Archive | Politik RSS feed for this section

Vem tjänar egentligen på Max-skandalen?

22 Jan

Hamburgerrestaurangen Max har i ett brev till sina anställda varnat för att det skulle kunna bli konsekvenser om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vinner valet. Anledningen är att restaurangmoms- och arbetsgivaravgiftssänkningen för unga hotas. 

Reaktionerna har, kanske inte helt oväntat, varit många och laddade. Alliansfritt Sverige lade till exempel upp ett inlägg med rubriken ”Max-chefen: ”Vi struntar i hur de anställda röstar, men vill de jobba kvar så…”” vilket var deras andra inlägg om frågan. Det första tar bland annat upp historiken mellan Max och regeringen samt McDonalds och regeringen. Båda inläggen, framför allt då det första (det andra skrevs väldigt nyligen), har fått spridning inom den sociala media-sfären. Även Aftonbladet, Dagens OpinionMetro, ETC, Expressen och SvD skriver om detta och flera har det som huvuduppslag på respektive nätsajt.

På Facebook och twitter har jag sett artiklar från olika publikationer delats flitigt och de som främst delat dem är personer som har sin politiska hemvist till vänster. Budskapen bakom delningarna kan vara att bojkotta Max eller att de sänkningar de pratat om (som då S och V skulle avskaffa) inte gett den effekt som var önskad. Delningarna bör väl betraktas som försök att få andra att tycka som dem och i förlängningen ändå rösta på S eller V eller att övertyga dem om att göra detta fastän det inte skulle det innan. Det finns även andra åsikter, t.ex. Markus Uvell från Timbro som menar att delningen bara hjälper Alliansen.

Men vad är effekten av den höga delningen av detta brev som Max skrivit?

Den här frågan är förstås väldigt komplex att ge sig in i och ens med faktiska möjligheter att studera detta vore det svårt att få entydiga resultat. Men det går att resonera kring det vilket jag tänkte försöka göra och då tänker jag främst se till hur det hela har porträtterats, så kallad framing. Det finns även många andra perspektiv att betrakta detta ur, men jag har valt detta för att jag tror att det är ett lämpligt tillvägagångssätt nu när nyheten ändå är väldigt ung.

SvD: Här porträtteras situationen som att en eventuell höjning skulle innebära att personer får avsluta sina anställningar på Max och VD:n på Max uttrycker att en valvinst för Socialdemokraterna skulle vara en katastrof. Detta påstående följs i sin tur upp av konkreta exempel på hur många som anställts och ger även en försäkran om att de inte vill tvinga någon att rösta på något enskilt parti men att de som företag såklart måste kunna diskutera deras förutsättningar.

Aftonbladet: Vinklingen inte fullt så vänligt inställd till Max men det hela framställs relativt neutralt och frågan om hur en valvinst skulle påverka Max negativt kommer även upp här. Däremot finns här negativa röster som uppmanar till en bojkott av Max.

Metro: Robin Zachari från Alliansfritt Sverige intervjuas och han trycker dels på att Max inte agerar demokratiskt och att de politiska reformer som hotats inte haft den verkan de skulle ha. Han kontrasteras av ett uttalande från Max:s VD som menar att tusentals jobb står på spel.

Övriga tidningar som jag hänvisat till visar liknande vinklingar som jag nämnt här och som jag ser det måste man betrakta detta ur två perspektiv. Dels vilka väljare som kan attraheras och dels vilken part som bär den största trovärdigheten. Jag kommer att börja diskutera den första av dessa två frågor.

Vilka alliansväljare som kommer att rösta på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet nu?

Att personer som står på vänsterkanten blir provocerade av att ett stort företag aktivt motarbetar deras åsikter är inte förvånande. Kanske kommer detta motarbete även att skapa dålig smak i munnen hos andra väljare som tycker att det inte är demokratiskt att ett företag använder sin ställning på det sättet. Men det är svårt för mig att se att en alliansväljare (eller för den delen en osäker väljare) nu skulle rösta på S eller V. De argument som framförs är att Max skulle drabbas ekonomiskt och att de därför inte kan ha lika många anställda. Motargumenten är främst att Max agerande inte är demokratiskt och att deras analys av situationen inte stämmer (där det andra handlar om vem som har störst trovärdighet).  Att Max inte agerat demokratiskt tror jag i låg grad skulle övertyga väljare att inte rösta på Alliansen (om de nu inte redan var av den uppfattningen) utan drabbar nog endast Max varumärke (som för övrigt är rätt starkt).

