Tag Archives: Kristdemokraterna

Målet: Ett jämställt Sverige

14 Okt

Det är inte alltid, för att inte säga det är väldigt sällan, som jag håller med Alliansens politik när det handlar om jämställdhet. Jag tycker allt som oftast att det handlar om retorik snarare än politik, och när det väl blir politik blir det missriktat eller mesigt. Men jag trodde i alla fall att målet – ett jämställt Sverige – var någonting vi var överens om.  Men idag visar det sig att jag hade fel.

DN rapporterar idag om att Alliansen förändrat Försäkringskassans direktiv från ””Det samlade uttaget av föräldrapenning skall vara jämställt mellan kvinnor och män” till att först 2008 vara ”Förutsättningarna för ett jämställt uttag av föräldrapenningen mellan kvinnor och män ska förbättras” till att året därpå ha landat på ”Föräldrar ska genom Försäkringskassans information få goda förutsättningar att välja hur man vill fördela föräldrapenningsdagarna mellan sig”.

Det första målet, ett mål som hängt med sedan 70-talet, tycker jag är ett bra mål. Det talar i generella ordalag om vilket samhälle vi vill ha – ett jämställt samhälle. Det handlar om ett ”samlat uttag” och inte om att uttaget måste vara jämställt i alla relationer. Väl avvägt och vettigt.

Alliansens första förändring tycker jag är symptomatisk på deras retorik i frågan. Det handlar om förutsättningar och inte om faktiska förhållanden. När man talar om förutsättningar behöver man heller inte stå till svars för konsekvenserna. Så länge förutsättningarna för ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen finns är Alliansen således nöjda och det är här jag tycker att det blir retorik istället för politik. Personligen tycker jag i de flesta fallen att det är konsekvenserna som är intressanta. En politik byggd enbart på förutsättningar blir i praktiken blind för hur samhället ser ut och fastnar i sin egen teori.

Alliansens senaste förändring, som Göran Hägglunds stabchef bekräftar genom att fastslå attett jämställt uttag av föräldrapenningen inte är något alliansregeringen eftersträvar”, innebär att konsekvenserna inte ens är intressanta längre. Nu är det bara informationen som är intressant. Att säga att bara informationen är intressant och inte ens nämna att det skulle vara information om jämställdhet är att indirekt acceptera hur det ser ut idag, eller kanske till och med indirekt anse att dagens förhållanden är goda.

Kristdemokraterna har i sig aldrig varit ett föredöme i jämställdhetsfrågan och deras största bidrag i frågan, vårdnadsbidraget, har varit en kvinnofälla snarare än någonting annat. Om man talar om ”information” eller ”förutsättningar” kan man blunda för det faktumet eftersom män i teorin även de kan begära ut vårdnadsbidrag, men i praktiken slår bidraget fast en könsnorm om att kvinnor ska vara hemma med barnen. En norm man länge, länge försökt bekämpa.

Sen finns förstås även jämställdhetsbonusen som stora delar av Alliansen står bakom. Budskapet här är ungefär samma som stora delar av Alliansens politik. Allt går att lösa med pengar – till och med normer. Bonusen var i sin första version en flopp utan dess like och påverkade ganska exakt noll. Bonusen har nu stöps om i en ny form men jag misstänker att den inte kommer göra någon större skillnad den här gången heller. Den representerar nämligen ett område där Alliansens problemanalys har misslyckats fatalt. I SOU 2005:73 finner man att pappans uttag av föräldradagar påverkas ytterst marginellt av att kvinnan i ett heterosexuellt förhållande tjänar mer. Alltså styrs uttaget till det största delen av andra saker än ekonomi – nämligen normer. Dessa normer är heller ingenting som kommer att försvinna om man ger jämställda föräldrar en bonus, även om det säkert kommer påverka ett fåtal föräldrar.

Jag tror inte att Alliansen som helhet kan ställa sig bakom att jämställdhet mellan könen är någonting man inte längre har som målsättning. Det finns många allianspolitiker som brinner för jämställdhetsfrågor och jag hoppas att de politikerna nu tar till orda. 

