Tag Archives: Arbetsgivaravgift

Vem tjänar egentligen på Max-skandalen?

22 Jan

Hamburgerrestaurangen Max har i ett brev till sina anställda varnat för att det skulle kunna bli konsekvenser om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vinner valet. Anledningen är att restaurangmoms- och arbetsgivaravgiftssänkningen för unga hotas. 

Reaktionerna har, kanske inte helt oväntat, varit många och laddade. Alliansfritt Sverige lade till exempel upp ett inlägg med rubriken ”Max-chefen: ”Vi struntar i hur de anställda röstar, men vill de jobba kvar så…”” vilket var deras andra inlägg om frågan. Det första tar bland annat upp historiken mellan Max och regeringen samt McDonalds och regeringen. Båda inläggen, framför allt då det första (det andra skrevs väldigt nyligen), har fått spridning inom den sociala media-sfären. Även Aftonbladet, Dagens OpinionMetro, ETC, Expressen och SvD skriver om detta och flera har det som huvuduppslag på respektive nätsajt.

På Facebook och twitter har jag sett artiklar från olika publikationer delats flitigt och de som främst delat dem är personer som har sin politiska hemvist till vänster. Budskapen bakom delningarna kan vara att bojkotta Max eller att de sänkningar de pratat om (som då S och V skulle avskaffa) inte gett den effekt som var önskad. Delningarna bör väl betraktas som försök att få andra att tycka som dem och i förlängningen ändå rösta på S eller V eller att övertyga dem om att göra detta fastän det inte skulle det innan. Det finns även andra åsikter, t.ex. Markus Uvell från Timbro som menar att delningen bara hjälper Alliansen.

Men vad är effekten av den höga delningen av detta brev som Max skrivit?

Den här frågan är förstås väldigt komplex att ge sig in i och ens med faktiska möjligheter att studera detta vore det svårt att få entydiga resultat. Men det går att resonera kring det vilket jag tänkte försöka göra och då tänker jag främst se till hur det hela har porträtterats, så kallad framing. Det finns även många andra perspektiv att betrakta detta ur, men jag har valt detta för att jag tror att det är ett lämpligt tillvägagångssätt nu när nyheten ändå är väldigt ung.

SvD: Här porträtteras situationen som att en eventuell höjning skulle innebära att personer får avsluta sina anställningar på Max och VD:n på Max uttrycker att en valvinst för Socialdemokraterna skulle vara en katastrof. Detta påstående följs i sin tur upp av konkreta exempel på hur många som anställts och ger även en försäkran om att de inte vill tvinga någon att rösta på något enskilt parti men att de som företag såklart måste kunna diskutera deras förutsättningar.

Aftonbladet: Vinklingen inte fullt så vänligt inställd till Max men det hela framställs relativt neutralt och frågan om hur en valvinst skulle påverka Max negativt kommer även upp här. Däremot finns här negativa röster som uppmanar till en bojkott av Max.

Metro: Robin Zachari från Alliansfritt Sverige intervjuas och han trycker dels på att Max inte agerar demokratiskt och att de politiska reformer som hotats inte haft den verkan de skulle ha. Han kontrasteras av ett uttalande från Max:s VD som menar att tusentals jobb står på spel.

Övriga tidningar som jag hänvisat till visar liknande vinklingar som jag nämnt här och som jag ser det måste man betrakta detta ur två perspektiv. Dels vilka väljare som kan attraheras och dels vilken part som bär den största trovärdigheten. Jag kommer att börja diskutera den första av dessa två frågor.

Vilka alliansväljare som kommer att rösta på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet nu?

Att personer som står på vänsterkanten blir provocerade av att ett stort företag aktivt motarbetar deras åsikter är inte förvånande. Kanske kommer detta motarbete även att skapa dålig smak i munnen hos andra väljare som tycker att det inte är demokratiskt att ett företag använder sin ställning på det sättet. Men det är svårt för mig att se att en alliansväljare (eller för den delen en osäker väljare) nu skulle rösta på S eller V. De argument som framförs är att Max skulle drabbas ekonomiskt och att de därför inte kan ha lika många anställda. Motargumenten är främst att Max agerande inte är demokratiskt och att deras analys av situationen inte stämmer (där det andra handlar om vem som har störst trovärdighet).  Att Max inte agerat demokratiskt tror jag i låg grad skulle övertyga väljare att inte rösta på Alliansen (om de nu inte redan var av den uppfattningen) utan drabbar nog endast Max varumärke (som för övrigt är rätt starkt).