Den andra frågan rör den om trovärdighet. Är Max mer trovärdiga om att de kommer att tvinga avskeda folk eller är motståndarsidan mer trovärdiga om att Alliansens satsningar inte fungerat och/eller att dessa jobb istället kan skapas inom andra sektorer. Det här är en fråga som i hög grad kommer att handla om hur mottagarana värderar respektive argument utöver hur de värderar parternas trovärdighet. Jag skulle utgå från att Max som ett omtyckt företag har viss trovärdighet och att de därför inte endast framstår gå i sina egna intressen. Motståndarsidan med politisk framtoning har även de en viss trovärdighet, kanske främst då momssänkningen inte varit så värst populär. Men frågan är förstås om någon egentligen röstar på S eller V på grund av detta. Njae, skulle jag säga. I vart fall inte i särskilt hög utsträckning. Oddsen att du inte hört argumenten mot momssänkningen förut men gör det nu är nog rätt låga medan Max väldigt starka stöd (i vart fall i denna form) är nytt. Alltså skulle jag utgå från att tendensen, om än kanske inte särskilt hög, är att fler röstar på Alliansen.

Måste det vara såhär då?

Nej. Alla politiska situationer har kommunikativa vägval som kan göras. Ska sänkningen av restaurangmomsen diskuteras tror jag att den måste sättas i en kontext där kostnaden i högra grad lyfts fram. Nu står Maxs eventuella avskedningar mot att reformerna kanske inte var så effektiva. I det fallet tror jag att avskedningarna väger tyngre. Om kostnaden för reformen istället ställts mot vad som kunde gjorts för det pengarna istället kan debatten förskjutas till att handla om det istället för om Maxs anställningar och i den debatten tror jag att det från vänstersidan går att vinna politiska poänger genom att tala om politiska områden som krisat, t.ex. anställningar i skolan.

Det borde även i högre grad lyftas att Max agerar i egenintresse samt företags kopplingar till Alliansen och deras hemliga donationer. Egenintresset då detta kan betona ner Max försök att skydda deras anställda till ren girighet. Notera att detta fortfarande kommer att vara en fråga om förtroende men jag tror att det är enklare kommunikativt än att anklaga dem för att vara odemokratiska. Även om man har den åsikten så är det någonting som kommer att drabba Max, men inte deras trovärdighet i frågan om de anställda eller i förlängningen om folk i högre grad röstar på Alliansen. Att prata om egenintresset är ingenting som skulle få folk att rösta på S eller V men det kan vara en form av skademinimering då Max trovärdighet sargas. Det andra, företagens kopplingar till Alliansen, kan vara en mer öm tå att kliva på. Genom att ta upp det faktum att donationerna ännu inte är öppna (se snygga kampanjen http://moderaternagillarinsyn.se/ gjord av Alliansfritt Sverige) går det att misstänkliggöra Alliansen. Om Max agerar av egenintresse och väljaren tänker att Moderaterna också får ekonomiskt stöd av företag blir kopplingen att Alliansen är köpt inte omöjlig att göra. Argumentationen blir förstås inte helt sanningsenlig, fast den är inte för den delen falsk. Med okända bidragsgivare vet vi helt enkelt inte.

Slutsatsen

Hur det hela porträtteras i dagsläget spelar nog endast Alliansen i händerna och det må förvisso drabba Max ekonomiskt men jag har svårt att tänka mig att det blir i någon stor utsträckning. Det går däremot att föra diskussionen på ett sådant sätt som i högre grad skulle gagna S och V eller i vart fall minimera skadan, men kommunikationen måste i så fall förändras och fokus måste flyttas från att diskutera vad Max har gjort till att diskutera vad Alliansen har gjort. Om endast Max diskuteras kommer inte Alliansen att drabbas. En bojkott av Max kommer inte att kosta alliansröster.