Kristdemokraternas äss i den här regeringen har aldrig varit att de driver igenom ett stort antal hjärtefrågor. Deras äss har alltid varit att de i konservativ anda i tystnad kväver progressiva förslag. De har i många år hållit frågan om en förändring i lagen om fastställande av könstillhörighet gisslan och nu har man via tysta regeringsdirektiv, inte via lagstiftning, lyckats förändra själva målet för vars vår familjepolitik vill nå.

Det här är i slutändan inte en fråga kring vare sig man vill låta föräldrarna styra över sitt uttag fritt, tredela föräldraförsäkringen, göra den individualiserad eller låta den vara som den är idag. Den här frågan handlar om själva grunden för vår jämställdhetspolitik – vill vi nå ett jämställt samhälle eller inte? Idag ges Kristdemokraterna rätten att bakom kulisserna tala för hela Alliansen när de sätter nya direktiv. Om övriga Allianspolitiker fortfarande ser ett jämställt samhälle som någonting värt att sträva efter måste man nu våga höja rösten.

Annonser

Dags att köra över KD (igen)

8 Jul

I måndags skrev jag om lagen om fastställande av könstillhörighet på Tidningen Ångermanlands ledarsida. Artikeln finns tyvärr inte på webben men den går att läsa här nedan;

 

Dags att köra över KD (Igen)

 

När Sverige äntligen skulle ta steget och införa könsneutrala äktenskap så lyckades Alliansen inte få med sig Kristdemokraterna på linjen. Det hela slutade med att C, FP och M lade en gemensam motion om att införa könsneutrala äktenskap och att riksdagen sedan gjorde gemensam sak i att köra över KD. Det är nu hög tid att vi gör om det.

 

Lagen om fastställande av könstillhörighet instiftades år 1972. Den handlar om under vilka former man får genomföra en könskorrigering. I den form den ser ut idag är den en förlegad kvarleva av den svenska moralpaniken. Lagen kräver att man ska vara ogift, steriliserad och svensk medborgare för att man ska få byta i kön. I praktiken innebär detta tvångsskilsmässor och tvångssteriliseringar.

 

Vissa hävdar att det inte är ett tvång. Men när det handlar om människor som känner att de är födda i fel kropp, som ofta lider av depression och där många går i självmordstankar så blir det i praktiken ett tvång. Ett tvång i praktiken är lika illa som ett tvång i lag.

 

Under Alliansens första fyra år tog man emot två stycken utredningar. Den första, SOU:2007:16, föreslog att kravet på att vara ogift, steril och svensk medborgare skulle tas bort. Vidare föreslog utredningen också att man skulle få rätten att frysa ned könsceller. Utredningen togs emot av alliansregeringen men ingenting hände. 2010 släppte Socialstyrelsen en rapport som på det stora hela kom fram till samma saker och deras förslag gick ut på en stor remissrunda där nästan alla höll med om Socialstyrelsens slutsatser.

 

På Kristdemokraternas riksting har man nu tagit ställning mot att ta bort steriliseringskravet i lagen och därför känns det osannolikt att det kommer gå att få en enig alliansregering i frågan. Därför bör nu övriga allianspartier göra gemensam sak med S, V och MP och förändra den förlegade lagen.

 

Det är inte acceptabelt att svenska staten år 2011 fortfarande behåller en lag som innebär tvångssteriliseringar. Det är inte godtagbart att Sverige år 2011 fortfarande har kvar en lag som tvingar gifta par, förälskade par, att genomgå en skilsmässa och det är framför allt inte godtagbart att det enda som hindrar lagen från att förändras är att ett enda regeringsparti sitter och skakar huvudet.

 

Riksdagens ledamöter måste nu med eller utan KD ta ett gemensamt ansvar för att förändra lagen. Att inte ta ansvar är att godta att människor i Sverige fortfarande tvångssteriliseras, och det går inte att acceptera.

 

Jakob Lundgren, Förbundsstyrelseledamot Grön Ungdom

Välkommen till 2011, Hägglund.

