Tag Archives: Alliansen

Vem tjänar egentligen på Max-skandalen?

22 Jan

Hamburgerrestaurangen Max har i ett brev till sina anställda varnat för att det skulle kunna bli konsekvenser om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vinner valet. Anledningen är att restaurangmoms- och arbetsgivaravgiftssänkningen för unga hotas. 

Reaktionerna har, kanske inte helt oväntat, varit många och laddade. Alliansfritt Sverige lade till exempel upp ett inlägg med rubriken ”Max-chefen: ”Vi struntar i hur de anställda röstar, men vill de jobba kvar så…”” vilket var deras andra inlägg om frågan. Det första tar bland annat upp historiken mellan Max och regeringen samt McDonalds och regeringen. Båda inläggen, framför allt då det första (det andra skrevs väldigt nyligen), har fått spridning inom den sociala media-sfären. Även Aftonbladet, Dagens OpinionMetro, ETC, Expressen och SvD skriver om detta och flera har det som huvuduppslag på respektive nätsajt.

På Facebook och twitter har jag sett artiklar från olika publikationer delats flitigt och de som främst delat dem är personer som har sin politiska hemvist till vänster. Budskapen bakom delningarna kan vara att bojkotta Max eller att de sänkningar de pratat om (som då S och V skulle avskaffa) inte gett den effekt som var önskad. Delningarna bör väl betraktas som försök att få andra att tycka som dem och i förlängningen ändå rösta på S eller V eller att övertyga dem om att göra detta fastän det inte skulle det innan. Det finns även andra åsikter, t.ex. Markus Uvell från Timbro som menar att delningen bara hjälper Alliansen.

Men vad är effekten av den höga delningen av detta brev som Max skrivit?

Den här frågan är förstås väldigt komplex att ge sig in i och ens med faktiska möjligheter att studera detta vore det svårt att få entydiga resultat. Men det går att resonera kring det vilket jag tänkte försöka göra och då tänker jag främst se till hur det hela har porträtterats, så kallad framing. Det finns även många andra perspektiv att betrakta detta ur, men jag har valt detta för att jag tror att det är ett lämpligt tillvägagångssätt nu när nyheten ändå är väldigt ung.

SvD: Här porträtteras situationen som att en eventuell höjning skulle innebära att personer får avsluta sina anställningar på Max och VD:n på Max uttrycker att en valvinst för Socialdemokraterna skulle vara en katastrof. Detta påstående följs i sin tur upp av konkreta exempel på hur många som anställts och ger även en försäkran om att de inte vill tvinga någon att rösta på något enskilt parti men att de som företag såklart måste kunna diskutera deras förutsättningar.

Aftonbladet: Vinklingen inte fullt så vänligt inställd till Max men det hela framställs relativt neutralt och frågan om hur en valvinst skulle påverka Max negativt kommer även upp här. Däremot finns här negativa röster som uppmanar till en bojkott av Max.

Metro: Robin Zachari från Alliansfritt Sverige intervjuas och han trycker dels på att Max inte agerar demokratiskt och att de politiska reformer som hotats inte haft den verkan de skulle ha. Han kontrasteras av ett uttalande från Max:s VD som menar att tusentals jobb står på spel.

Övriga tidningar som jag hänvisat till visar liknande vinklingar som jag nämnt här och som jag ser det måste man betrakta detta ur två perspektiv. Dels vilka väljare som kan attraheras och dels vilken part som bär den största trovärdigheten. Jag kommer att börja diskutera den första av dessa två frågor.

Vilka alliansväljare som kommer att rösta på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet nu?

