Vi behöver sol och vind – inte luftslott

9 Feb

Tillsammans med språkrörskandidaten Lorentz Tovatt besöker jag frågan om Sveriges energipolitik på nytt. Vår artikel har publicerats i Uppsala Fria Tidning och kan även läsas här nedan;

Vi behöver sol och vind – inte luftslott

“Sveriges energipolitik ska bestå av tre ben – kärnkraft, vattenkraft och förnybart”. Budskapet har runt om i Sverige upprepats som ett mantra av centerpartister. Vikten läggs vid det tredje benet, det förnyelsebara, och centerpartiet försöker mena att den tillväxt som idag sker inte funnits tidigare i svensk historia. Tyvärr är allt tal om det tredje benet bara ett retoriskt luftslott. Siffror från både Energimyndigheten och EU visar att det förnyelsebara i Sverige inte alls upplevt någon tillväxtboom under alliansregeringen. Redan år 1970-talet tillfördes 84 TWh förnybar energi och sedan dess har Sverige haft en konstant utbyggnadstakt inom sektorn. Om man ser till den prognos Energimyndigheten gjorde innan regeringens uppgörelse och den som gjordes efteråt så ökade bara tillförseln med minimala 5 procent över tio år.

Den andra delen i Centerpartiets retorik, att Sverige ska nå 50 procent förnyelsebar energi till 2020, avslöjar hur låga målen egentligen är. Trots att målet låter ambitiöst så har Sverige redan i skrivande stund 48 procent förnyelsebar energi. Det planerade målet för 2020 är så lågt satt att till och med EU reagerat och kallat det för ”väldigt lågt”. Faktum är att vindkraften i Europa just nu slår rekord och beräknas stå för 14 procent av eltillförseln år 2020. I Sverige beräknas motsvarande andel vara 8 procent – ljusår efter länder som Tyskland, Danmark och Irland. Än värre är det med mål för utbyggnad av solenergi. Där är inte Sverige bara under snittet, där är vi sämst i hela EU.

I länder som Tyskland har solenergin blomstrat på grund av smarta ersättningssystem som gynnar enskilda konsumenter och när kärnkraftverken nu stängs ner har vindkraften och solkraften ersatt den energi som föll bort. I Sverige bör vi med våra goda förutsättningar och framtida elöverskott kunna ta efter men istället står regeringen tandlös.

När man granskar Centerpartiets energipolitik inom Alliansen så finner man inte bara att det är ett luftslott. Vi märker dessutom att vi halkar efter övriga Europa. Om Centerpartiet med gott samvete vill fortsätta kalla sig Alliansens gröna röst krävs det att de nu tar krafttag för att stärka den förnyelsebara energin.

Centerpartiets energipolitik är en bluff

19 Jan

Tillsammans med Lorentz Tovatt (som gjort allt jobb) skriver jag idag i Uppsala Nya Tidning om Centerpartiets energipolitik. Eftersom jag inte längre har några uppdrag är jag bara en vanlig ”grön debattör”.

Centerpartiets energipolitik är en bluff

Effekterna av alliansregeringensomhuldade energiöverenskommelse är inte vad Centerpartiet påstår. Siffror från Energimyndigheten och EU-beräkningar visar att den inte alls leder till den stora tillväxt av förnybara energikällor som utlovats, snarare tvärt om.   

I nästan ett århundrade har Sverige haft förnybar energi, främst på grund av utbyggnad av vattenkraft och biomassa. Redan år 1970 tillfördes 84 TWh förnybar energi och sedan har tillförseln bara ökat. Men ökningen har hållit en ganska exakt kurva, och enligt Energimyndighetens långsiktsprognos kommer den att fortsätta i samma bana fram till 2020 om inte seriösa politiska åtgärder sätts in. Detta innebär alltså att vi faktiskt kommer att ha en fortsatt ökning av den förnybara energin, men att den knappast ökar mer än vanligt.

Till detta hör att den ökning av förnybar energi som sker än idag inte beror enbart på regeringen. Även i Energimyndighetens förra långsiktsprognos, som byggde på politiska beslut till och med juni 2008 – med andra ord före regeringens energiuppgörelse – ökade tillförseln. Dessutom, av den nu beräknade ökningen till år 2020 med 30 TWh förutsågs mer än hälften inträffa utan fler åtgärder. Åtgärder till följd av regeringens beslut efter 2008 ger därmed cirka 13 TWh förnybar energi, en ökning med endast fem procent över tio år.

