Tag Archives: Ideologi

Vad vill Grön Ungdom vara?

21 Nov

Det har nu gått ungefär två månader sedan jag lämnade alla mina politiska uppdrag. Jag lämnade däremot mina politiska uppdrag vid ungefär samma tidpunkt som jag hade planerat en rad inlägg om var Grön Ungdom står idag och vart vi vill vara efter valet 2014. Det här inlägget och de som följer är inte en återkomst till politiken utan tankar och formuleringar som fanns innan jag lämnade uppdragen och insynen. Tankar från den politiska graven om man så vill. Eller åsikter från en bitter och avdankad föredetting om man vill vara cynisk.

Den tiden jag satt i Grön Ungdoms förbundsstyrelse var en omvälvande sådan. Det var en styrelse som var grön i mer än en bemärkelse och det tog tid innan alla tagit sig in i arbetet och själva insett vad de ville göra. Det tror jag visat sig efter två år.

Många av de strategiska långsiktiga samtal vi tog då landade aldrig där de kanske borde handlat egentligen. Jag tror inte att vi idag vet vilka Grön Ungdom är eller vilka vi vill vara.

Inför valet 2010 tog den dåvarande förbundsstyrelsen fram ett internt image-dokument. Där stod det saker som att vi skulle uppfattas som moderna och snygga. Dokumentet skapade debatt inom förbundet om vilka vi egentligen ville vara eller var. Vissa ville nog inte definiera oss. Och visst har de poänger – går det att definiera ett förbund med tusentals medlemmar? Förmodligen inte.

Men tanken bakom dokumentet var både god och helt riktig. Även om vi inom förbundet kommer från olika bakgrunder så har vi något gemensamt som binder oss samman. Det måste vi förmedla. Vi måste förmedla vilka vi gemensamt är.

Om någon intresserad idag skulle surfa in på vår hemsida skulle personen mötas av en bild på våra två språkrör som välkomnar personen. Det tror jag är fel och det är dessutom bara Grön Ungdom av ungdomsförbunden som gör så. Våra språkrör må vara vårt huvudsakliga ansikte utåt, men det är inte de som definierar vår rörelse. Låt mig utveckla.

Image

Snälla Grön Ungdom, stäm mig inte för olovligt användande. Jag vet att jag lämnade dig. Men jag gillar ju dig egentligen. Det är inte du, det är jag. Det kan aldrig bli oss, förlåt.

Även Miljöpartiets hemsida (innan dagens förnyelse som jag för övrigt inte tycker är helt lyckad) välkomnar intresserade med bilder på språkrören. Men det finns flera viktiga distinktioner mellan förbunden. Miljöpartiets språkrör är namnkunniga mediapersonligheter som på gott och ont i sin egen framställning i hög grad avgör hur det går för partiet. Med Maria Wetterstrands enorma popularitet växte partiet enormt.

Image

Hej.

Det var inte endast hennes förtjänst, vi är tusentals som åstadkommit det, men hennes person

gjorde enormt mycket. Miljöpartiets språkrör är alltså i sig själva en stor anledning till varför man kanske är intresserade av partiet.

Miljöpartiets språkrör är dessutom för ett parti med sug efter att sitta i regering vårafrämsta framtida ministerkandidater. Det är viktigt att de i hög grad lyfts fram för sina kompetenser och visar att vi som parti är regeringsdugliga.

Men vad gör då Grön Ungdom annorlunda?

Massvis är såklart svaret. Även om vi är del av samma gröna rörelse, till och med rent tekniskt sätt en del av Miljöpartiet så har vi helt andra förutsättningar och möjligheter.

Även om vi har fantastiskt kompetenta språkrör så är de inte lika namnkunniga. Går vi ut med en bild på ett av våra språkrör skulle väldigt, väldigt få på gatan kunna säga vem personen är. Våra språkrör sitter dessutom mycket kortare perioder än språkrören i Miljöpartiet. Det är en självklar konsekvens av att vi är ett ungdomsförbund.

Så varför välkomnar våra språkrör nya medlemmar på hemsidan och varför tjatar jag om en hemsida som ändå ska bytas ut snart? För att den är symptomatisk för vårt imageproblem.

