Arkiv | Jämställdhet RSS feed for this section

DO finns för att hjälpa de svaga, Skyttedal

17 Maj

Kristdemokratiska ungdomsförbundets nyvalda ordförande Sara Skyttedal fortsätter tyvärr förbundets inslagna väg mot någon slags nykonservatism genom att skriva att de vill avskaffa Diskrimineringsombudsmannen (DO) på SVT Debatt. Själv diskrimineringen som existerar i samhället verkar hon förminska till en ”kränkthetskultur”.

Därför har jag tillsammans med Matilda Andersson som sitter i Grön Ungdoms förbundsstyrelse skrivit en replik som igår den 16 maj 2013 fanns att läsa på SVT Debatt. Klicka dig vidare här eller läs artikeln i sin helhet här nedanför;

 

DO finns för att hjälpa de svaga, Skyttedal

Idag lever vi tyvärr inte i ett samhälle där alla behandlas lika. Allt för ofta händer det att personer behandlas olika på grund av sitt ursprung, sexualitet, kön, könsöverskridande uttryck eller identitet, ålder, funktionsnedsättning eller religion.

I Sverige har våra folkvalda beslutat att detta inte ska vara tillåtet och därför har riksdagen instiftat diskrimineringslagen.

Denna lag gör det möjligt för den som känner sig diskriminerad att i domstol kräva att missförhållandena justeras. Orätt blir rätt. Men att driva rättsprocesser är dyrt i Sverige och därför instiftades också Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Matilda&Jakob

DO har tidigare gått under flera olika konstellationer innan det blev just DO, men syftet har alltid varit desamma. DO driver rättsprocesserna åt de som drabbats av diskriminering så att orätt ska kunna bli rätt även man inte har pengar i plånboken. Det tycker vi i Grön Ungdom är bra och viktigt!

Det tycker däremot inte KDU. Deras nyvalda ordförande Sara Skyttedal skriverpå SVT Debatt att DO borde avskaffas. Som anledning till detta anger hon ett antal skäl som ofta är missvisande eller bara berättar delar av sanningen.

Skyttedal menar att dagens diskrimineringslag förbjuder all form av särbehandling och att till exempel åldersgränser på krogen är likställt med att bli särbehandlad inom vården. Detta är oetiskt, hävdar hon.

Vi menar att hennes påstående är missvisande.

Diskrimineringslagen innehåller flera undantag gällande vad som anses vara diskriminering. Alltså är all särbehandling inte otillåten. En av de former som råkar vara tillåten är också just åldersgränser på krogen (§12b p. 3, diskrimineringslagen). Däremot är det inte tillåtet att införa olika åldersgränser för kvinnor och män. Skyttedal har senare i sociala medier menat att det var detta hon åsyftade, men det framgår inte av hennes artikel och är därför viktigt att påpeka.

Sara Skyttedal skriver också att denna typ av fall bäst behandlas på en civilrättslig basis, utan DO:s inblandning. Men redan idag kan man som privatperson välja att driva dessa fall helt själv om man så vill. DO finns där för den som vill ha stöd i att driva sina fall.

Ingenstans i sin artikel skriver däremot Skyttedal om kostnaden den diskriminerade kan komma att bära om de väljer att gå upp i rätten mot ett stort internationellt bolag. Ingenstans skriver hon om hur den redan utsatta nu också kan behöva betala höga rättegångskostnader om de förlorar.

Det går att diskutera om diskrimineringsombudsmannens uppdrag från riksdagen ska justeras. Det går också att diskutera om DO agerat korrekt i varje enskilt fall. Men att onyanserat vilja avskaffa DO och att använda missvisande argument som skäl för detta är att slå blint.

Då missar man varför vi har en diskrimineringsombudsman. Vi har det för att hjälpa de svaga och för att göra att den som behandlats orätt inte ska behöva uppleva det på nytt i framtiden.

Matilda Andersson, förbundsstyrelseledamot Grön Ungdom
Jakob Lundgren, Grön Ungdom

Samkönade par blir diskriminerade

31 Aug

Tillsammans med Grön Ungdom Malmös språkrör Sara White har jag skrivit en artikel om hur riksdagen fortfarande inte lyckas införa moderskapspresumtion trots att en överväldigande majoritet är för förslaget. Artikeln publicerades tidigare i veckan i City Skåne och den går att läsa i .pdf-format här eller här nedanför.