Den andra frågan rör den om trovärdighet. Är Max mer trovärdiga om att de kommer att tvinga avskeda folk eller är motståndarsidan mer trovärdiga om att Alliansens satsningar inte fungerat och/eller att dessa jobb istället kan skapas inom andra sektorer. Det här är en fråga som i hög grad kommer att handla om hur mottagarana värderar respektive argument utöver hur de värderar parternas trovärdighet. Jag skulle utgå från att Max som ett omtyckt företag har viss trovärdighet och att de därför inte endast framstår gå i sina egna intressen. Motståndarsidan med politisk framtoning har även de en viss trovärdighet, kanske främst då momssänkningen inte varit så värst populär. Men frågan är förstås om någon egentligen röstar på S eller V på grund av detta. Njae, skulle jag säga. I vart fall inte i särskilt hög utsträckning. Oddsen att du inte hört argumenten mot momssänkningen förut men gör det nu är nog rätt låga medan Max väldigt starka stöd (i vart fall i denna form) är nytt. Alltså skulle jag utgå från att tendensen, om än kanske inte särskilt hög, är att fler röstar på Alliansen.

Måste det vara såhär då?

Nej. Alla politiska situationer har kommunikativa vägval som kan göras. Ska sänkningen av restaurangmomsen diskuteras tror jag att den måste sättas i en kontext där kostnaden i högra grad lyfts fram. Nu står Maxs eventuella avskedningar mot att reformerna kanske inte var så effektiva. I det fallet tror jag att avskedningarna väger tyngre. Om kostnaden för reformen istället ställts mot vad som kunde gjorts för det pengarna istället kan debatten förskjutas till att handla om det istället för om Maxs anställningar och i den debatten tror jag att det från vänstersidan går att vinna politiska poänger genom att tala om politiska områden som krisat, t.ex. anställningar i skolan.

Det borde även i högre grad lyftas att Max agerar i egenintresse samt företags kopplingar till Alliansen och deras hemliga donationer. Egenintresset då detta kan betona ner Max försök att skydda deras anställda till ren girighet. Notera att detta fortfarande kommer att vara en fråga om förtroende men jag tror att det är enklare kommunikativt än att anklaga dem för att vara odemokratiska. Även om man har den åsikten så är det någonting som kommer att drabba Max, men inte deras trovärdighet i frågan om de anställda eller i förlängningen om folk i högre grad röstar på Alliansen. Att prata om egenintresset är ingenting som skulle få folk att rösta på S eller V men det kan vara en form av skademinimering då Max trovärdighet sargas. Det andra, företagens kopplingar till Alliansen, kan vara en mer öm tå att kliva på. Genom att ta upp det faktum att donationerna ännu inte är öppna (se snygga kampanjen http://moderaternagillarinsyn.se/ gjord av Alliansfritt Sverige) går det att misstänkliggöra Alliansen. Om Max agerar av egenintresse och väljaren tänker att Moderaterna också får ekonomiskt stöd av företag blir kopplingen att Alliansen är köpt inte omöjlig att göra. Argumentationen blir förstås inte helt sanningsenlig, fast den är inte för den delen falsk. Med okända bidragsgivare vet vi helt enkelt inte.

Slutsatsen

Hur det hela porträtteras i dagsläget spelar nog endast Alliansen i händerna och det må förvisso drabba Max ekonomiskt men jag har svårt att tänka mig att det blir i någon stor utsträckning. Det går däremot att föra diskussionen på ett sådant sätt som i högre grad skulle gagna S och V eller i vart fall minimera skadan, men kommunikationen måste i så fall förändras och fokus måste flyttas från att diskutera vad Max har gjort till att diskutera vad Alliansen har gjort. Om endast Max diskuteras kommer inte Alliansen att drabbas. En bojkott av Max kommer inte att kosta alliansröster.

(Hela den här texten är däremot en väldigt grundläggande analys gjort på egna uppfattningar. Analysen kan se helt annorlunda ut betraktat ur andra perspektiv. Hur texten värderas är upp till läsaren som får väga sina egna uppfattningar och prioriteringar mot de gjorda i texten.)