Jag nämnde någonting tidigare. Någonting som vi inom Grön Ungdom och Miljöpartiet ofta talar om. Faktiskt någonting många ofta talar om. Den Gröna Rörelsen.

Vi är en del av den gröna rörelsen. Det är en bred rörelse som inkorporerar många fler än bara Grön Ungdom. Det handlar om miljörörelsen, djurrättsrörelsen, fredsrörelsen, den feministiska rörelsen och många, många fler.

Vi är en del av en rörelse, vill du också vara det?

Det tycker jag att vi ska förmedla till alla som är intresserade av oss. När man går in på vår hemsida ska man mötas av aktivitet, många ansikten och en ”häng med”-attityd. Vid vår senaste medlemsräkning tror jag att vi låg kring 3400 medlemmar. Efter valet var vi över 4000 medlemmar (politiska ungdomsförbund har generellt sätt stora tapp mellan val då intresset sjunker). Grön Ungdom både vill och har potentialen att växa. Men då måste vi veta vilka vi är och var vi ska. Och vi är en del av den gröna rörelsen.

Men vad är den gröna rörelsen och hur är den insikten viktig för oss? Det vill jag att vi diskuterar internt. Mina tankar tänker jag dela med mig av i ett kommande inlägg.

Annonser

Vad kan man lagstifta fram egentligen?

13 Mar

Som politiker är jag väldigt konsekvensinriktad. Ett ideologiskt tveksamt beslut kan för mig rättfärdigas om det i överlag har positiva effekter. Ibland kan det räcka med att de positiva effekterna i överlag är större och ibland behöver de vara överväldigande men ändock är effekten i slutändan det viktigaste.

Det tycker jag gör mig till en lite bättre politiker. Ideologiska skygglappar försvinner till viss del och resultatet står i fokus. Det innebär dock inte att resultatet i sig inte är beroende av ideologi.

Det här innebär att jag till exempel är för kvotering av bolagsstyrelser. För mig är kvotering någonting som i grunden är dåligt men effekten av kvoteringen är mer jämställda bolagsstyrelser och därmed kan jag godta verktyget. Många andra politiker tycker helt annorlunda. Antingen ställer de inte upp på premissen att vi bör sträva efter jämställda bolagsstyrelser och därmed är inte effekten relevant att ta ställning till eller så är de rent ideologiskt mot verktyget kvotering. De senaste av de två är nog vanligast i den svenska debatten.

Dagens Alliansregering är också ett exempel på det senaste. Man tror inte att man kan kvotera fram jämställdhet. Dels för att man inte tycker om verktyget och dels för att man inte tror att det blir en sann jämställdhet.

Jag kan egentligen ställa upp på båda premisserna som Alliansen i allmänhet ställer upp. Jag ogillar, precis som jag tidigare påpekade, verktyget kvotering och jag tror precis som Alliansen inte att effekten blir en sann jämställdhet. För mig aspirerar dock inte en kvoteringslag heller till att skapa någon sann jämställdhet utan det handlar om en spark i rumpan.

Det är ett faktum att lika tenderar att välja lika och det innebär att de män som idag sitter i bolagsstyrelser helt sonika väljer in fler män när ett val blir aktuellt. Jag menar inte att männen konspirerar mot kvinnor utan att det helt enkelt existerar en struktur som gör att män strukturellt kvoteras in till styrelserna. Det problemet kommer en kvoteringslag till rätta med när man med en spark rättar till dimensionerna på styrelserna. Det skapas inte en sann jämställdhet men man kan mycket väl komma åt den strukturella ojämställdheten som idag finns. Det räcker för mig för att man ska kunna motivera kvoteringen som verktyg. Och det gäller även för andra lagar som åsyftar att göra samhället lite mer jämställt.

Men lagstifta fram jämställdhet kan man inte. Det tror varken jag eller Alliansen.

Kristdemokraterna verkar däremot tro att man kan lagstifta fram andra saker. Andra mer abstrakta och svårmätta saker. En sån sak är mod. Och det har jag svårt att förstå.

Kristdemokraterna tror alltså inte att man kan lagstifta fram jämställdhet, som ändå i någon mån går att mäta i absoluta tal, men man tror att man kan lagstifta fram den abstrakta känslan, eller driften, mod.