20 Jun

19 mars år 2007 var den första gången Alliansregeringen mottog en utredning som föreslog ändringar i lagen om ändrad könstillhörighet. Bland de föreslagna ändringarna återfanns att man inte längre skulle behöva vara ogift, att den som vill byta som inte längre ska behöva bli steriliserad och att även utländska medborgare som varit bosatta i Sverige i ett år skulle få byta kön. Lagen föreslogs träda i kraft den första juli 2008. Ingenting hände.

Spola fram till Pride 2010. Nu säger Göran Hägglund att ändringar i lagen kan komma om Alliansen vinner valet. Anledningen till detta är den utredning som genomförts av Socialstyrelsen och som på det stora hela kom fram till exakt samma saker som utredningen från 2007. Ny utredning, samma förslag, men återigen händer ingenting. Socialstyrelsens förslag gick även ut på en bred remissrunda och där var en överväldigande majoritet överens med Socialstyrelsen.

Spola fram ytterligare lite grann. Det är nu juni 2011, ett år efter att Alliansen tog emot Socialstyrelsens utredning. Nu tar KD:s partistyrelse ställning för att skjuta på frågan till framtidenFyra år efter att Alliansen tog emot en första utredning tycker alltså Kristdemokraterna fortfarande att det är en fråga för framtiden och KD drar dessutom med sig övriga Alliansen i sin ovilja ett ändra lagstiftningen. RFSL visade i en undersökning från 2010 att Kristdemokraterna i flera viktiga HBT-frågor blockerat lagstiftning trots att det fanns en bred majoritet för förslagen i riksdagen.

Nu sitter vi här år 2011 och Alliansen låter fortfarande Kristdemokraterna krama sönder en förlegad lag om fastställande av könstillhörighet från 1972. Lagen innebär tvångssterilisering, tvångsskilsmässor och liv som förstörs. Det är 2011 nu, Hägglund, inte 1972.

Ursprungligen publicerat på Alliansfritt Sverige.

Vad kan man lagstifta fram egentligen?

13 Mar

Som politiker är jag väldigt konsekvensinriktad. Ett ideologiskt tveksamt beslut kan för mig rättfärdigas om det i överlag har positiva effekter. Ibland kan det räcka med att de positiva effekterna i överlag är större och ibland behöver de vara överväldigande men ändock är effekten i slutändan det viktigaste.

Det tycker jag gör mig till en lite bättre politiker. Ideologiska skygglappar försvinner till viss del och resultatet står i fokus. Det innebär dock inte att resultatet i sig inte är beroende av ideologi.

Det här innebär att jag till exempel är för kvotering av bolagsstyrelser. För mig är kvotering någonting som i grunden är dåligt men effekten av kvoteringen är mer jämställda bolagsstyrelser och därmed kan jag godta verktyget. Många andra politiker tycker helt annorlunda. Antingen ställer de inte upp på premissen att vi bör sträva efter jämställda bolagsstyrelser och därmed är inte effekten relevant att ta ställning till eller så är de rent ideologiskt mot verktyget kvotering. De senaste av de två är nog vanligast i den svenska debatten.

Dagens Alliansregering är också ett exempel på det senaste. Man tror inte att man kan kvotera fram jämställdhet. Dels för att man inte tycker om verktyget och dels för att man inte tror att det blir en sann jämställdhet.

Jag kan egentligen ställa upp på båda premisserna som Alliansen i allmänhet ställer upp. Jag ogillar, precis som jag tidigare påpekade, verktyget kvotering och jag tror precis som Alliansen inte att effekten blir en sann jämställdhet. För mig aspirerar dock inte en kvoteringslag heller till att skapa någon sann jämställdhet utan det handlar om en spark i rumpan.

Det är ett faktum att lika tenderar att välja lika och det innebär att de män som idag sitter i bolagsstyrelser helt sonika väljer in fler män när ett val blir aktuellt. Jag menar inte att männen konspirerar mot kvinnor utan att det helt enkelt existerar en struktur som gör att män strukturellt kvoteras in till styrelserna. Det problemet kommer en kvoteringslag till rätta med när man med en spark rättar till dimensionerna på styrelserna. Det skapas inte en sann jämställdhet men man kan mycket väl komma åt den strukturella ojämställdheten som idag finns. Det räcker för mig för att man ska kunna motivera kvoteringen som verktyg. Och det gäller även för andra lagar som åsyftar att göra samhället lite mer jämställt.