Samkönade par blir diskriminerade

Sedan 2005 kan kvinnor som lever i samkönade relationer få barn via assisterad befruktning. Vid sådana fall antas båda kvinnorna vara barnets föräldrar. Men eftersom väntetiderna för assisterad befruktning kan vara långa väljer många kvinnor som lever i samkönade relationer istället att genomföra en insemination utomlands eller i hemmet. Oavsett om kvinnorna är gifta eller lever i registrerat partnerskap får barnet bara en förälder i sådana fall. Om de vill dela vårdnadskapet måste de genomgå en adoptionsprocess. Det tycker vi är orimligt!

Det händer dessutom att kvinnor blir nekade adoption. Norrköpings tingsrätt har till exempel vid två olika tillfällen nekat lesbiska kvinnor adoption trots att Socialnämnden tillstyrkt adoptionerna. Sådana processer gör att glädjen som är föräldraskap istället förvandlas till en byråkratisk pina.

Olikkönade gifta par behöver inte gå igenom en rättsprocess för att få vara föräldrar. Om ett barn föds i ett sådant förhållande antas mannen vara pappan. Vi tycker att samma regler ska gälla för samkönade par! Om två kvinnor valt att gifta sig kan man också anta att de vill dela sina liv och uppfostra sitt barn tillsammans. I riksdagen finns idag en kraftig majoritet i frågan men ändå låter regeringen Kristdemokraterna blockera ett beslut.

Att ett enda parti som inte kan acceptera två föräldrar av samma kön tillåts blockera samhällsutvecklingen är helt oförståeligt. Därför är det viktigt att riksdagen nu visar pondus och vågar ändra lagen vare sig KD och regeringen är med på tåget eller inte.

Jakob Lundgren, Förbundstyrelseledamot Grön Ungdom
Sara White,
Språkrör Grön Ungdom Malmö

Målet: Ett jämställt Sverige

14 Okt

Det är inte alltid, för att inte säga det är väldigt sällan, som jag håller med Alliansens politik när det handlar om jämställdhet. Jag tycker allt som oftast att det handlar om retorik snarare än politik, och när det väl blir politik blir det missriktat eller mesigt. Men jag trodde i alla fall att målet – ett jämställt Sverige – var någonting vi var överens om.  Men idag visar det sig att jag hade fel.

DN rapporterar idag om att Alliansen förändrat Försäkringskassans direktiv från ””Det samlade uttaget av föräldrapenning skall vara jämställt mellan kvinnor och män” till att först 2008 vara ”Förutsättningarna för ett jämställt uttag av föräldrapenningen mellan kvinnor och män ska förbättras” till att året därpå ha landat på ”Föräldrar ska genom Försäkringskassans information få goda förutsättningar att välja hur man vill fördela föräldrapenningsdagarna mellan sig”.

Det första målet, ett mål som hängt med sedan 70-talet, tycker jag är ett bra mål. Det talar i generella ordalag om vilket samhälle vi vill ha – ett jämställt samhälle. Det handlar om ett ”samlat uttag” och inte om att uttaget måste vara jämställt i alla relationer. Väl avvägt och vettigt.

Alliansens första förändring tycker jag är symptomatisk på deras retorik i frågan. Det handlar om förutsättningar och inte om faktiska förhållanden. När man talar om förutsättningar behöver man heller inte stå till svars för konsekvenserna. Så länge förutsättningarna för ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen finns är Alliansen således nöjda och det är här jag tycker att det blir retorik istället för politik. Personligen tycker jag i de flesta fallen att det är konsekvenserna som är intressanta. En politik byggd enbart på förutsättningar blir i praktiken blind för hur samhället ser ut och fastnar i sin egen teori.

Alliansens senaste förändring, som Göran Hägglunds stabchef bekräftar genom att fastslå attett jämställt uttag av föräldrapenningen inte är något alliansregeringen eftersträvar”, innebär att konsekvenserna inte ens är intressanta längre. Nu är det bara informationen som är intressant. Att säga att bara informationen är intressant och inte ens nämna att det skulle vara information om jämställdhet är att indirekt acceptera hur det ser ut idag, eller kanske till och med indirekt anse att dagens förhållanden är goda.

Kristdemokraterna har i sig aldrig varit ett föredöme i jämställdhetsfrågan och deras största bidrag i frågan, vårdnadsbidraget, har varit en kvinnofälla snarare än någonting annat. Om man talar om ”information” eller ”förutsättningar” kan man blunda för det faktumet eftersom män i teorin även de kan begära ut vårdnadsbidrag, men i praktiken slår bidraget fast en könsnorm om att kvinnor ska vara hemma med barnen. En norm man länge, länge försökt bekämpa.