Jag talar förstås om den civilkuragelag som Kristdemokraterna drivit på och som Alliansen sedermera gått med på att utreda. Lagen skulle innebära att man kan bli straffad för att man inte ingripit när man sett ett brott begås. Syftet är förstås förståeligt. Man vill att medborgarna ska agera solidariskt och rädda varandra när hjälp behövs och det är ett syfte som kan kan förstå och ett mål som jag kan dela.

Lagstiftning blir dock för mig i detta fall, precis som i det förra, ett medel jag ogärna använder. Det blir så ännu mer i detta fall då det handlar om någonting ännu mer abstrakt än jämställdhet.

Att Kristdemokraterna däremot verkar tycka att det går att lagstifta fram mod är för mig ett under. Antingen följer de inte samma metodik som de verkar göra i fallet med kvotering eller så är det helt enkelt ideologiskt blinda.

Effekterna av lagen är i detta fall dessutom i allra högsta grad negativa snarare än positiva. Expertutredningen som gjorts kommer till följande slutsatser;

Utredningen konstaterar att en sådan lagstiftning (Civilkuragelag, min anmärkning) inte skulle få någon nämnvärd positiv effekt. Däremot skulle den minska människors benägenhet att anmäla och vittna om övergrepp och olyckshändelser i fall då de själva inte gjort tillräckligt för att hjälpa.

Eftersom är effekterna i överlag verkar vara negativa och eftersom lagstiftning enligt mig i grunden är negativt är jag emot en så kallad civilkuragelag.

Hur Kristdemokraterna tänker agera vet jag inte än men jag ser fram emot att se vilket beslut de tar nu när det har utredningen i handen.

Om de går vidare med lagstiftningsprocessen så verkar de ju dels tycka att man kan lagstifta fram abstrakta känslor och varför kan man i så fall inte lagstifta fram jämställdhet? Och om man går vidare så väljer man också att helt bortse från effekterna och menar att det symboliska, ideologiska värdet står över effekterna beslutet kan få. I det fallet är Kristdemokraterna dels förblindad av ideologiska skygglappar och dels kan man väl verkligen ställa sig frågan varför man inte tror på lagstiftning när det handlar om jämställdhet.

Om man ändå tycker att det symboliska värdet är större än effekterna, och om effekterna ändå kan antas vara positiva, varför vill man då inte lagstifta fram jämställdhet när man är villig att lagstifta fram andra värden där effekterna inte ens är positiva?

Inlägget redigerades den 14 mars. Det som ändrades var att jag endast syftade till att Kristdemokraterna drivt frågan om civilkuragelag istället för att hela Alliansen gjort det. Anledningen till att jag trodde att hela Alliansen gjort det är att uttalanden från Kristdemokrater gett mig den bilden. Jag ber om ursäkt om mina tidigare formuleringen förvirrat någon.

Arbetslinjen mot bidragslinjen – Varför inte båda?

13 Maj

Alliansen är väldigt duktiga på att använda ett språk som använder sig av negativt och positivt laddade ord för att deras politik ska verka så sympatisk som möjligt. Och det bästa exemplet på detta är kanske arbets- kontra bidragslinjen. Det man gör är dels att man säger att motståndarens linje, i detta fall det Rödgröna samarbetets inte kommer att skapa arbeten och det andra man gör är att man opinionsbildar mot bidragen och därför senare kan sänka dem.

Man kan börja med A-kassan som exempel. Där Alliansen både höjt avgifterna för många av fackförbunden samtidigt som man sänkt ersättningsnivåerna. Det ska löna sig att arbeta och arbetslinjen kallas det och jag kan ställa upp på att säga att det ska löna sig att arbeta och att det ska straffa sig att stå som arbetslös. Inte för att jag nödvändigtvis håller med men för att det är ett ställningstagande som kan göras.