Att personer som står på vänsterkanten blir provocerade av att ett stort företag aktivt motarbetar deras åsikter är inte förvånande. Kanske kommer detta motarbete även att skapa dålig smak i munnen hos andra väljare som tycker att det inte är demokratiskt att ett företag använder sin ställning på det sättet. Men det är svårt för mig att se att en alliansväljare (eller för den delen en osäker väljare) nu skulle rösta på S eller V. De argument som framförs är att Max skulle drabbas ekonomiskt och att de därför inte kan ha lika många anställda. Motargumenten är främst att Max agerande inte är demokratiskt och att deras analys av situationen inte stämmer (där det andra handlar om vem som har störst trovärdighet).  Att Max inte agerat demokratiskt tror jag i låg grad skulle övertyga väljare att inte rösta på Alliansen (om de nu inte redan var av den uppfattningen) utan drabbar nog endast Max varumärke (som för övrigt är rätt starkt).

Den andra frågan rör den om trovärdighet. Är Max mer trovärdiga om att de kommer att tvinga avskeda folk eller är motståndarsidan mer trovärdiga om att Alliansens satsningar inte fungerat och/eller att dessa jobb istället kan skapas inom andra sektorer. Det här är en fråga som i hög grad kommer att handla om hur mottagarana värderar respektive argument utöver hur de värderar parternas trovärdighet. Jag skulle utgå från att Max som ett omtyckt företag har viss trovärdighet och att de därför inte endast framstår gå i sina egna intressen. Motståndarsidan med politisk framtoning har även de en viss trovärdighet, kanske främst då momssänkningen inte varit så värst populär. Men frågan är förstås om någon egentligen röstar på S eller V på grund av detta. Njae, skulle jag säga. I vart fall inte i särskilt hög utsträckning. Oddsen att du inte hört argumenten mot momssänkningen förut men gör det nu är nog rätt låga medan Max väldigt starka stöd (i vart fall i denna form) är nytt. Alltså skulle jag utgå från att tendensen, om än kanske inte särskilt hög, är att fler röstar på Alliansen.

Måste det vara såhär då?

Nej. Alla politiska situationer har kommunikativa vägval som kan göras. Ska sänkningen av restaurangmomsen diskuteras tror jag att den måste sättas i en kontext där kostnaden i högra grad lyfts fram. Nu står Maxs eventuella avskedningar mot att reformerna kanske inte var så effektiva. I det fallet tror jag att avskedningarna väger tyngre. Om kostnaden för reformen istället ställts mot vad som kunde gjorts för det pengarna istället kan debatten förskjutas till att handla om det istället för om Maxs anställningar och i den debatten tror jag att det från vänstersidan går att vinna politiska poänger genom att tala om politiska områden som krisat, t.ex. anställningar i skolan.

Det borde även i högre grad lyftas att Max agerar i egenintresse samt företags kopplingar till Alliansen och deras hemliga donationer. Egenintresset då detta kan betona ner Max försök att skydda deras anställda till ren girighet. Notera att detta fortfarande kommer att vara en fråga om förtroende men jag tror att det är enklare kommunikativt än att anklaga dem för att vara odemokratiska. Även om man har den åsikten så är det någonting som kommer att drabba Max, men inte deras trovärdighet i frågan om de anställda eller i förlängningen om folk i högre grad röstar på Alliansen. Att prata om egenintresset är ingenting som skulle få folk att rösta på S eller V men det kan vara en form av skademinimering då Max trovärdighet sargas. Det andra, företagens kopplingar till Alliansen, kan vara en mer öm tå att kliva på. Genom att ta upp det faktum att donationerna ännu inte är öppna (se snygga kampanjen http://moderaternagillarinsyn.se/ gjord av Alliansfritt Sverige) går det att misstänkliggöra Alliansen. Om Max agerar av egenintresse och väljaren tänker att Moderaterna också får ekonomiskt stöd av företag blir kopplingen att Alliansen är köpt inte omöjlig att göra. Argumentationen blir förstås inte helt sanningsenlig, fast den är inte för den delen falsk. Med okända bidragsgivare vet vi helt enkelt inte.