Sen finns förstås även jämställdhetsbonusen som stora delar av Alliansen står bakom. Budskapet här är ungefär samma som stora delar av Alliansens politik. Allt går att lösa med pengar – till och med normer. Bonusen var i sin första version en flopp utan dess like och påverkade ganska exakt noll. Bonusen har nu stöps om i en ny form men jag misstänker att den inte kommer göra någon större skillnad den här gången heller. Den representerar nämligen ett område där Alliansens problemanalys har misslyckats fatalt. I SOU 2005:73 finner man att pappans uttag av föräldradagar påverkas ytterst marginellt av att kvinnan i ett heterosexuellt förhållande tjänar mer. Alltså styrs uttaget till det största delen av andra saker än ekonomi – nämligen normer. Dessa normer är heller ingenting som kommer att försvinna om man ger jämställda föräldrar en bonus, även om det säkert kommer påverka ett fåtal föräldrar.

Jag tror inte att Alliansen som helhet kan ställa sig bakom att jämställdhet mellan könen är någonting man inte längre har som målsättning. Det finns många allianspolitiker som brinner för jämställdhetsfrågor och jag hoppas att de politikerna nu tar till orda. 

Kristdemokraternas äss i den här regeringen har aldrig varit att de driver igenom ett stort antal hjärtefrågor. Deras äss har alltid varit att de i konservativ anda i tystnad kväver progressiva förslag. De har i många år hållit frågan om en förändring i lagen om fastställande av könstillhörighet gisslan och nu har man via tysta regeringsdirektiv, inte via lagstiftning, lyckats förändra själva målet för vars vår familjepolitik vill nå.

Det här är i slutändan inte en fråga kring vare sig man vill låta föräldrarna styra över sitt uttag fritt, tredela föräldraförsäkringen, göra den individualiserad eller låta den vara som den är idag. Den här frågan handlar om själva grunden för vår jämställdhetspolitik – vill vi nå ett jämställt samhälle eller inte? Idag ges Kristdemokraterna rätten att bakom kulisserna tala för hela Alliansen när de sätter nya direktiv. Om övriga Allianspolitiker fortfarande ser ett jämställt samhälle som någonting värt att sträva efter måste man nu våga höja rösten.

Bra om könsbyte

28 Jul

Riksdag och departement rapporterar nu att alliansledamöterna i Socialutskottet kan tänka sig ett utskottsinitiativ för att gå runt KD och få till stånd en ändring av 1972 års lag om fastställande av könstillhörighet. Bra och på tiden tycker jag!

Dags att köra över KD (igen)

8 Jul

I måndags skrev jag om lagen om fastställande av könstillhörighet på Tidningen Ångermanlands ledarsida. Artikeln finns tyvärr inte på webben men den går att läsa här nedan;

 

Dags att köra över KD (Igen)

 

När Sverige äntligen skulle ta steget och införa könsneutrala äktenskap så lyckades Alliansen inte få med sig Kristdemokraterna på linjen. Det hela slutade med att C, FP och M lade en gemensam motion om att införa könsneutrala äktenskap och att riksdagen sedan gjorde gemensam sak i att köra över KD. Det är nu hög tid att vi gör om det.

 

Lagen om fastställande av könstillhörighet instiftades år 1972. Den handlar om under vilka former man får genomföra en könskorrigering. I den form den ser ut idag är den en förlegad kvarleva av den svenska moralpaniken. Lagen kräver att man ska vara ogift, steriliserad och svensk medborgare för att man ska få byta i kön. I praktiken innebär detta tvångsskilsmässor och tvångssteriliseringar.

 

Vissa hävdar att det inte är ett tvång. Men när det handlar om människor som känner att de är födda i fel kropp, som ofta lider av depression och där många går i självmordstankar så blir det i praktiken ett tvång. Ett tvång i praktiken är lika illa som ett tvång i lag.

 

Under Alliansens första fyra år tog man emot två stycken utredningar. Den första, SOU:2007:16, föreslog att kravet på att vara ogift, steril och svensk medborgare skulle tas bort. Vidare föreslog utredningen också att man skulle få rätten att frysa ned könsceller. Utredningen togs emot av alliansregeringen men ingenting hände. 2010 släppte Socialstyrelsen en rapport som på det stora hela kom fram till samma saker och deras förslag gick ut på en stor remissrunda där nästan alla höll med om Socialstyrelsens slutsatser.