De mål regeringen satt upp för år 2020 – minst 50 procent av den totala användningen – visar hur låg ambitionsnivån är. Redan i dag ligger vi på över 48 procent, vilket innebär att vi kommer att nå målet långt innan det ska nås. Detta trots att seriösa bedömare menar att det är möjligt att nå hela 75 procent till samma årtal. 

De låga ambitionsnivåerna hos den borgerliga regeringen har fått EU att reagera. I sin aktionsplan för förnybart skriver de att ”Sveriges ambitionsnivå för nationell utbyggnad av förnybar energi är väldigt låg”. Dessutom framgår det i aktionsplanen att Sveriges utbyggnadstakt för förnybart från och med nu till år 2020 faktiskt är lägre än åren 1996-2010. Utöver detta påpekar EU att Sverige till och med har sämst ambitioner i hela EU på utbyggnad av solenergi.

Med denna politik blir Sverige omsprunget, både Tyskland och Danmark satsar nu fullt ut på förnybar energi. Den kärnkraft som stängts i Tyskland har ersatts av sol och vind. Solenergimarknaden blomstrar till följd av den särskilda lagen om ersättning till enskilda producenter och ett företräde på kraftnäten. Här bör Sverige ta efter. Med framtida stort elöverskott och gynnsamma förhållanden för utbyggnad av förnybart är det bara politiken som släpar efter i utvecklingen.

Sammantaget visar det sig alltså att Centerpartiets energipolitik är en bluff. Det handlar mer om ett retoriskt spel för att måla sitt parti i en grönare färg. För att partiet hederligt ska kunna benämna sig som alliansens gröna röst krävs nu hårdare tag för att gynna framväxten av förnybar energi.

Lorentz Tovatt

grön debattör och skribent på Supermiljöbloggen.se

Jakob Lundgren

grön debattör

Angrip inte unga politiker, Sverok

25 Dec

Sverok är en av Sveriges största ungdomsorganisationer. Jag har själv aldrig varit engagerad i den men jag känner många som är det och jag har bara hört gott om organisationen från dem. Det är därför jag också blir extra ledsen när Sveroks förbundsordförande Rebecka Pentrell tillsammans med förbundschefen för Studiefrämjandet, Tjia Torpe, på en av Sveriges främsta nyhetssidor väljer att degradera tiotusentals ungdomars engagemang.

”Partiernas ungdomsförbund har förvandlats från demokratiskolor för hela generationer till plantskolor för framtidens politiska elit.”

Rebecka Pentrell & Tjia Torpe

Nu vet inte jag om vare sig Rebecka Pentrell eller Tjia Torpe någonsin varit aktiva i ett politiskt ungdomsförbund men oavsett fallet så delar jag inte den nidbild de har av de unga som engagerar sig. Faktum är att jag tror att den nidbilden bidrar till att unga drar sig för att engagera sig.

Jag lämnade mina politiska uppdrag för snart tre månader sedan. När jag öppet sade att jag skulle kliva av var reaktionerna många och spridda. Många var förstås stöttande och såg att jag precis som så många andra unga som engagerar sig ideellt försökt göra alltför mycket samtidigt. Andra skrev till mig och var glad för att en ”politisk broiler” hoppat av, att plantskolan inte lyckats skola mig till toppen eller att den elit som skulle fostrat mig aldrig fick se mig blomma. Sådan är synen på unga som engagerar sig politiskt.

Det faktum att jag aldrig haft en önskan om att tjäna pengar på politik eller ens syssla med det på heltid gör ingen skillnad för dessa personer. De är inte intresserade av att höra det och fick de höra det skulle de ändå inte tro på mig. Bilden av mig och andra unga som politiska karriärister har satts av media och i den bilden har föraktet slagit rot.

För några år sedan deltog jag på ett möte Grön Ungdom höll i. Vi var rätt många på det mötet och en föreläsare som var där för att tala med oss frågade oss om vi såg oss som politiker. Så gott som inget svarade ja. De flesta såg sig istället som gräsrötter och det enda de ville var att göra sin skola, sin stad, sitt land – ja, världen, bättre. Politiker är det få unga som vill vara. Så snart man börjar närma sig kommunfullmäktige eller andra demokratiska församlingar blir man ifrågasatt både för sin ålder och för sina motiv. Dels är man för ung och dels är man bara ytterligare en politisk broiler. Ens engagemang misstänkliggörs. Föraktet visar sig.

Samma bild av personer som bara vill göra världen bättre har jag fått när jag träffat personer från andra ungdomsförbund. Jag håller inte alltid med de jag träffar från andra förbund, men det vi alltid haft gemensamt är att vi engagerat oss för att vi tror på någonting. Inte för att vi vill plocka ut en riksdagslön i framtiden.

