? Jo, att skolans misslyckande är på grund av eleverna – inte politikerna.

När man tror att lösningen på skolans problem är mer betygsättning tror man också att det är eleverna det är fel på. För om det vore fel på resurserna eller verktygen skulle man också kommit med andra förslag.

Vi i Miljöpartiet vill ta ansvar för den svenska skolan. Det är därför vi valt att prioritera fler lärare över fler skattesänkningar och det är därför vi säger nej till tidigare betyg. För oss handlar det om ideologi, och vår ideologi sätter resultat över populism.

Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom
Jakob Lundgren, Grön Ungdom

Annonser

Tidiga betyg säger inget om utveckling

11 Mar

För några dagar sedan skrev jag tillsammans med Lorentz Tovatt om den svenska betygshetsen i SvD. Vi menade vi måste ha mer bedömning och mindre betyg i skolan. Vad innebär det? Klicka dig in på SvD eller läs texten här nedan för att få svaret.

Tidiga betyg säger inget om utveckling

 Nu vill Moderaterna se betyg från årskurs tre. Som vanligt motiveras beslutet med tydligare kunskapsuppföljning och som en extra bonus försöker man flörta med socialdemokratiska väljare genom att mena att det främst kommer hjälpa de elever som har det sämst ställt ekonomiskt. Men hur står det egentligen till med det?

Bland allmänheten uppfattas dagens skola som ett misslyckande och därför kan tidigare betyg intuitivt verka rätt. Men en ansvarstagande regering måste också våga vända populismen ryggen för att istället ta välgrundade beslut som ger större vinster på sikt.

Forskningen på området är inte helt enig, men den är relativt tydlig med att tidigare betyg inte stärker elevers kunskaper utan att de snarare kan stjälpa dem. När betygsforskaren Alli Klapp ska kommentera tidigare betyg till Lärarnas Nyheter säger hon att en stor grupp missgynnas av det. Hon är heller inte ensam om att ha den analysen.

Christian Lundahl och Anders Jönsson, båda doktorander i pedagogik, har även de tidigare uttryckt sig skeptiska till tidigare betyg. De menar att tidigare betyg inte nödvändigtvis förbättrar inlärningen och i värsta fall till och med kan försämra den. Istället talar de om vikten av mer omdömen i skolan.

Omdömen är till skillnad från betyg menat att vara utvecklande snarare än ett urvalsdokument. Förenklat kan man säga att betyg är utformat för att placera elever i fack efter deras kunskap. Det är praktiskt vid urvalssituationer men under fortlöpande undervisning kan det sarga en elevs självförtroende och skada dess utbildning. Någonting även Klapp pekat på.

Vi i Grön Ungdom anser att det är viktigt att lyssna på experter när vi utformar vår politik. Därför vill vi också att skolor ska arbeta med nyanserade skriftliga omdömen där elevens styrkor och svagheter kommer till uttryck. I en isrealisk studie som ansedda Dylan Williams hänvisar till i en bok utgiven av Lärarförbundet har man funnit att skriftliga omdömen höjde resultaten med 30 procent i genomsnitt. Hur resultaten kan överföras till en svensk kontext och hur utformningen ska se ut måste förstås utredas, men resultaten kan inte ignoreras.

Utöver omdömen istället för tidigare betyg ser vi att elevdemokratin och elevers inflytande över sin egen utbildning är avgörande för hög kvalitet och ett aktivare deltagande. Även här har Moderaterna och alliansen hamnat fel, då man förbjudit möjligheten för skolor och kommuner att ha lokala skolstyrelser med elevmajoritet.

Betyg är ett bra verktyg när urval ska ske till gymnasium eller högre utbildning. Men en bokstav på ett papper i trean placerar elever i ett fack utan att ge dem svar på hur de ska utvecklas.

Det är uppenbart att Moderaterna valt att inte lyssna på den pedagogiska forskning som finns på området, och att elevernas bästa inte är det som prioriteras högst. Så i slutändan får förslaget oss att ställa frågan – vilka är det egentligen som behöver tidigare betyg? Eleverna eller Moderaterna?

LORENTZ TOVATT

språkrör Grön Ungdom

JAKOB LUNDGREN

Grön Ungdom

 

 

Vi behöver sol och vind – inte luftslott

9 Feb

Tillsammans med språkrörskandidaten Lorentz Tovatt besöker jag frågan om Sveriges energipolitik på nytt. Vår artikel har publicerats i Uppsala Fria Tidning och kan även läsas här nedan;

Vi behöver sol och vind – inte luftslott

“Sveriges energipolitik ska bestå av tre ben – kärnkraft, vattenkraft och förnybart”. Budskapet har runt om i Sverige upprepats som ett mantra av centerpartister. Vikten läggs vid det tredje benet, det förnyelsebara, och centerpartiet försöker mena att den tillväxt som idag sker inte funnits tidigare i svensk historia. Tyvärr är allt tal om det tredje benet bara ett retoriskt luftslott. Siffror från både Energimyndigheten och EU visar att det förnyelsebara i Sverige inte alls upplevt någon tillväxtboom under alliansregeringen. Redan år 1970-talet tillfördes 84 TWh förnybar energi och sedan dess har Sverige haft en konstant utbyggnadstakt inom sektorn. Om man ser till den prognos Energimyndigheten gjorde innan regeringens uppgörelse och den som gjordes efteråt så ökade bara tillförseln med minimala 5 procent över tio år.