Annonser

Välkommet stöd till Rödgröna och ovetenskaplig arbetsmarknadspolitik från Alliansen

7 Jul

Solveig Ternström som tidigare uppgav att det inte var uteslutet att hon skulle gå över till MP efter Centerpartiets svek i kärnkraftsfrågan säger idag att hon vill arbeta för Socialdemokraterna och Miljöpartiet i valrörelsen. Och hon lämnar förstås därmed också Centerpartiet.

Jag kan väl inte mer än välkomna hennes stöd. Det kommer nog visa sig vara värdefullt i valrörelsen.

In other news så har den sänkta arbetsgivaravgiften för unga visat sig vara helt verkningslös enligt en ny rapport från Handels. Jag är inte förvånad. Forskning från bland annat IFAU har visat att sänkta arbetsgivaravgifter är en dålig metod för att skapa nya jobb, och det visste Alliansen också när man genomförde sänkningarna av arbetsgivaravgiften. En rimligare satsning vore att öka mängden platser på AMS-utbildningarna, någonting som har vetenskapligt bevisad effekt på arbetslösheten, men istället har Alliansen valt att halvera mängden AMS-platser. Det finanspolitiska rådet anser att dessa platser bör tredubblas, någonting som de Rödgröna vill göra men inte Alliansen.

Förhoppningsvis blir det ett maktskifte efter valet i höst, och då kanske Sverige kan få en arbetsmarknadspolitik som tar sin grund i forskning. Inte vaga förhoppningar och populism.

Arbetslinjen mot bidragslinjen – Varför inte båda?

13 Maj

Alliansen är väldigt duktiga på att använda ett språk som använder sig av negativt och positivt laddade ord för att deras politik ska verka så sympatisk som möjligt. Och det bästa exemplet på detta är kanske arbets- kontra bidragslinjen. Det man gör är dels att man säger att motståndarens linje, i detta fall det Rödgröna samarbetets inte kommer att skapa arbeten och det andra man gör är att man opinionsbildar mot bidragen och därför senare kan sänka dem.

Man kan börja med A-kassan som exempel. Där Alliansen både höjt avgifterna för många av fackförbunden samtidigt som man sänkt ersättningsnivåerna. Det ska löna sig att arbeta och arbetslinjen kallas det och jag kan ställa upp på att säga att det ska löna sig att arbeta och att det ska straffa sig att stå som arbetslös. Inte för att jag nödvändigtvis håller med men för att det är ett ställningstagande som kan göras.

Däremot så gör inte sänkningarna av ersättningsnivåerna att fler arbetar. OECD:s rapport Employment Outlook 2006 visar med all tydlighet att A-kassenivåerna i Sverige har en väldigt liten påverkan på sysselsättningsgraden. Inte heller Madelene Nordlund som gjort studier på området menar att de sänkta ersättningsnivåerna är en bra metod för att få ut folk i arbetslivet. Sänkt a-kassa är en dålig metod för att få folk att söka jobb visar hennes studie, och går vidare med att mena att höga nivåer låter människor hitta ett arbete som bättre passar deras kompetens. (Läs gärna Storstad som på ett ypperligt sätt går igenom studierna på området)

Så, den så kallade ”bidragslinjen” med högre nivåer i A-kassan innebär inte att fler kommer att gå arbetslösa, däremot kommer det enligt Madelene Nordlunds studie innebära att fler hittar ett jobb som passar just dem. Extra spännande blir däremot utmålandet av det Rödgröna alternativet som bidragslinjen då Finansminister Anders Borg (M) själv flörtar med att höja taket i a-kassan, vilket dock inte är detsamma som ersättningsnivåerna men som ändå är någonting som Moderata bloggare så som Josefin Sundström i Örnsköldsvik borde ta hänsyn till innan de svartmålar de Rödgrönas vilja att höja taket.

Men förändringarna i A-kassan har såklart haft effekter. Och vare sig de är positiva eller inte går ju återigen att diskutera. Närmare 500 000 personer har lämnat A-kassan sedan förändringarna som Alliansen gjorde i den. Eftersom många, om än inte alla dessutom lämnat facket kan man tycka att det är en positiv utveckling om man är negativt ställda till fackrörelserna.