”.. vi måste alla ta vårt ansvar för demokratins framtid”

Skriver de i artikeln. Jag tror att deras önskan att ta ansvar för demokratins framtid är genuin. Därför är det synd att de väljer att hävda sig själva genom att förminska ungas politiska engagemang. Jag tror att det är bra att unga kan engagera sig på många olika håll och Sverok bedriver en väldigt viktig och väldigt uppskattad verksamhet. Men det ger inte dem rätten att förminska de politiska ungdomsförbunden till plantskolor.

Precis som Sverok tar de svenska ungdomsförbunden ansvar för att fostra Sveriges unga i hur en demokrati fungerar. Vi finns ute i skolorna för att prata om politik med ungdomar på deras villkor och alltför ofta får ungdomsförbunden själva försöka föra ungas talan när de politiska partierna sviker.

Ungas röster hörs idag alltför sällan och alltför sällan tar unga plats i Sveriges demokratiska församlingar. Men för att få ungas röster hörda måste vi unga arbeta tillsammans. Därför önskar jag att Sverok, Studiefrämjandet och andra som organiserar unga slutade sprida bilden av politiskt engagemang som oärligt. Unga engagerar sig politiskt för att göra världen bättre. Varken mer eller mindre.

Vad vill Grön Ungdom vara?

21 Nov

Det har nu gått ungefär två månader sedan jag lämnade alla mina politiska uppdrag. Jag lämnade däremot mina politiska uppdrag vid ungefär samma tidpunkt som jag hade planerat en rad inlägg om var Grön Ungdom står idag och vart vi vill vara efter valet 2014. Det här inlägget och de som följer är inte en återkomst till politiken utan tankar och formuleringar som fanns innan jag lämnade uppdragen och insynen. Tankar från den politiska graven om man så vill. Eller åsikter från en bitter och avdankad föredetting om man vill vara cynisk.

Den tiden jag satt i Grön Ungdoms förbundsstyrelse var en omvälvande sådan. Det var en styrelse som var grön i mer än en bemärkelse och det tog tid innan alla tagit sig in i arbetet och själva insett vad de ville göra. Det tror jag visat sig efter två år.

Många av de strategiska långsiktiga samtal vi tog då landade aldrig där de kanske borde handlat egentligen. Jag tror inte att vi idag vet vilka Grön Ungdom är eller vilka vi vill vara.

Inför valet 2010 tog den dåvarande förbundsstyrelsen fram ett internt image-dokument. Där stod det saker som att vi skulle uppfattas som moderna och snygga. Dokumentet skapade debatt inom förbundet om vilka vi egentligen ville vara eller var. Vissa ville nog inte definiera oss. Och visst har de poänger – går det att definiera ett förbund med tusentals medlemmar? Förmodligen inte.

Men tanken bakom dokumentet var både god och helt riktig. Även om vi inom förbundet kommer från olika bakgrunder så har vi något gemensamt som binder oss samman. Det måste vi förmedla. Vi måste förmedla vilka vi gemensamt är.

Om någon intresserad idag skulle surfa in på vår hemsida skulle personen mötas av en bild på våra två språkrör som välkomnar personen. Det tror jag är fel och det är dessutom bara Grön Ungdom av ungdomsförbunden som gör så. Våra språkrör må vara vårt huvudsakliga ansikte utåt, men det är inte de som definierar vår rörelse. Låt mig utveckla.

Image

Snälla Grön Ungdom, stäm mig inte för olovligt användande. Jag vet att jag lämnade dig. Men jag gillar ju dig egentligen. Det är inte du, det är jag. Det kan aldrig bli oss, förlåt.

Även Miljöpartiets hemsida (innan dagens förnyelse som jag för övrigt inte tycker är helt lyckad) välkomnar intresserade med bilder på språkrören. Men det finns flera viktiga distinktioner mellan förbunden. Miljöpartiets språkrör är namnkunniga mediapersonligheter som på gott och ont i sin egen framställning i hög grad avgör hur det går för partiet. Med Maria Wetterstrands enorma popularitet växte partiet enormt.

Image

Hej.

Det var inte endast hennes förtjänst, vi är tusentals som åstadkommit det, men hennes person

gjorde enormt mycket. Miljöpartiets språkrör är alltså i sig själva en stor anledning till varför man kanske är intresserade av partiet.

Miljöpartiets språkrör är dessutom för ett parti med sug efter att sitta i regering vårafrämsta framtida ministerkandidater. Det är viktigt att de i hög grad lyfts fram för sina kompetenser och visar att vi som parti är regeringsdugliga.