Däremot så gör inte sänkningarna av ersättningsnivåerna att fler arbetar. OECD:s rapport Employment Outlook 2006 visar med all tydlighet att A-kassenivåerna i Sverige har en väldigt liten påverkan på sysselsättningsgraden. Inte heller Madelene Nordlund som gjort studier på området menar att de sänkta ersättningsnivåerna är en bra metod för att få ut folk i arbetslivet. Sänkt a-kassa är en dålig metod för att få folk att söka jobb visar hennes studie, och går vidare med att mena att höga nivåer låter människor hitta ett arbete som bättre passar deras kompetens. (Läs gärna Storstad som på ett ypperligt sätt går igenom studierna på området)

Så, den så kallade ”bidragslinjen” med högre nivåer i A-kassan innebär inte att fler kommer att gå arbetslösa, däremot kommer det enligt Madelene Nordlunds studie innebära att fler hittar ett jobb som passar just dem. Extra spännande blir däremot utmålandet av det Rödgröna alternativet som bidragslinjen då Finansminister Anders Borg (M) själv flörtar med att höja taket i a-kassan, vilket dock inte är detsamma som ersättningsnivåerna men som ändå är någonting som Moderata bloggare så som Josefin Sundström i Örnsköldsvik borde ta hänsyn till innan de svartmålar de Rödgrönas vilja att höja taket.

Men förändringarna i A-kassan har såklart haft effekter. Och vare sig de är positiva eller inte går ju återigen att diskutera. Närmare 500 000 personer har lämnat A-kassan sedan förändringarna som Alliansen gjorde i den. Eftersom många, om än inte alla dessutom lämnat facket kan man tycka att det är en positiv utveckling om man är negativt ställda till fackrörelserna.

Andelen arbetslösa som har A-kassa är idag ca 40% medan den innan valet 2006 låg på ca 80%. Siffran har alltså på fyra år halverats. Det innebär såklart att kommunerna får ökade kostnader då allt fler är i behov av ekonomiskt bistånd, eller det som i vardagligt tal kallas socialbidrag. Det som hänt är alltså att kostnaden förts över till kommunerna. Det gör dessutom att färre har en möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet då arbetslösa som går på socialbidrag har en lägre chans att få jobb. (Återigen gör eminenta Storstad en sammanställning av allt man kan vilja veta)

Det man dessutom kan se är att många har tecknat en privat inkomstförsäkring för att täcka upp för det sänkta taket i A-kassan. Som stenhård anhängare av den så kallade ”arbetslinjen” borde man ju då hävda att de som tecknar en privat inkomstförsäkring planerar att vara arbetslösa väldigt länge då man menar att sänka ersättningsnivåer på något plan ger arbete.

Jag tror att det handlar om någonting helt annat. Man vill inte som arbetslös tvingas förnedras när man går för att ansöka om Socialbidrag. För det är någonting som upplevs vara skamfullt och att de upplevs som det kan jag förstå då man utreder hela ens familje- och ekonomiska situation. Krav ställs dessutom på att man är inskriven vid arbetsförmedlingen och aktivt söker ett jobb och är beredd att acceptera de som man får. Ändå vill Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin se ökade krav på de unga som lever på ekonomiskt bistånd och menar att de sitter hemma och spelar tv-spel då de borde söka jobb. Jag är ytterst skeptiskt till om han har någon fantastisk undersökning som visar just på det sista men det visar ju onekligen vad han för attityd gentemot unga.

Även sjukförsäkringen har fått ta stryk efter att Alliansen kommit till makten. Man har ändrat reglerna så att man inte längre ska kunna få sjukpenning i över ett år, varför sjukskrivna automatiskt skulle bli friska efter ett år förklaras inte men socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson talar i SvD klarspråk. De nya reglerna är till för att sänka skatten. Och en sådan ärlighet får man ändå beundra. Det innebär däremot inte att jag håller med.

Att man genomfört denna regeländring innebär att 50 000  kommer att utförsäkras det närmsta året (siffran har nu skrivits ned till 44 000), någonting som medför ökade kostnader för landets kommuner. Det innebär dessutom att kommunerna förväntas ha fortsatt höga kostnader för socialbidrag även efter att arbetslösheten sjunkit (I vanliga fall följs de två åt). Undersökningar från Folkhälsoinstitutet visar dessutom att de sjukskrivna i hög grad lider av psykisk ohälsa och att nära hälften har haft självmordstankar. Skrämmande siffror, och siffror som mycket väl kan förvärras om de dessutom utsätts för den skam som upplevs när man söker socialbidrag. Enligt Bengt Starrin, professor i socialt arbete så innebär skammen också i förlängningen att de inte orkar vara lika aktiva på arbetsmarknaden.