(Hela den här texten är däremot en väldigt grundläggande analys gjort på egna uppfattningar. Analysen kan se helt annorlunda ut betraktat ur andra perspektiv. Hur texten värderas är upp till läsaren som får väga sina egna uppfattningar och prioriteringar mot de gjorda i texten.)

DO finns för att hjälpa de svaga, Skyttedal

17 Maj

Kristdemokratiska ungdomsförbundets nyvalda ordförande Sara Skyttedal fortsätter tyvärr förbundets inslagna väg mot någon slags nykonservatism genom att skriva att de vill avskaffa Diskrimineringsombudsmannen (DO) på SVT Debatt. Själv diskrimineringen som existerar i samhället verkar hon förminska till en ”kränkthetskultur”.

Därför har jag tillsammans med Matilda Andersson som sitter i Grön Ungdoms förbundsstyrelse skrivit en replik som igår den 16 maj 2013 fanns att läsa på SVT Debatt. Klicka dig vidare här eller läs artikeln i sin helhet här nedanför;

 

DO finns för att hjälpa de svaga, Skyttedal

Idag lever vi tyvärr inte i ett samhälle där alla behandlas lika. Allt för ofta händer det att personer behandlas olika på grund av sitt ursprung, sexualitet, kön, könsöverskridande uttryck eller identitet, ålder, funktionsnedsättning eller religion.

I Sverige har våra folkvalda beslutat att detta inte ska vara tillåtet och därför har riksdagen instiftat diskrimineringslagen.

Denna lag gör det möjligt för den som känner sig diskriminerad att i domstol kräva att missförhållandena justeras. Orätt blir rätt. Men att driva rättsprocesser är dyrt i Sverige och därför instiftades också Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Matilda&Jakob

DO har tidigare gått under flera olika konstellationer innan det blev just DO, men syftet har alltid varit desamma. DO driver rättsprocesserna åt de som drabbats av diskriminering så att orätt ska kunna bli rätt även man inte har pengar i plånboken. Det tycker vi i Grön Ungdom är bra och viktigt!

Det tycker däremot inte KDU. Deras nyvalda ordförande Sara Skyttedal skriverpå SVT Debatt att DO borde avskaffas. Som anledning till detta anger hon ett antal skäl som ofta är missvisande eller bara berättar delar av sanningen.

Skyttedal menar att dagens diskrimineringslag förbjuder all form av särbehandling och att till exempel åldersgränser på krogen är likställt med att bli särbehandlad inom vården. Detta är oetiskt, hävdar hon.

Vi menar att hennes påstående är missvisande.

Diskrimineringslagen innehåller flera undantag gällande vad som anses vara diskriminering. Alltså är all särbehandling inte otillåten. En av de former som råkar vara tillåten är också just åldersgränser på krogen (§12b p. 3, diskrimineringslagen). Däremot är det inte tillåtet att införa olika åldersgränser för kvinnor och män. Skyttedal har senare i sociala medier menat att det var detta hon åsyftade, men det framgår inte av hennes artikel och är därför viktigt att påpeka.

Sara Skyttedal skriver också att denna typ av fall bäst behandlas på en civilrättslig basis, utan DO:s inblandning. Men redan idag kan man som privatperson välja att driva dessa fall helt själv om man så vill. DO finns där för den som vill ha stöd i att driva sina fall.

Ingenstans i sin artikel skriver däremot Skyttedal om kostnaden den diskriminerade kan komma att bära om de väljer att gå upp i rätten mot ett stort internationellt bolag. Ingenstans skriver hon om hur den redan utsatta nu också kan behöva betala höga rättegångskostnader om de förlorar.

Det går att diskutera om diskrimineringsombudsmannens uppdrag från riksdagen ska justeras. Det går också att diskutera om DO agerat korrekt i varje enskilt fall. Men att onyanserat vilja avskaffa DO och att använda missvisande argument som skäl för detta är att slå blint.

Då missar man varför vi har en diskrimineringsombudsman. Vi har det för att hjälpa de svaga och för att göra att den som behandlats orätt inte ska behöva uppleva det på nytt i framtiden.