Men vad gör då Grön Ungdom annorlunda?

Massvis är såklart svaret. Även om vi är del av samma gröna rörelse, till och med rent tekniskt sätt en del av Miljöpartiet så har vi helt andra förutsättningar och möjligheter.

Även om vi har fantastiskt kompetenta språkrör så är de inte lika namnkunniga. Går vi ut med en bild på ett av våra språkrör skulle väldigt, väldigt få på gatan kunna säga vem personen är. Våra språkrör sitter dessutom mycket kortare perioder än språkrören i Miljöpartiet. Det är en självklar konsekvens av att vi är ett ungdomsförbund.

Så varför välkomnar våra språkrör nya medlemmar på hemsidan och varför tjatar jag om en hemsida som ändå ska bytas ut snart? För att den är symptomatisk för vårt imageproblem.

Jag nämnde någonting tidigare. Någonting som vi inom Grön Ungdom och Miljöpartiet ofta talar om. Faktiskt någonting många ofta talar om. Den Gröna Rörelsen.

Vi är en del av den gröna rörelsen. Det är en bred rörelse som inkorporerar många fler än bara Grön Ungdom. Det handlar om miljörörelsen, djurrättsrörelsen, fredsrörelsen, den feministiska rörelsen och många, många fler.

Vi är en del av en rörelse, vill du också vara det?

Det tycker jag att vi ska förmedla till alla som är intresserade av oss. När man går in på vår hemsida ska man mötas av aktivitet, många ansikten och en ”häng med”-attityd. Vid vår senaste medlemsräkning tror jag att vi låg kring 3400 medlemmar. Efter valet var vi över 4000 medlemmar (politiska ungdomsförbund har generellt sätt stora tapp mellan val då intresset sjunker). Grön Ungdom både vill och har potentialen att växa. Men då måste vi veta vilka vi är och var vi ska. Och vi är en del av den gröna rörelsen.

Men vad är den gröna rörelsen och hur är den insikten viktig för oss? Det vill jag att vi diskuterar internt. Mina tankar tänker jag dela med mig av i ett kommande inlägg.

Den som förstör miljön ska också betala

20 Nov

Fastän jag svurit att lämna politiken så verkar debattredaktioner fortfarande sitta på material från mig. Här har Eskilstuna Kuriren publicerat en artikel som jag och min dåvarande FS-kollega Leo Carlsson skrivit tillsammans.

Den som förstör miljön ska också betala

Sverige leds i dag av en regering som gärna vill utmåla sig själv som liberal. Inte minst Centerpartiet som själv kallar sig för ett grönt parti vill det. Samtidigt verkar de inte förstå grundläggande delar av vad en liberal ekonomi bygger på.

När ordföranden för Centerpartiets idéprogramsgrupp Per Ankersjö ska försöka förklara hur deras framtida miljöpolitik ska se ut sågar han saker så som regleringar, skatter och förbud som politiska medel. Några egentliga motförslag kommer han inte med, men det mest uppseendeväckande är egentligen att de när det gäller miljön inte ens verkar vara ett liberalt parti.

Att den som förstör någonting själv ska stå för det bör vara en grundläggande liberal princip, annars socialiseras kostnaderna så att samhället gemensamt får bära dem. Miljöskatter bygger på principen att den som förstör också betalar för de skador den orsakar. Detsamma gäller regleringar mot direkt skadlig verksamhet eller för att skydda gemensamma värden. Det är en liberal tanke. En tanke Centerpartiet inte längre verkar dela.

För Miljöpartiet är det en självklarhet att den som skadar miljön ska få bära kostnaden för de skador som den orsakar. Det är en utmaning för oss i västvärlden som länge levt över våra ekologiska tillgångar och det är en utmaning vi måste ta oss an för att stoppa en framtida klimatkatastrof. Redan i dag dör cirka 100 000 människor om året som följd av klimatförändringarna och om vi i stället för att agera talar i floskler likt Per Ankersjö är det en siffra som kommer att öka drastiskt.

Leo Carlsson
Jakob Lundgren
Förbundsstyrelseledamöter Grön Ungdom

Jag lämnar politiken

5 Okt

Jag gick med i Grön Ungdom november 2008. Det var för snart fyra år sedan. Sedan dess har jag varit lite överallt i organisationen. Från Norr till Söder, från lokalt till regionalt till riks. Även om jag inte varit med särskilt länge har sett organisationen växa både i medlemstalen och i våra egna ögon. Det är med ett brinnande självförtroende som vi nu möter nya medlemmar och den annalkande valrörelsen.