Slutsatsen

Hur det hela porträtteras i dagsläget spelar nog endast Alliansen i händerna och det må förvisso drabba Max ekonomiskt men jag har svårt att tänka mig att det blir i någon stor utsträckning. Det går däremot att föra diskussionen på ett sådant sätt som i högre grad skulle gagna S och V eller i vart fall minimera skadan, men kommunikationen måste i så fall förändras och fokus måste flyttas från att diskutera vad Max har gjort till att diskutera vad Alliansen har gjort. Om endast Max diskuteras kommer inte Alliansen att drabbas. En bojkott av Max kommer inte att kosta alliansröster.

(Hela den här texten är däremot en väldigt grundläggande analys gjort på egna uppfattningar. Analysen kan se helt annorlunda ut betraktat ur andra perspektiv. Hur texten värderas är upp till läsaren som får väga sina egna uppfattningar och prioriteringar mot de gjorda i texten.)

Målet: Ett jämställt Sverige

14 Okt

Det är inte alltid, för att inte säga det är väldigt sällan, som jag håller med Alliansens politik när det handlar om jämställdhet. Jag tycker allt som oftast att det handlar om retorik snarare än politik, och när det väl blir politik blir det missriktat eller mesigt. Men jag trodde i alla fall att målet – ett jämställt Sverige – var någonting vi var överens om.  Men idag visar det sig att jag hade fel.

DN rapporterar idag om att Alliansen förändrat Försäkringskassans direktiv från ””Det samlade uttaget av föräldrapenning skall vara jämställt mellan kvinnor och män” till att först 2008 vara ”Förutsättningarna för ett jämställt uttag av föräldrapenningen mellan kvinnor och män ska förbättras” till att året därpå ha landat på ”Föräldrar ska genom Försäkringskassans information få goda förutsättningar att välja hur man vill fördela föräldrapenningsdagarna mellan sig”.

Det första målet, ett mål som hängt med sedan 70-talet, tycker jag är ett bra mål. Det talar i generella ordalag om vilket samhälle vi vill ha – ett jämställt samhälle. Det handlar om ett ”samlat uttag” och inte om att uttaget måste vara jämställt i alla relationer. Väl avvägt och vettigt.

Alliansens första förändring tycker jag är symptomatisk på deras retorik i frågan. Det handlar om förutsättningar och inte om faktiska förhållanden. När man talar om förutsättningar behöver man heller inte stå till svars för konsekvenserna. Så länge förutsättningarna för ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen finns är Alliansen således nöjda och det är här jag tycker att det blir retorik istället för politik. Personligen tycker jag i de flesta fallen att det är konsekvenserna som är intressanta. En politik byggd enbart på förutsättningar blir i praktiken blind för hur samhället ser ut och fastnar i sin egen teori.

Alliansens senaste förändring, som Göran Hägglunds stabchef bekräftar genom att fastslå attett jämställt uttag av föräldrapenningen inte är något alliansregeringen eftersträvar”, innebär att konsekvenserna inte ens är intressanta längre. Nu är det bara informationen som är intressant. Att säga att bara informationen är intressant och inte ens nämna att det skulle vara information om jämställdhet är att indirekt acceptera hur det ser ut idag, eller kanske till och med indirekt anse att dagens förhållanden är goda.

Kristdemokraterna har i sig aldrig varit ett föredöme i jämställdhetsfrågan och deras största bidrag i frågan, vårdnadsbidraget, har varit en kvinnofälla snarare än någonting annat. Om man talar om ”information” eller ”förutsättningar” kan man blunda för det faktumet eftersom män i teorin även de kan begära ut vårdnadsbidrag, men i praktiken slår bidraget fast en könsnorm om att kvinnor ska vara hemma med barnen. En norm man länge, länge försökt bekämpa.

Sen finns förstås även jämställdhetsbonusen som stora delar av Alliansen står bakom. Budskapet här är ungefär samma som stora delar av Alliansens politik. Allt går att lösa med pengar – till och med normer. Bonusen var i sin första version en flopp utan dess like och påverkade ganska exakt noll. Bonusen har nu stöps om i en ny form men jag misstänker att den inte kommer göra någon större skillnad den här gången heller. Den representerar nämligen ett område där Alliansens problemanalys har misslyckats fatalt. I SOU 2005:73 finner man att pappans uttag av föräldradagar påverkas ytterst marginellt av att kvinnan i ett heterosexuellt förhållande tjänar mer. Alltså styrs uttaget till det största delen av andra saker än ekonomi – nämligen normer. Dessa normer är heller ingenting som kommer att försvinna om man ger jämställda föräldrar en bonus, även om det säkert kommer påverka ett fåtal föräldrar.