Den andra delen i Centerpartiets retorik, att Sverige ska nå 50 procent förnyelsebar energi till 2020, avslöjar hur låga målen egentligen är. Trots att målet låter ambitiöst så har Sverige redan i skrivande stund 48 procent förnyelsebar energi. Det planerade målet för 2020 är så lågt satt att till och med EU reagerat och kallat det för ”väldigt lågt”. Faktum är att vindkraften i Europa just nu slår rekord och beräknas stå för 14 procent av eltillförseln år 2020. I Sverige beräknas motsvarande andel vara 8 procent – ljusår efter länder som Tyskland, Danmark och Irland. Än värre är det med mål för utbyggnad av solenergi. Där är inte Sverige bara under snittet, där är vi sämst i hela EU.

I länder som Tyskland har solenergin blomstrat på grund av smarta ersättningssystem som gynnar enskilda konsumenter och när kärnkraftverken nu stängs ner har vindkraften och solkraften ersatt den energi som föll bort. I Sverige bör vi med våra goda förutsättningar och framtida elöverskott kunna ta efter men istället står regeringen tandlös.

När man granskar Centerpartiets energipolitik inom Alliansen så finner man inte bara att det är ett luftslott. Vi märker dessutom att vi halkar efter övriga Europa. Om Centerpartiet med gott samvete vill fortsätta kalla sig Alliansens gröna röst krävs det att de nu tar krafttag för att stärka den förnyelsebara energin.

Centerpartiets energipolitik är en bluff

19 Jan

Tillsammans med Lorentz Tovatt (som gjort allt jobb) skriver jag idag i Uppsala Nya Tidning om Centerpartiets energipolitik. Eftersom jag inte längre har några uppdrag är jag bara en vanlig ”grön debattör”.

Centerpartiets energipolitik är en bluff

Effekterna av alliansregeringensomhuldade energiöverenskommelse är inte vad Centerpartiet påstår. Siffror från Energimyndigheten och EU-beräkningar visar att den inte alls leder till den stora tillväxt av förnybara energikällor som utlovats, snarare tvärt om.   

I nästan ett århundrade har Sverige haft förnybar energi, främst på grund av utbyggnad av vattenkraft och biomassa. Redan år 1970 tillfördes 84 TWh förnybar energi och sedan har tillförseln bara ökat. Men ökningen har hållit en ganska exakt kurva, och enligt Energimyndighetens långsiktsprognos kommer den att fortsätta i samma bana fram till 2020 om inte seriösa politiska åtgärder sätts in. Detta innebär alltså att vi faktiskt kommer att ha en fortsatt ökning av den förnybara energin, men att den knappast ökar mer än vanligt.

Till detta hör att den ökning av förnybar energi som sker än idag inte beror enbart på regeringen. Även i Energimyndighetens förra långsiktsprognos, som byggde på politiska beslut till och med juni 2008 – med andra ord före regeringens energiuppgörelse – ökade tillförseln. Dessutom, av den nu beräknade ökningen till år 2020 med 30 TWh förutsågs mer än hälften inträffa utan fler åtgärder. Åtgärder till följd av regeringens beslut efter 2008 ger därmed cirka 13 TWh förnybar energi, en ökning med endast fem procent över tio år.

De mål regeringen satt upp för år 2020 – minst 50 procent av den totala användningen – visar hur låg ambitionsnivån är. Redan i dag ligger vi på över 48 procent, vilket innebär att vi kommer att nå målet långt innan det ska nås. Detta trots att seriösa bedömare menar att det är möjligt att nå hela 75 procent till samma årtal. 

De låga ambitionsnivåerna hos den borgerliga regeringen har fått EU att reagera. I sin aktionsplan för förnybart skriver de att ”Sveriges ambitionsnivå för nationell utbyggnad av förnybar energi är väldigt låg”. Dessutom framgår det i aktionsplanen att Sveriges utbyggnadstakt för förnybart från och med nu till år 2020 faktiskt är lägre än åren 1996-2010. Utöver detta påpekar EU att Sverige till och med har sämst ambitioner i hela EU på utbyggnad av solenergi.

Med denna politik blir Sverige omsprunget, både Tyskland och Danmark satsar nu fullt ut på förnybar energi. Den kärnkraft som stängts i Tyskland har ersatts av sol och vind. Solenergimarknaden blomstrar till följd av den särskilda lagen om ersättning till enskilda producenter och ett företräde på kraftnäten. Här bör Sverige ta efter. Med framtida stort elöverskott och gynnsamma förhållanden för utbyggnad av förnybart är det bara politiken som släpar efter i utvecklingen.

Sammantaget visar det sig alltså att Centerpartiets energipolitik är en bluff. Det handlar mer om ett retoriskt spel för att måla sitt parti i en grönare färg. För att partiet hederligt ska kunna benämna sig som alliansens gröna röst krävs nu hårdare tag för att gynna framväxten av förnybar energi.