 

På Kristdemokraternas riksting har man nu tagit ställning mot att ta bort steriliseringskravet i lagen och därför känns det osannolikt att det kommer gå att få en enig alliansregering i frågan. Därför bör nu övriga allianspartier göra gemensam sak med S, V och MP och förändra den förlegade lagen.

 

Det är inte acceptabelt att svenska staten år 2011 fortfarande behåller en lag som innebär tvångssteriliseringar. Det är inte godtagbart att Sverige år 2011 fortfarande har kvar en lag som tvingar gifta par, förälskade par, att genomgå en skilsmässa och det är framför allt inte godtagbart att det enda som hindrar lagen från att förändras är att ett enda regeringsparti sitter och skakar huvudet.

 

Riksdagens ledamöter måste nu med eller utan KD ta ett gemensamt ansvar för att förändra lagen. Att inte ta ansvar är att godta att människor i Sverige fortfarande tvångssteriliseras, och det går inte att acceptera.

 

Jakob Lundgren, Förbundsstyrelseledamot Grön Ungdom

Välkommen till 2011, Hägglund.

20 Jun

19 mars år 2007 var den första gången Alliansregeringen mottog en utredning som föreslog ändringar i lagen om ändrad könstillhörighet. Bland de föreslagna ändringarna återfanns att man inte längre skulle behöva vara ogift, att den som vill byta som inte längre ska behöva bli steriliserad och att även utländska medborgare som varit bosatta i Sverige i ett år skulle få byta kön. Lagen föreslogs träda i kraft den första juli 2008. Ingenting hände.

Spola fram till Pride 2010. Nu säger Göran Hägglund att ändringar i lagen kan komma om Alliansen vinner valet. Anledningen till detta är den utredning som genomförts av Socialstyrelsen och som på det stora hela kom fram till exakt samma saker som utredningen från 2007. Ny utredning, samma förslag, men återigen händer ingenting. Socialstyrelsens förslag gick även ut på en bred remissrunda och där var en överväldigande majoritet överens med Socialstyrelsen.

Spola fram ytterligare lite grann. Det är nu juni 2011, ett år efter att Alliansen tog emot Socialstyrelsens utredning. Nu tar KD:s partistyrelse ställning för att skjuta på frågan till framtidenFyra år efter att Alliansen tog emot en första utredning tycker alltså Kristdemokraterna fortfarande att det är en fråga för framtiden och KD drar dessutom med sig övriga Alliansen i sin ovilja ett ändra lagstiftningen. RFSL visade i en undersökning från 2010 att Kristdemokraterna i flera viktiga HBT-frågor blockerat lagstiftning trots att det fanns en bred majoritet för förslagen i riksdagen.

Nu sitter vi här år 2011 och Alliansen låter fortfarande Kristdemokraterna krama sönder en förlegad lag om fastställande av könstillhörighet från 1972. Lagen innebär tvångssterilisering, tvångsskilsmässor och liv som förstörs. Det är 2011 nu, Hägglund, inte 1972.

Ursprungligen publicerat på Alliansfritt Sverige.

Vad kan man lagstifta fram egentligen?

13 Mar

Som politiker är jag väldigt konsekvensinriktad. Ett ideologiskt tveksamt beslut kan för mig rättfärdigas om det i överlag har positiva effekter. Ibland kan det räcka med att de positiva effekterna i överlag är större och ibland behöver de vara överväldigande men ändock är effekten i slutändan det viktigaste.

Det tycker jag gör mig till en lite bättre politiker. Ideologiska skygglappar försvinner till viss del och resultatet står i fokus. Det innebär dock inte att resultatet i sig inte är beroende av ideologi.

Det här innebär att jag till exempel är för kvotering av bolagsstyrelser. För mig är kvotering någonting som i grunden är dåligt men effekten av kvoteringen är mer jämställda bolagsstyrelser och därmed kan jag godta verktyget. Många andra politiker tycker helt annorlunda. Antingen ställer de inte upp på premissen att vi bör sträva efter jämställda bolagsstyrelser och därmed är inte effekten relevant att ta ställning till eller så är de rent ideologiskt mot verktyget kvotering. De senaste av de två är nog vanligast i den svenska debatten.

Dagens Alliansregering är också ett exempel på det senaste. Man tror inte att man kan kvotera fram jämställdhet. Dels för att man inte tycker om verktyget och dels för att man inte tror att det blir en sann jämställdhet.