Men det är inte bara rörelsen som vuxit. Det har även jag gjort.

Jag var 18 år gammal när jag gick med. Idag är jag 22. Under de fyra åren har jag lämnat gymnasiet, flyttat ut och förhoppningsvis valt vad jag vill göra resten av livet. Det valet har aldrig varit politiker.

Fastän jag brinner för politiken så finns det få saker jag vill bli lika ogärna som jag vill bli politiker. Jag har suttit i kommunfullmäktige, blev nyligen informerad om att jag skulle få ta plats i Västernorrlands Landsting och jag har kandiderat till riksdagen. Men politiker vill jag inte bli. Jag tror det är därför som jag fattat det beslut som jag fattat. Att jag nu ska lämna politiken bakom mig.

Egentligen hade jag velat vänta till februari innan jag lämnade allting bakom mig. Mitt sista projekt i Grön Ungdom skulle bli att starta upp medlemsföreningarna och innan jag slutade ville jag vara med och dra igång ett aktivt sprudlande språkrörsnätverk och engagera våra medlemmar i en debatt om vilka vi var och vart vi ville komma. En sådan debatt behövs i förbundet.

Men jag tror inte längre att jag kan vara den personen. Jag vet att jag inte kan vara den personen.

Under för lång tid har jag försökt göra för mycket samtidigt och i slutändan har jag blivit lidande. Den här hösten blev det för mycket på en gång. Så även om jag aldrig varit personen som lämnar någonting oavslutat så har nu även jag nått det vägskälet i mitt liv.

Jag lämnar nu mina uppdrag i förbundsstyrelsen, i det internationella utskottet, i språkrörsnätverket, i Grön Ungdom Lund och som jämställdhetsambassadör för Miljöpartiet i Skåne.

Politiken var aldrig någonting jag ville leva med, men det är någonting jag brinner för. Men tyvärr har den elden brunnit så starkt att syret tagit slut och nu behöver jag ta tid för att kunna hämta andan. Jag hoppas att ni kan respektera mitt beslut så ses vi säkert i framtiden.

Avveckla det statliga ägandet i SAS

21 Sep

I onsdags skrev jag tillsammans med Benjamin Juhlin från Grön Ungdom i Stockholmsregionen om att den svenska staten borde avveckla sitt ägande av flygbolaget SAS. Som vi ser det finns det ingen anledning för staten att gång på gång gå in med nya medel för att rädda ett flygbolag som förstör miljön och som dessutom agerar på en marknad där det finns en stor flora av alternativ. Vår artikel publicerades i Fria Tidningen och går att läsa på nätet här eller här nedan;

 

Avveckla det statliga ägandet i SAS

Svenska staten äger i dagsläget 21,4 procent av SAS. Ägandet resulterar i att man under goda tider får ta del av frukterna och att man under dåliga tider är förbunden att hålla företaget under armarna. Med SAS har det för det mesta blivit dåliga tider.

På grund av stora problem med lönsamheten tvingades regeringen 2009 tillföra 1,2 miljarder kronor för att täcka upp för SAS förluster. Maud Olofsson lovade att det inte skulle komma något mer stöd efter det. Ett år senare gick man in med ytterligare 1,1 miljarder kronor.

Detta kostsamma ägande är dåligt för miljön. Varje krona staten spenderar på att rädda SAS är en krona som kunde ha lagts på något som är bättre för miljön än flyget. Dessutom finns det ingen anledning för statligt ägande på en väl fungerande marknad, vilket flyget är. Därför tycker vi att det är dags att sälja SAS nu.

Om vi inte säljer SAS nu så riskerar vi att stå inför ytterligare en nyemission inom en snar framtid. SvD Näringsliv rapporterade den 9 augusti att SAS behöver tio miljarder snabbt. Det är inte särskilt förvånande. SAS har trots tidigare generösa kapitaltillskott inte kunnat säkerställa att det man producerar har tillräckligt hög efterfrågan för att överväga kostnaderna av produktionen. Resultatet blir förlust och ännu mer pengar kommer att behövas för att hålla företaget flytande.

Trots dessa minst sagt mörka framtidsutsikter så har inte näringsminister Annie Lööf kommenterat denna fråga. Vi hoppas att hon gör det inom en snar framtid och att hon då konstaterar att det statliga ägandet av SAS borde avvecklas. Det skulle göra gott både för miljön och för svenska skattebetalare.

Benjamin Juhlin och Jakob Lundgren • Grön ungdom

 

PS. Jag skrev redan för två år sedan att vi borde sälja SAS. Den artikeln går att läsa här.