Men lagstifta fram jämställdhet kan man inte. Det tror varken jag eller Alliansen.

Kristdemokraterna verkar däremot tro att man kan lagstifta fram andra saker. Andra mer abstrakta och svårmätta saker. En sån sak är mod. Och det har jag svårt att förstå.

Kristdemokraterna tror alltså inte att man kan lagstifta fram jämställdhet, som ändå i någon mån går att mäta i absoluta tal, men man tror att man kan lagstifta fram den abstrakta känslan, eller driften, mod.

Jag talar förstås om den civilkuragelag som Kristdemokraterna drivit på och som Alliansen sedermera gått med på att utreda. Lagen skulle innebära att man kan bli straffad för att man inte ingripit när man sett ett brott begås. Syftet är förstås förståeligt. Man vill att medborgarna ska agera solidariskt och rädda varandra när hjälp behövs och det är ett syfte som kan kan förstå och ett mål som jag kan dela.

Lagstiftning blir dock för mig i detta fall, precis som i det förra, ett medel jag ogärna använder. Det blir så ännu mer i detta fall då det handlar om någonting ännu mer abstrakt än jämställdhet.

Att Kristdemokraterna däremot verkar tycka att det går att lagstifta fram mod är för mig ett under. Antingen följer de inte samma metodik som de verkar göra i fallet med kvotering eller så är det helt enkelt ideologiskt blinda.

Effekterna av lagen är i detta fall dessutom i allra högsta grad negativa snarare än positiva. Expertutredningen som gjorts kommer till följande slutsatser;

Utredningen konstaterar att en sådan lagstiftning (Civilkuragelag, min anmärkning) inte skulle få någon nämnvärd positiv effekt. Däremot skulle den minska människors benägenhet att anmäla och vittna om övergrepp och olyckshändelser i fall då de själva inte gjort tillräckligt för att hjälpa.

Eftersom är effekterna i överlag verkar vara negativa och eftersom lagstiftning enligt mig i grunden är negativt är jag emot en så kallad civilkuragelag.

Hur Kristdemokraterna tänker agera vet jag inte än men jag ser fram emot att se vilket beslut de tar nu när det har utredningen i handen.

Om de går vidare med lagstiftningsprocessen så verkar de ju dels tycka att man kan lagstifta fram abstrakta känslor och varför kan man i så fall inte lagstifta fram jämställdhet? Och om man går vidare så väljer man också att helt bortse från effekterna och menar att det symboliska, ideologiska värdet står över effekterna beslutet kan få. I det fallet är Kristdemokraterna dels förblindad av ideologiska skygglappar och dels kan man väl verkligen ställa sig frågan varför man inte tror på lagstiftning när det handlar om jämställdhet.

Om man ändå tycker att det symboliska värdet är större än effekterna, och om effekterna ändå kan antas vara positiva, varför vill man då inte lagstifta fram jämställdhet när man är villig att lagstifta fram andra värden där effekterna inte ens är positiva?

Inlägget redigerades den 14 mars. Det som ändrades var att jag endast syftade till att Kristdemokraterna drivt frågan om civilkuragelag istället för att hela Alliansen gjort det. Anledningen till att jag trodde att hela Alliansen gjort det är att uttalanden från Kristdemokrater gett mig den bilden. Jag ber om ursäkt om mina tidigare formuleringen förvirrat någon.

Stora skillnader mellan KD och MP

22 Sep

Jag kan inte låta bli att reagera på uttalandet, tyvärr. Göran Hägglund, partiledare för Kristdemokraterna säger blankt nej till att Miljöpartiet skulle sitta i regeringen med Alliansen på grund av stora skillnader i partiernas respektive värderingar. Och jag håller med.

Kristdemokraterna har en syn på familjen som hör hemma på 50-talet och har konsekvent stoppat HBT-reformer i riksdagen. När man ser till dessa frågor står Miljöpartiet ljusår från Sverigedemokraterna.