Jag kan egentligen ställa upp på båda premisserna som Alliansen i allmänhet ställer upp. Jag ogillar, precis som jag tidigare påpekade, verktyget kvotering och jag tror precis som Alliansen inte att effekten blir en sann jämställdhet. För mig aspirerar dock inte en kvoteringslag heller till att skapa någon sann jämställdhet utan det handlar om en spark i rumpan.

Det är ett faktum att lika tenderar att välja lika och det innebär att de män som idag sitter i bolagsstyrelser helt sonika väljer in fler män när ett val blir aktuellt. Jag menar inte att männen konspirerar mot kvinnor utan att det helt enkelt existerar en struktur som gör att män strukturellt kvoteras in till styrelserna. Det problemet kommer en kvoteringslag till rätta med när man med en spark rättar till dimensionerna på styrelserna. Det skapas inte en sann jämställdhet men man kan mycket väl komma åt den strukturella ojämställdheten som idag finns. Det räcker för mig för att man ska kunna motivera kvoteringen som verktyg. Och det gäller även för andra lagar som åsyftar att göra samhället lite mer jämställt.

Men lagstifta fram jämställdhet kan man inte. Det tror varken jag eller Alliansen.

Kristdemokraterna verkar däremot tro att man kan lagstifta fram andra saker. Andra mer abstrakta och svårmätta saker. En sån sak är mod. Och det har jag svårt att förstå.

Kristdemokraterna tror alltså inte att man kan lagstifta fram jämställdhet, som ändå i någon mån går att mäta i absoluta tal, men man tror att man kan lagstifta fram den abstrakta känslan, eller driften, mod.

Jag talar förstås om den civilkuragelag som Kristdemokraterna drivit på och som Alliansen sedermera gått med på att utreda. Lagen skulle innebära att man kan bli straffad för att man inte ingripit när man sett ett brott begås. Syftet är förstås förståeligt. Man vill att medborgarna ska agera solidariskt och rädda varandra när hjälp behövs och det är ett syfte som kan kan förstå och ett mål som jag kan dela.

Lagstiftning blir dock för mig i detta fall, precis som i det förra, ett medel jag ogärna använder. Det blir så ännu mer i detta fall då det handlar om någonting ännu mer abstrakt än jämställdhet.

Att Kristdemokraterna däremot verkar tycka att det går att lagstifta fram mod är för mig ett under. Antingen följer de inte samma metodik som de verkar göra i fallet med kvotering eller så är det helt enkelt ideologiskt blinda.

Effekterna av lagen är i detta fall dessutom i allra högsta grad negativa snarare än positiva. Expertutredningen som gjorts kommer till följande slutsatser;

Utredningen konstaterar att en sådan lagstiftning (Civilkuragelag, min anmärkning) inte skulle få någon nämnvärd positiv effekt. Däremot skulle den minska människors benägenhet att anmäla och vittna om övergrepp och olyckshändelser i fall då de själva inte gjort tillräckligt för att hjälpa.

Eftersom är effekterna i överlag verkar vara negativa och eftersom lagstiftning enligt mig i grunden är negativt är jag emot en så kallad civilkuragelag.

Hur Kristdemokraterna tänker agera vet jag inte än men jag ser fram emot att se vilket beslut de tar nu när det har utredningen i handen.

Om de går vidare med lagstiftningsprocessen så verkar de ju dels tycka att man kan lagstifta fram abstrakta känslor och varför kan man i så fall inte lagstifta fram jämställdhet? Och om man går vidare så väljer man också att helt bortse från effekterna och menar att det symboliska, ideologiska värdet står över effekterna beslutet kan få. I det fallet är Kristdemokraterna dels förblindad av ideologiska skygglappar och dels kan man väl verkligen ställa sig frågan varför man inte tror på lagstiftning när det handlar om jämställdhet.

Om man ändå tycker att det symboliska värdet är större än effekterna, och om effekterna ändå kan antas vara positiva, varför vill man då inte lagstifta fram jämställdhet när man är villig att lagstifta fram andra värden där effekterna inte ens är positiva?

Inlägget redigerades den 14 mars. Det som ändrades var att jag endast syftade till att Kristdemokraterna drivt frågan om civilkuragelag istället för att hela Alliansen gjort det. Anledningen till att jag trodde att hela Alliansen gjort det är att uttalanden från Kristdemokrater gett mig den bilden. Jag ber om ursäkt om mina tidigare formuleringen förvirrat någon.