Jag tror inte att Alliansen som helhet kan ställa sig bakom att jämställdhet mellan könen är någonting man inte längre har som målsättning. Det finns många allianspolitiker som brinner för jämställdhetsfrågor och jag hoppas att de politikerna nu tar till orda. 

Kristdemokraternas äss i den här regeringen har aldrig varit att de driver igenom ett stort antal hjärtefrågor. Deras äss har alltid varit att de i konservativ anda i tystnad kväver progressiva förslag. De har i många år hållit frågan om en förändring i lagen om fastställande av könstillhörighet gisslan och nu har man via tysta regeringsdirektiv, inte via lagstiftning, lyckats förändra själva målet för vars vår familjepolitik vill nå.

Det här är i slutändan inte en fråga kring vare sig man vill låta föräldrarna styra över sitt uttag fritt, tredela föräldraförsäkringen, göra den individualiserad eller låta den vara som den är idag. Den här frågan handlar om själva grunden för vår jämställdhetspolitik – vill vi nå ett jämställt samhälle eller inte? Idag ges Kristdemokraterna rätten att bakom kulisserna tala för hela Alliansen när de sätter nya direktiv. Om övriga Allianspolitiker fortfarande ser ett jämställt samhälle som någonting värt att sträva efter måste man nu våga höja rösten.

Centern vänder 180 i uranbrytningsfrågan

24 Sep

Centerpartiets stämma har nu beslutat att de vill sätta totalstopp för uranbrytningen i Sverige. Det tycker jag är bra. Miljökonsekvenserna från uranbrytningen är enorma och det är ingenting vi behöver ha här i Sverige.

Det ironiska med Centerpartiets nya linje är förstås att Maud Olofsson så sent som i maj i år vägrade, helt vägrade, ta emot en namninsamling mot uranbrytning som 9000 personer från hennes hemlän skrivit under. Centerpartiet går alltså från att ha en partiledare som vägrar ta emot en namninsamling från dennes meningsmotståndare till att driva samma linje som dem. Det tycker jag är lite udda.

Den större frågan tycker jag däremot är vare sig vi faktiskt ska ha uranbrytning eller inte, och här tycker jag att Centerpartiet gör fel, trots att jag där uppe skrev att ställningstagandet var bra. Jag är personligen emot både uranbrytning och kärnkraft och ser en framtid där vi kan klara oss utan bådadera. Centerpartiet och Alliansen å andra sidan vill ju behålla kärnkraften och när man tagit ett sådant ställningstagande tycker jag att det är inkonsekvent att inte vilja ha uranbrytning. Det är lite som att plocka russinen ur kärnkraftskakan. Vi vill ha energin, men skiten som uranbrytningen medför den kan gärna andra länder få dra på sig.

Om vi ska ha kärnkraft ska vi även ha uranbrytning tycker jag. Allt annat är inkonsekvent. 

Välkommen till 2011, Hägglund.

20 Jun

19 mars år 2007 var den första gången Alliansregeringen mottog en utredning som föreslog ändringar i lagen om ändrad könstillhörighet. Bland de föreslagna ändringarna återfanns att man inte längre skulle behöva vara ogift, att den som vill byta som inte längre ska behöva bli steriliserad och att även utländska medborgare som varit bosatta i Sverige i ett år skulle få byta kön. Lagen föreslogs träda i kraft den första juli 2008. Ingenting hände.