Men då glömmer man att Göran Hägglund (KD) sedan tidigare öppnat upp för ett samarbete med SD. Och nu är förstås inte ett samarbete nödvändigtvis samma sak som att sitta i regeringen tillsammans, men jag kan ändå inte låta bli att reagera. Är verkligen MP så hemska att KD inte kan sitta i regering med dem samtidigt som partiet (i vart fall) tidigare inte hade några problem med att öppna upp för ett samarbete md Sverigedemokraterna.

Vilket partis värderingar står KD närmast egentligen?

Regeringsmakten till salu

2 Sep

Grön Ungdom imponerar idag med en riktigt snyggt genomförd kampanj. Angående Peter Erikssons artikel i DN om Moderaterna och Kristdemokraternas hemliga finansiärer har man lagt ut Rosenbad på Tradera.

Just Moderaterna har tagit emot hela 80 miljoner kronor de senaste tio åren. Vissa bidragsgivare till Moderaterna är dessutom helt öppna med att de kräver motprestationer för de pengar de ”donerar”. Jag skrev tidigare om Fria Media på Alliansfritt. Fria Media är en stiftelse som bara år 2006 skänkte över 800 000 till Moderaterna och de kräver dessutom att partierna redovisar hur de klarat av Fria Medias ”projekt”.

Jag tycker att Sverige har en så pass osäker demokrati. Grön Ungdoms kampanj var talande i att det gick att köpa politisk makt men jag undrar om det inte är så att det som är mest talande är Moderaternas tystnad. Vilka krafter är det som stoppar partiet från att publicera deras största bidragsgivare?

Bloggar; Jämtsved (MP), Jakop Dalunde (MP)

Politikerna måste stå upp för HBTQ-frågorna

28 Jul

Den moderata bloggaren Kent Persson bjuder den här veckan in till bloggdebatt om HBT-frågor och Pride och jag tänkte bidra med ett inlägg till den debatten. Jag skrev just på Alliansfritt Sverige om hur moralkonservativa Kristdemokraterna tillåts styra och ställa i Sveriges HBTQ-politik trots att deras politik hör hemma på 50-talet. Och det är där det största problemet med dagens HBT-politik. Det är inte att vår riksdag skulle vara emot de flesta HBT-reformerna utan det är att de moralkonservativa partierna vi har själva får styra politiken när de andra partierna inte vågar stå upp för sig själva.

  • 86.7 % av är riksdagen positiva till moderskapspresumtion, alltså att en kvinna som är gift med en kvinna som föder barn automatiskt antas vara ena modern, men ändå så har ingenting gjorts i frågan
  • 53.9% är positiva till surrogatmödraskap (och frågan fick i maj också bifall på Miljöpartiets kongress), men ändå har ingenting gjorts.
  • 87.4 % är positiva till moderniserad lag där man inte måste vara ogift, steriliserad, myndig och svensk medborgare för att få sin könstillhörighet fastställd

Trots den, i vissa fall till och med överväldigande majoriteten, i dessa frågor har ingenting hänt. I en fråga, den om ensamstående kvinnors rätt till insemination röstades till och med en motion ner trots att det fanns en riksdagsmajoritet för förslaget. Allt på grund av att Kristdemokraterna ges rätten att bestämma över dessa frågor i Alliansen.

Det är dock inte bara Kristdemokraterna som har en konservativ och lite unken syn på frågan, utan även bland moderaterna finns det en stor andel som är negativt ställda till förslagen (och även såklart i SD, men det visste nog alla redan). Bland de riksdagskandidater som fick lägst poäng i RFSL:s enkät var till exempel fem stycken moderater och en person Sverigedemokrat.

Moderaterna och Kristdemokraterna är dessutom de enda svenska riksdagspartierna som ännu inte tagit avstånd från heteronormen.

Så det jag efterfrågar är politiker som vågar stå upp för det dem tror på, för då kommer vi att få en mycket bättre HBT-politik. Och framför allt så kommer vi att slippa en politik som styrs av det parti som för tillfället råkar vara mest bakåtsträvande i riksdagen.

Sen vore det också roligt om Sveriges socialminister Göran Hägglund faktiskt tog sig tiden och besökte Pride. Men det verkar inte bli fallet.