Andelen arbetslösa som har A-kassa är idag ca 40% medan den innan valet 2006 låg på ca 80%. Siffran har alltså på fyra år halverats. Det innebär såklart att kommunerna får ökade kostnader då allt fler är i behov av ekonomiskt bistånd, eller det som i vardagligt tal kallas socialbidrag. Det som hänt är alltså att kostnaden förts över till kommunerna. Det gör dessutom att färre har en möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet då arbetslösa som går på socialbidrag har en lägre chans att få jobb. (Återigen gör eminenta Storstad en sammanställning av allt man kan vilja veta)

Det man dessutom kan se är att många har tecknat en privat inkomstförsäkring för att täcka upp för det sänkta taket i A-kassan. Som stenhård anhängare av den så kallade ”arbetslinjen” borde man ju då hävda att de som tecknar en privat inkomstförsäkring planerar att vara arbetslösa väldigt länge då man menar att sänka ersättningsnivåer på något plan ger arbete.

Jag tror att det handlar om någonting helt annat. Man vill inte som arbetslös tvingas förnedras när man går för att ansöka om Socialbidrag. För det är någonting som upplevs vara skamfullt och att de upplevs som det kan jag förstå då man utreder hela ens familje- och ekonomiska situation. Krav ställs dessutom på att man är inskriven vid arbetsförmedlingen och aktivt söker ett jobb och är beredd att acceptera de som man får. Ändå vill Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin se ökade krav på de unga som lever på ekonomiskt bistånd och menar att de sitter hemma och spelar tv-spel då de borde söka jobb. Jag är ytterst skeptiskt till om han har någon fantastisk undersökning som visar just på det sista men det visar ju onekligen vad han för attityd gentemot unga.

Även sjukförsäkringen har fått ta stryk efter att Alliansen kommit till makten. Man har ändrat reglerna så att man inte längre ska kunna få sjukpenning i över ett år, varför sjukskrivna automatiskt skulle bli friska efter ett år förklaras inte men socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson talar i SvD klarspråk. De nya reglerna är till för att sänka skatten. Och en sådan ärlighet får man ändå beundra. Det innebär däremot inte att jag håller med.

Att man genomfört denna regeländring innebär att 50 000  kommer att utförsäkras det närmsta året (siffran har nu skrivits ned till 44 000), någonting som medför ökade kostnader för landets kommuner. Det innebär dessutom att kommunerna förväntas ha fortsatt höga kostnader för socialbidrag även efter att arbetslösheten sjunkit (I vanliga fall följs de två åt). Undersökningar från Folkhälsoinstitutet visar dessutom att de sjukskrivna i hög grad lider av psykisk ohälsa och att nära hälften har haft självmordstankar. Skrämmande siffror, och siffror som mycket väl kan förvärras om de dessutom utsätts för den skam som upplevs när man söker socialbidrag. Enligt Bengt Starrin, professor i socialt arbete så innebär skammen också i förlängningen att de inte orkar vara lika aktiva på arbetsmarknaden.

Förändringarna innebär också att antalet arbetslösa som lever under fattigdomsgränsen ökat kraftigt sedan år 2006 och Sverige är nu sämre än EU-snittet när det gäller antalet familjer med barn som lever under fattigdomsgränsen. Att det är så är inte så konstigt då 75% av de utförsäkrade trots regeringens löften fått sänkt ersättning.

Extra skrämmande blir det här faktumet då TCO:s granskning av Alliansens rehabiliteringspolitik (Sista steget i rehab-kedjan) där noll kronor går till medicinsk rehabilitering. De nya reglerna har dessutom inneburit att allt fler sjukskrivna blir avskedade (Även på ett hjärta rött). Det gör att sjukskrivna idag i många fall står ännu längre bort från arbetsmarknaden än tidigare.

De som fortfarande arbetar deltid har dessutom i vissa fall förlorat sin sjukersättning då de inte har orken att delta i arbetsförmedlningens arbete. Att de inte orkar delta borde ju vara självklart. Det är ju sjukskrivna av en anledning och om de orkade arbeta så skulle de ju göra det i sin ordinarie tjänst.

Utöver allt det här har Alliansen dessutom gjort en felaktig bedömning av vårdbehovet bland de som nu utförsäkras. Själva räknar man med att 10% i första hand behöver vård men siffror från ST visar att siffran är det sexfaldiga.