Spola fram till Pride 2010. Nu säger Göran Hägglund att ändringar i lagen kan komma om Alliansen vinner valet. Anledningen till detta är den utredning som genomförts av Socialstyrelsen och som på det stora hela kom fram till exakt samma saker som utredningen från 2007. Ny utredning, samma förslag, men återigen händer ingenting. Socialstyrelsens förslag gick även ut på en bred remissrunda och där var en överväldigande majoritet överens med Socialstyrelsen.

Spola fram ytterligare lite grann. Det är nu juni 2011, ett år efter att Alliansen tog emot Socialstyrelsens utredning. Nu tar KD:s partistyrelse ställning för att skjuta på frågan till framtidenFyra år efter att Alliansen tog emot en första utredning tycker alltså Kristdemokraterna fortfarande att det är en fråga för framtiden och KD drar dessutom med sig övriga Alliansen i sin ovilja ett ändra lagstiftningen. RFSL visade i en undersökning från 2010 att Kristdemokraterna i flera viktiga HBT-frågor blockerat lagstiftning trots att det fanns en bred majoritet för förslagen i riksdagen.

Nu sitter vi här år 2011 och Alliansen låter fortfarande Kristdemokraterna krama sönder en förlegad lag om fastställande av könstillhörighet från 1972. Lagen innebär tvångssterilisering, tvångsskilsmässor och liv som förstörs. Det är 2011 nu, Hägglund, inte 1972.

Ursprungligen publicerat på Alliansfritt Sverige.

Vad kan man lagstifta fram egentligen?

13 Mar

Som politiker är jag väldigt konsekvensinriktad. Ett ideologiskt tveksamt beslut kan för mig rättfärdigas om det i överlag har positiva effekter. Ibland kan det räcka med att de positiva effekterna i överlag är större och ibland behöver de vara överväldigande men ändock är effekten i slutändan det viktigaste.

Det tycker jag gör mig till en lite bättre politiker. Ideologiska skygglappar försvinner till viss del och resultatet står i fokus. Det innebär dock inte att resultatet i sig inte är beroende av ideologi.

Det här innebär att jag till exempel är för kvotering av bolagsstyrelser. För mig är kvotering någonting som i grunden är dåligt men effekten av kvoteringen är mer jämställda bolagsstyrelser och därmed kan jag godta verktyget. Många andra politiker tycker helt annorlunda. Antingen ställer de inte upp på premissen att vi bör sträva efter jämställda bolagsstyrelser och därmed är inte effekten relevant att ta ställning till eller så är de rent ideologiskt mot verktyget kvotering. De senaste av de två är nog vanligast i den svenska debatten.

Dagens Alliansregering är också ett exempel på det senaste. Man tror inte att man kan kvotera fram jämställdhet. Dels för att man inte tycker om verktyget och dels för att man inte tror att det blir en sann jämställdhet.

Jag kan egentligen ställa upp på båda premisserna som Alliansen i allmänhet ställer upp. Jag ogillar, precis som jag tidigare påpekade, verktyget kvotering och jag tror precis som Alliansen inte att effekten blir en sann jämställdhet. För mig aspirerar dock inte en kvoteringslag heller till att skapa någon sann jämställdhet utan det handlar om en spark i rumpan.

Det är ett faktum att lika tenderar att välja lika och det innebär att de män som idag sitter i bolagsstyrelser helt sonika väljer in fler män när ett val blir aktuellt. Jag menar inte att männen konspirerar mot kvinnor utan att det helt enkelt existerar en struktur som gör att män strukturellt kvoteras in till styrelserna. Det problemet kommer en kvoteringslag till rätta med när man med en spark rättar till dimensionerna på styrelserna. Det skapas inte en sann jämställdhet men man kan mycket väl komma åt den strukturella ojämställdheten som idag finns. Det räcker för mig för att man ska kunna motivera kvoteringen som verktyg. Och det gäller även för andra lagar som åsyftar att göra samhället lite mer jämställt.

Men lagstifta fram jämställdhet kan man inte. Det tror varken jag eller Alliansen.

Kristdemokraterna verkar däremot tro att man kan lagstifta fram andra saker. Andra mer abstrakta och svårmätta saker. En sån sak är mod. Och det har jag svårt att förstå.