Förändringarna innebär också att antalet arbetslösa som lever under fattigdomsgränsen ökat kraftigt sedan år 2006 och Sverige är nu sämre än EU-snittet när det gäller antalet familjer med barn som lever under fattigdomsgränsen. Att det är så är inte så konstigt då 75% av de utförsäkrade trots regeringens löften fått sänkt ersättning.

Extra skrämmande blir det här faktumet då TCO:s granskning av Alliansens rehabiliteringspolitik (Sista steget i rehab-kedjan) där noll kronor går till medicinsk rehabilitering. De nya reglerna har dessutom inneburit att allt fler sjukskrivna blir avskedade (Även på ett hjärta rött). Det gör att sjukskrivna idag i många fall står ännu längre bort från arbetsmarknaden än tidigare.

De som fortfarande arbetar deltid har dessutom i vissa fall förlorat sin sjukersättning då de inte har orken att delta i arbetsförmedlningens arbete. Att de inte orkar delta borde ju vara självklart. Det är ju sjukskrivna av en anledning och om de orkade arbeta så skulle de ju göra det i sin ordinarie tjänst.

Utöver allt det här har Alliansen dessutom gjort en felaktig bedömning av vårdbehovet bland de som nu utförsäkras. Själva räknar man med att 10% i första hand behöver vård men siffror från ST visar att siffran är det sexfaldiga.

Allt detta går förstås att motivera genom att man inte bör ha höga ersättningsnivåer och att det inte är statens ansvar att sköta rehabilitering men någon arbetsmarknadsåtgärd är det inte. Precis som Husmark Pehrsson säger är reglerna till för att skapa ett utrymme för skattesänkningar, inget annat. Personligen anser jag inte att det är försvarbart att politiker sparkar på de som redan ligger för att kunna sänka skatterna. De som idag är sjukskrivna behöver mer rehabiliterande åtgärder, inte åtstramade regler. (Jag har tidigare skrivit i TÅ/ÖA om sjukförsäkringsreglerna)

De Rödgröna har tack och lov sagt att de vill stoppa utförsäkringarna.

Men det finns självfallet åtgärder som sätter människor i arbete, även om sänkta bidragsnivåer inte är en sådan.

Till exempel så har arbetsmarknadsutbildningar på sistone visat sig vara väldigt effektiva då det gäller att få människor i arbete och de som deltagit var i snitt arbetslösa 20% kortare tid än de som inte deltagit. Framför allt så hjälper det främst de som står allra längst ifrån arbetsmarknaden. Även rapporter från Arbetsförmedlingen visar att utbildningarna har väldigt positiva effekter. Ändå har antalet som deltar på dessa utbildningar halverats sedan 2006 för att Alliansen valt att satsa på andra åtgärder. Ett vallöfte är att utöka dessa platser med 1000, men frågan är om det räcker. Det finanspolitiska rådet anser att man bör höja till 15 000 platser, men Alliansens satsning innebär bara ~7000 platser. De Rödgröna väljer dock att sikta betydligt högre. 2500 nya platser 2011 och 5000 2012 vilket skulle innebära ~11 000 platser. Dessutom vill man ha 3750 platser som skulle vara riktade till unga vilket innebär att man hamnar lite under 15 000 platser. I linje med finanspolitiska rådets rekommendation.

Dock kan man inte hävda att Alliansen inte gjort satsningar. Problemet är bara att de fungerat dåligt. Bland annat har satsningen på jobbcoacher visat sig vara en enorm flopp där endast 2% av de deltagande fått arbete (siffror som täcks upp) en reform som kostar 2.9 miljarder. Bland metoderna som jobbcoacherna använder återfinns bla. hjärntvätt och beröringsterapi. De stora vinnarna i reformen är jobbcoach-företagen som mångdubblar sin omsättning och många arbetssökande anställs också och får efter en veckolång utbildning börja coacha. Om det var så man skulle öka sysselsättningen vet jag inte men det blir onekligen en väldigt dyr metod för att göra det. Men bara  för det vill man inte sluta satsa på coachning även om man sett till att man inte får en enda träff på ämnet om man söker på Alliansens hemsida.