Allt detta går förstås att motivera genom att man inte bör ha höga ersättningsnivåer och att det inte är statens ansvar att sköta rehabilitering men någon arbetsmarknadsåtgärd är det inte. Precis som Husmark Pehrsson säger är reglerna till för att skapa ett utrymme för skattesänkningar, inget annat. Personligen anser jag inte att det är försvarbart att politiker sparkar på de som redan ligger för att kunna sänka skatterna. De som idag är sjukskrivna behöver mer rehabiliterande åtgärder, inte åtstramade regler. (Jag har tidigare skrivit i TÅ/ÖA om sjukförsäkringsreglerna)

De Rödgröna har tack och lov sagt att de vill stoppa utförsäkringarna.

Men det finns självfallet åtgärder som sätter människor i arbete, även om sänkta bidragsnivåer inte är en sådan.

Till exempel så har arbetsmarknadsutbildningar på sistone visat sig vara väldigt effektiva då det gäller att få människor i arbete och de som deltagit var i snitt arbetslösa 20% kortare tid än de som inte deltagit. Framför allt så hjälper det främst de som står allra längst ifrån arbetsmarknaden. Även rapporter från Arbetsförmedlingen visar att utbildningarna har väldigt positiva effekter. Ändå har antalet som deltar på dessa utbildningar halverats sedan 2006 för att Alliansen valt att satsa på andra åtgärder. Ett vallöfte är att utöka dessa platser med 1000, men frågan är om det räcker. Det finanspolitiska rådet anser att man bör höja till 15 000 platser, men Alliansens satsning innebär bara ~7000 platser. De Rödgröna väljer dock att sikta betydligt högre. 2500 nya platser 2011 och 5000 2012 vilket skulle innebära ~11 000 platser. Dessutom vill man ha 3750 platser som skulle vara riktade till unga vilket innebär att man hamnar lite under 15 000 platser. I linje med finanspolitiska rådets rekommendation.

Dock kan man inte hävda att Alliansen inte gjort satsningar. Problemet är bara att de fungerat dåligt. Bland annat har satsningen på jobbcoacher visat sig vara en enorm flopp där endast 2% av de deltagande fått arbete (siffror som täcks upp) en reform som kostar 2.9 miljarder. Bland metoderna som jobbcoacherna använder återfinns bla. hjärntvätt och beröringsterapi. De stora vinnarna i reformen är jobbcoach-företagen som mångdubblar sin omsättning och många arbetssökande anställs också och får efter en veckolång utbildning börja coacha. Om det var så man skulle öka sysselsättningen vet jag inte men det blir onekligen en väldigt dyr metod för att göra det. Men bara  för det vill man inte sluta satsa på coachning även om man sett till att man inte får en enda träff på ämnet om man söker på Alliansens hemsida.

För att stärka ungas situation på arbetsmarknaden har Alliansen halverat arbetsgivaravgiften för unga och även om förslaget i teorin låter bra så är det väldigt dåligt underbyggt. Redan innan reformen genomfördes släpptes en rapport från IFAU (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) som visade att sänkta arbetsgivaravgifter i Finland inte lett till någon ökad sysselsättning och 2008 släppte de en utvärdering av ett tidigare försök med sänkta arbetsgivaravgifter i Sverige. Slutsatsen i den var att den sänkta arbetsgivaravgiften hade skapat få och dyra jobb. Men trots detta genomförde Alliansen reformen, och fick exakt de resultat som IFAU förutsett. Få jobb skapades och varje skapat arbetstillfälle kostade i snitt en miljon kronor. De stora vinnarna var istället McDonalds som sparar 200 miljoner om året.

De Rödgröna vill nu avskaffa den misslyckade reformen och på en gång börjar Alliansföreträdare skrika ut ”ungdomskatt” (1, 2, 3). Och  jag ställer mig dels negativ till just uttrycket ungdomsskatt för att det egentligen är en reform som innebär att de får samma skatt som alla andra. Att kalla det ungdomsskatt är att börja använda sig av negativa epitet och värdeladdade ord för att opinionsbilda. Men för det andra så kan jag förstå att Allianspolitiker och många andra reagerar negativt. För att höja arbetsgivaravgiften igen låter onekligen som en dålig idé. Och om det hade varit så att den sänkta avgiften varit ett effektivt medel för att få unga i arbete så hade jag också varit emot att höja arbetsgivaravgiften till ursprungsnivån. Men nu har inte det varit fallet och då anser jag att pengarna kan göra mer nytta om de används till andra åtgärder, till exempel för att skapa fler platser på de arbetsmarknadsinriktade utbildningarna.