Kristdemokraterna tror alltså inte att man kan lagstifta fram jämställdhet, som ändå i någon mån går att mäta i absoluta tal, men man tror att man kan lagstifta fram den abstrakta känslan, eller driften, mod.

Jag talar förstås om den civilkuragelag som Kristdemokraterna drivit på och som Alliansen sedermera gått med på att utreda. Lagen skulle innebära att man kan bli straffad för att man inte ingripit när man sett ett brott begås. Syftet är förstås förståeligt. Man vill att medborgarna ska agera solidariskt och rädda varandra när hjälp behövs och det är ett syfte som kan kan förstå och ett mål som jag kan dela.

Lagstiftning blir dock för mig i detta fall, precis som i det förra, ett medel jag ogärna använder. Det blir så ännu mer i detta fall då det handlar om någonting ännu mer abstrakt än jämställdhet.

Att Kristdemokraterna däremot verkar tycka att det går att lagstifta fram mod är för mig ett under. Antingen följer de inte samma metodik som de verkar göra i fallet med kvotering eller så är det helt enkelt ideologiskt blinda.

Effekterna av lagen är i detta fall dessutom i allra högsta grad negativa snarare än positiva. Expertutredningen som gjorts kommer till följande slutsatser;

Utredningen konstaterar att en sådan lagstiftning (Civilkuragelag, min anmärkning) inte skulle få någon nämnvärd positiv effekt. Däremot skulle den minska människors benägenhet att anmäla och vittna om övergrepp och olyckshändelser i fall då de själva inte gjort tillräckligt för att hjälpa.

Eftersom är effekterna i överlag verkar vara negativa och eftersom lagstiftning enligt mig i grunden är negativt är jag emot en så kallad civilkuragelag.

Hur Kristdemokraterna tänker agera vet jag inte än men jag ser fram emot att se vilket beslut de tar nu när det har utredningen i handen.

Om de går vidare med lagstiftningsprocessen så verkar de ju dels tycka att man kan lagstifta fram abstrakta känslor och varför kan man i så fall inte lagstifta fram jämställdhet? Och om man går vidare så väljer man också att helt bortse från effekterna och menar att det symboliska, ideologiska värdet står över effekterna beslutet kan få. I det fallet är Kristdemokraterna dels förblindad av ideologiska skygglappar och dels kan man väl verkligen ställa sig frågan varför man inte tror på lagstiftning när det handlar om jämställdhet.

Om man ändå tycker att det symboliska värdet är större än effekterna, och om effekterna ändå kan antas vara positiva, varför vill man då inte lagstifta fram jämställdhet när man är villig att lagstifta fram andra värden där effekterna inte ens är positiva?

Inlägget redigerades den 14 mars. Det som ändrades var att jag endast syftade till att Kristdemokraterna drivt frågan om civilkuragelag istället för att hela Alliansen gjort det. Anledningen till att jag trodde att hela Alliansen gjort det är att uttalanden från Kristdemokrater gett mig den bilden. Jag ber om ursäkt om mina tidigare formuleringen förvirrat någon.

Vilka papperslösa?

3 Mar

Miljöpartiet har gjort en uppgörelse med Alliansen om migrationspolitiken. Det är både bra och väntat. Samarbete fanns sedan tidigare i frågan om arbetskraftsinvandring och Miljöpartiets Mikaela Valtersson har helt klart varit tongivande i den frågan. Därför var uppgörelsen väntad.

Uppgörelsen är bra för att den visar att vi inte tänker gå samma väg som andra delar av Europa. Istället för att ställa upp på främlingsfientliga krav väljer vi att gå en mänskligare och smartare väg när partier samarbetar över gränserna.

Det uppgörelsen innebär är att det blir lättare att få skydd i Sverige, att man inför ett oberoende migrationsforskningsinstitut, att det ska bli lättare att identifieras och därmed få uppehållstillstånd, att handläggningstiderna blir kortare och att  papperslösa ska få rätt till vård och skolgång.