Lorentz Tovatt

grön debattör och skribent på Supermiljöbloggen.se

Jakob Lundgren

grön debattör

Sverige halkar ner på klimatrankinglista

9 Dec

Jag skriver idag tillsammans med Lorentz Tovatt på Göteborgs Postens debattsida angående det faktum att Sverige tokrasat i klimatrankingen. Artikeln går att läsa på GP:s hemsida här eller här nedan;

Sverige halkar ner på klimatrankinglista

I dagarna har det internationella klimatnätverket Climate Action Network presenterat sin årliga lista över länders klimatpolitiska progressivitet. Sverige har – återigen – rasat flera placeringar. Om man följer Sveriges agerande under klimattoppmötet i Mexico just nu är det inte särskilt svårt att förstå varför, skriver bland andra Lorentz Tovatt, observatörsdelegat på COP16 i Mexico för Grön Ungdom.

Varje år presenterar Climate Action Network (CAN), bestående av över 500 organisationer, en lista som toppas av de länder som är mest progressiva i sin politik om klimatet. Sverige har tidigare legat högt upp på listan, men på senare år har det gått sämre.

Medan alliansen har regerat i Sverige och vi har haft Andreas Carlgren som miljöminister har det blivit en tradition att varje år sjunka ett antal platser på CAN:s lista. I år hamnade Sverige på plats 24, förra året på plats 18 och året dessförinnan på tionde plats.

Men detta låter underligt, eller hur? Vi är ju vana vid att höra Carlgrens retorik om att Sveriges klimatpolitik är bland de bästa i världen. Bara för några dagar sedan skrev Carlgren en debattartikel där han påstod att Sverige minsann, genom sin progressiva klimatpolitik är en brobyggare mellan fattiga och rika länder. Så vem har då rätt, CAN eller Andreas Carlgren?

Tyvärr är det CAN som sitter inne med sanningen. Men varför är då dagens Svenska miljö- och klimatpolitik betydligt sämre än vad den var för bara ett decennium sedan?

Carlgren lobbar för fusk

En av huvudorsakerna heter: LULUCF, ett avtal som berör hanteringen av skog och landanvändning och Sverige har under ledning av Andreas Carlgren på internationell nivå, under COP-mötena, aktivt drivit på för ett förslag som innebär att Sverige kan fuska med att räkna och redovisa sina utsläpp i skogssektorn.

Kortfattat går det ut på att rika länder ska få göra en prognos på sina kommande utsläpp inom skogssektorn och på denna prognos basera en referenslinje. Länderna ska sedan förhålla sina utsläpp till referensnivån och försöka hålla sig under den. Om länder lyckas hamna under referensnivån ska de kunna tillgodogöra sig utsläppskrediter som de sedan har rätt att släppa ut i andra sektorer, exempelvis flygsektorn.

Genom att placera referensnivån högt har länder alltså rätten att släppa ut mycket. Samtidigt har de dessutom möjligheten att tillgodogöra sig stora mängder utsläppskrediter. Eftersom Sveriges skogssektor är förhållandevis stor kan Sverige, genom att fuska med sin referenslinje, i teorin öka sina utsläpp, även om man har tagit på sig utsläppsminskningsåtaganden.

Detta är inte bara problematiskt ur en etisk synpunkt – då man kan tycka det är orättvist att till exempel Sverige ska ha rätt att gömma utsläpp medan andra, fattigare länder inte ska ha det – det är också ett hot mot hela Kyotoprotokollets validitet. Eftersom förslaget är generaliserande innebär det att alla rika länder med en stor skogssektor kommer att kunna gömma sina utsläpp. Allt som allt riskerar förslaget – om det går igenom – att resultera i globala koldioxidutsläpp om över 800 miljoner ton årligen.

Skogen en separat sektor

Om man vill värna om miljön, vilket vi tror att Andreas Carlgren egentligen vill, så bör man i stället behandla skogssektorn som just vad den är – en separat sektor. Man ska alltså inte blanda ihop sektorerna i vilka Sverige och andra länder ska göra sina utsläppsåtaganden. Annars kommer förslaget med största sannolikhet att resultera i ett gigantiskt kryphål från vilket Andreas Carlgren kan plocka ut utsläppsrätt efter utsläppsrätt och istället släppa ut på andra håll och i andra sektorer.

En annan lösning kan vara att i stället använda sig av historiska utsläpp när man ska ta fram en referenslinje. I stället för att ta fram en prognos jämför man med vad man släppt ut tidigare. På så sätt riskerar man inte att få en godtyckligt placerad referenslinje som genererar i för många utsläppskrediter.

Om Sverige på allvar ska återfå ledarrollen i de internationella klimatförhandlingarna måste man se till att sådana här kryphål inte ska existera i ett kommande internationellt avtal. Annars får man även i fortsättningen finna sig i att år efter år rasa i rankingen över världens klimatprogressiva länder.

Lorentz Tovatt

observatörsdelegat på COP16 för Grön Ungdom

Jakob Lundgren

Grön Ungdom