Återigen kan man självklart återigen argumentera för att arbetsgivaravgiften ska vara låg för unga oavsett vilken effekt det har och då vill jag i sådana fall att de som vill behålla sänkningen för en sådan argumentation. För den vore mer sanningsenlig än den nuvarande.

När det handlar om politik så är jag mer intresserad av effekterna av en reform än någonting annat. Det är synd när politiker blir ideologiskt blinda och förespråkar någonting bara för att det ligger i deras ideologi och för mig känns det som att det har blivit fallet i den här frågan. Jag kandiderar för Miljöpartiet för att skapa ett bättre Sverige, och det kommer jag att arbeta för oavsett om det görs via högre eller lägre skatter.

Att försämra för de som står utanför arbetsmarknaden gör inte att de får det lättare att återvända till arbetsmarknaden eller att de blir mer motiverade till det och därför kommer jag aldrig att företräda en sådan politik.

Jag vill föra en politik som i så stor utsträckning som möjligt har vetenskapliga evidens för att den fungerar. Därför vill jag föra till större medel till bla. de arbetsmarknadsinriktade utbildningarna.

När Alliansen ställer Arbetslinjen mot Bidragslinjen vill jag istället ställa frågan – Varför inte båda?

Media om arbets- och bidragslinjen; DN, GD, AB, AB2, SvD

Bloggar; Kent Persson, Zana, Partistaten, Ett hjärta rött, Per Gustafsson, Ann Sofie Wågström, Eric Dicksson, Claes Krantz, Esbati, Henrik Oscarsson

Kommentar: Jag inser att jag låtit mig omformulera arbetslinjen lite. Från att ”det ska löna sig att jobba” till att så många som möjligt ska få ett jobb. Jag tycker inte att omformuleringen är orimlig då till exempel Centern vill sänka lönen för unga för att de ska få ett jobb. Alltså är arbetet i fokus i det fallet och inte ”lönsamheten”. Enligt samma princip är arbetet i fokus då jag talar om arbetslinjen i inlägget. Det här handlar dock inte om förslaget om sänkt lön för unga, det återvänder jag i så fall till i ett senare inlägg.

Miljöpartiet – Småföretagarpartiet

24 Okt

Idag skriver språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson på Svenska Dagbladets Brännpunkt att;

Det gröna samhället skapas av engagemang, nya idéer och växande företag. Ett stärkt entreprenörskap är en förutsättning för att bygga ett nytt och modernt samhälle – att skapa en bättre värld. En politik för nya och växande småföretag är en politik för förändring och förnyelse.

För att göra det här så föreslår Miljöpartiet skattesänkningar för småföretagen. Sänkt arbetsgivaravgift på 10% och att soloföretagare som anställer sin första anställda endast ska betala pensionsavgiften det första året. Det är förslag som dessa som gjorde att Miljöpartiet nyligen utsågs till det bästa partiet för småföretagare i en undersökning genomförd av branschorganisationen Företagarna.

Läs hela debattartikeln här.

Miljöpartiet bäst enligt företagarna

15 Okt

Organisationen Företagarna har gjort en väldigt intressant undersökning om vilket partis politik som småföretagarna föredrar. Intressant är den just för att avsändaren till de politiska förslagen varit dolda för de tillfrågade, alltså visste det inte vilket parti som kom med förslagen.

Det parti som visade sig vara populärast var Miljöpartiet följt av Vänsterpartiet och Centerpartiet. Vars Moderaterna som försöker marknadsföra sig som ett parti för småföretagare kom framgår inte, det enda som framgår är att deras politik inte är den populäraste när det kommer till kritan.

Från Svenska Dagbladet:

Miljöpartiet är bäst. Sedan kommer Vänsterpartiet. Företagare har fått rangordna vilka partier som har det mest småföretagarvänliga förslaget.

Det som kommer högst på listan över positiva inslag är Miljöpartiets förslag att sänka arbetsgivaravgiften med tio procentenheter upp till en lönesumma på 2,5 miljoner kronor. Det stöds av över 60 procent av de svarande företagarna. Vänsterpartiets förslag att ta bort sjuklöneansvaret hos företag med färre än tio anställda, tycker nästan 50 procent skulle gynna företagsklimatet väldigt mycket, enligt organisationen Företagarnas undersökning.

Trea kommer Centerns förslag att avskaffa turordningsreglerna för företag med färre än 50 anställda.
I undersökningen har förslagens avsändare mörkats, så att inte företagarna skulle svara efter partitillhörighet.