För att stärka ungas situation på arbetsmarknaden har Alliansen halverat arbetsgivaravgiften för unga och även om förslaget i teorin låter bra så är det väldigt dåligt underbyggt. Redan innan reformen genomfördes släpptes en rapport från IFAU (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) som visade att sänkta arbetsgivaravgifter i Finland inte lett till någon ökad sysselsättning och 2008 släppte de en utvärdering av ett tidigare försök med sänkta arbetsgivaravgifter i Sverige. Slutsatsen i den var att den sänkta arbetsgivaravgiften hade skapat få och dyra jobb. Men trots detta genomförde Alliansen reformen, och fick exakt de resultat som IFAU förutsett. Få jobb skapades och varje skapat arbetstillfälle kostade i snitt en miljon kronor. De stora vinnarna var istället McDonalds som sparar 200 miljoner om året.

De Rödgröna vill nu avskaffa den misslyckade reformen och på en gång börjar Alliansföreträdare skrika ut ”ungdomskatt” (1, 2, 3). Och  jag ställer mig dels negativ till just uttrycket ungdomsskatt för att det egentligen är en reform som innebär att de får samma skatt som alla andra. Att kalla det ungdomsskatt är att börja använda sig av negativa epitet och värdeladdade ord för att opinionsbilda. Men för det andra så kan jag förstå att Allianspolitiker och många andra reagerar negativt. För att höja arbetsgivaravgiften igen låter onekligen som en dålig idé. Och om det hade varit så att den sänkta avgiften varit ett effektivt medel för att få unga i arbete så hade jag också varit emot att höja arbetsgivaravgiften till ursprungsnivån. Men nu har inte det varit fallet och då anser jag att pengarna kan göra mer nytta om de används till andra åtgärder, till exempel för att skapa fler platser på de arbetsmarknadsinriktade utbildningarna.

Återigen kan man självklart återigen argumentera för att arbetsgivaravgiften ska vara låg för unga oavsett vilken effekt det har och då vill jag i sådana fall att de som vill behålla sänkningen för en sådan argumentation. För den vore mer sanningsenlig än den nuvarande.

När det handlar om politik så är jag mer intresserad av effekterna av en reform än någonting annat. Det är synd när politiker blir ideologiskt blinda och förespråkar någonting bara för att det ligger i deras ideologi och för mig känns det som att det har blivit fallet i den här frågan. Jag kandiderar för Miljöpartiet för att skapa ett bättre Sverige, och det kommer jag att arbeta för oavsett om det görs via högre eller lägre skatter.

Att försämra för de som står utanför arbetsmarknaden gör inte att de får det lättare att återvända till arbetsmarknaden eller att de blir mer motiverade till det och därför kommer jag aldrig att företräda en sådan politik.

Jag vill föra en politik som i så stor utsträckning som möjligt har vetenskapliga evidens för att den fungerar. Därför vill jag föra till större medel till bla. de arbetsmarknadsinriktade utbildningarna.

När Alliansen ställer Arbetslinjen mot Bidragslinjen vill jag istället ställa frågan – Varför inte båda?

Media om arbets- och bidragslinjen; DN, GD, AB, AB2, SvD

Bloggar; Kent Persson, Zana, Partistaten, Ett hjärta rött, Per Gustafsson, Ann Sofie Wågström, Eric Dicksson, Claes Krantz, Esbati, Henrik Oscarsson

Kommentar: Jag inser att jag låtit mig omformulera arbetslinjen lite. Från att ”det ska löna sig att jobba” till att så många som möjligt ska få ett jobb. Jag tycker inte att omformuleringen är orimlig då till exempel Centern vill sänka lönen för unga för att de ska få ett jobb. Alltså är arbetet i fokus i det fallet och inte ”lönsamheten”. Enligt samma princip är arbetet i fokus då jag talar om arbetslinjen i inlägget. Det här handlar dock inte om förslaget om sänkt lön för unga, det återvänder jag i så fall till i ett senare inlägg.