Den sista punkten är dock fylld av oklarheter. För precis som bland annat HBT-Sossen påpekar vet man inte vilka papperslösa som ska få rätt till vård och skola.

Att bara ”vissa papperslösa” ska få den rätten är ett problem. För vilka papperslösa gäller det och vem ska göra den avvägningen? Jag har hört runt och uppenbarligen ska en utredning som är färdig i maj avgöra detta och jag hoppas att MP fortsätter att kämpa för att alla papperslösa får rätt till vård och skolgång.

Den uppgörelse som finns idag är på många sätt bra, men också extremt bristfällig. Dels i att man inte vet vilka papperslösa som ska få vård men också i det faktum att den inte verkar ta tag i det problem som finns när man utvisar personer till länder där de förföljs, där landet ligger i krig eller där landet lider av utbredd social misär.

Bloggar; Alliansfritt, Helene Öberg (MP), Christian Ottoson (C),  Helene Törnqvist (C), Christoffer Fagerberg (FP), Andreas Berglöf (M), Kent Persson (M)

Riksrevisionen kritiserar Alliansens oberäkneliga miljöpolitik

23 Feb

Alliansens miljöpolitik förtjänar kritik på flera områden och det vanligaste, och kanske viktigaste är att den inte görs nog mycket och det görs inte i tid. Det är inte för inte som Naturskyddsföreningen sade att de förde den sämsta miljöpolitiken på 20 år.

Men en fråga glöms ofta bort, och det är en fråga som är lite svårare att ta på. Under alla internationella klimatavtal finns olika mekanismer som man kan minska utsläppen via. Under Kyoto-protokollet existerar två sådana mekanismer som idag är viktiga i Sveriges klimatdebatt. Den ena är CDM-projekten, alltså att länder kan investera i projekt utomlands och sedan tillgodoräkna sig effekterna där som utsläppsminskningar i det egna landet. Den andra är handeln med utsläppsrätter där länder som släppt ut mer än de åtagit sig göra kan köpa rätten att släppa ut av de länder som minskat sina utsläpp med mer än de behöver göra.

Sverige, ledd av Alliansregeringen är starka förespråkare av båda principerna. Det är ett problem.

När riksdagen debatterade de svenska utsläppsrätterna framkom det att Alliansen vill sälja utsläppsrätterna inom sinom tid. Det innebär att alla Sveriges utsläppsminskningar försvinner med vinden. Allt arbete som gjorts av staten, kommuner och enskilda individer görs värdelöst för att vi ska tjäna en liten slant. Jag har tidigare skrivit om detta på Newsmill.

Alliansen menar dessutom att upp till en tredjedel av Sveriges utsläppsminskningar ska kunna göras via så kallade CDM-projekt. Det innebär två problem. Dels vet ingen exakt hur mycket upp till en tredjedel egentligen är och det gör att det är svårt att följa upp det svenska miljöarbetet och dels så har CDM-projekten visat sig vara oberäkneliga. Projekt dubbelbokförs, de hade genomförts utan stöd från väst och så vidare. Alltså går det inte att med säkerhet säga att våra skattepengar faktiskt minskar utsläppen globalt när vi investerar i dessa CDM-projekt.

På grund av Alliansens inställning till CDM-projekt och utsläppsrätterna kritiseras de nu av riksrevisionen.

Riksrevisionen ser precis som jag problemen i den förda politiken. Utsläppsminskningarna kan med Alliansens politik kosta allt från 670 miljoner till 10 miljarder kronor och ge en effekt mellan 6.7 till 100 miljoner ton i faktiska minskningar.

En miljöpolitik med felmarginaler så här stora är fullständigt ohållbar och Alliansen borde förändra sin inställning genast. 100 % av Sveriges utsläppsminskningar bör ske i Sverige. Vi bör även hjälpa utvecklingen i andra länder men det ska ske utöver våra egna utsläppsminskningar.

Hela Riksrevisionens rapport går att läsa här.