Matilda Andersson, förbundsstyrelseledamot Grön Ungdom
Jakob Lundgren, Grön Ungdom

M struntar i forskning kring elever och betyg

20 Mar

Den debattartikel Lorentz Tovatt och jag om tidigare betyg och skriftliga omdömen fick rätt snabbt ett svar från moderaterna Tomas Tobé (ordförande i riksdagens utbildningsutskott) och Erik Bengtzboe (ordförande MUF), men eftersom svaret helt valde att bortse från all kritik valde Lorentz och jag att replikera det. Svaret finns nu uppe på SvD Opinion men kan även läsas inklistrat här nedan;

M struntar i forskning kring elever och betyg

Miljöpartiet och Moderaterna skiljer sig i den grundläggande synen på eleven och skolan. Därför har Moderaterna helt rätt när de säger att ideologin styr när vi ifrågasätter betyg (Brännpunkt 6/3). Men tyvärr stämmer inte deras analys i något annat än just det.

För oss är det självklart att ansvaret för det svenska utbildningsväsendet är gemensamt och inte någonting som kan placeras på den enskilda individen. När en elev misslyckas med att nå de ställda målen är det på grund av att skolan och samhället misslyckats med att skapa en god studiemiljö för eleven. Det är för oss också en självklarhet att vi låter experter och forskning avgöra vilka reformer som gagnar skolan bäst.

Det är därför vi vågar stå på oss och mena att tidigare betyg inte är en lösning för den svenska skolan trots att det inte är en populär åsikt. I vår artikel på Brännpunkt 1/3 gav vi flera exempel på experter på området som höll med oss om det. Vi menar inte att betyg helt ska tas bort, de är ett bra verktyg för urval inför gymnasiet och högre studier, men innan dess vill vi använda oss av skriftliga omdömen istället. Omdömena ger större plats för nyanser, och forskning har också visat att de ökar resultaten och inte ger samma instängningseffekter som betyg kan ha.

De moderata debattörer som replikerade oss valde att inte diskutera denna forskning. Trots detta är de bergsäkra på att deras förslag om att införa betyg från årskurs tre är ett bra sådant. De är säkra på att det är en bra idé redan innan de utvärderat om det var en bra idé att införa betyg från årskurs sex.

Det enda stöd de ger för att det skulle vara en lösning är en IFAU-rapport som i sitt slutord menar att dess resultat är baserat på flera decennier gammal data och att de inte går att överföra till dagens samhälle.

Men för Moderaterna är symboliken i tidigare betyg viktigare än att de ska vara effektiva. Men vilken är då symboliken? Jo, att skolans misslyckande är på grund av eleverna – inte politikerna.

När man tror att lösningen på skolans problem är mer betygsättning tror man också att det är eleverna det är fel på. För om det vore fel på resurserna eller verktygen skulle man också kommit med andra förslag.

Vi i Miljöpartiet vill ta ansvar för den svenska skolan. Det är därför vi valt att prioritera fler lärare över fler skattesänkningar och det är därför vi säger nej till tidigare betyg. För oss handlar det om ideologi, och vår ideologi sätter resultat över populism.

Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom
Jakob Lundgren, Grön Ungdom

Tidiga betyg säger inget om utveckling

11 Mar

För några dagar sedan skrev jag tillsammans med Lorentz Tovatt om den svenska betygshetsen i SvD. Vi menade vi måste ha mer bedömning och mindre betyg i skolan. Vad innebär det? Klicka dig in på SvD eller läs texten här nedan för att få svaret.

Tidiga betyg säger inget om utveckling

 Nu vill Moderaterna se betyg från årskurs tre. Som vanligt motiveras beslutet med tydligare kunskapsuppföljning och som en extra bonus försöker man flörta med socialdemokratiska väljare genom att mena att det främst kommer hjälpa de elever som har det sämst ställt ekonomiskt. Men hur står det egentligen till med det?

Bland allmänheten uppfattas dagens skola som ett misslyckande och därför kan tidigare betyg intuitivt verka rätt. Men en ansvarstagande regering måste också våga vända populismen ryggen för att istället ta välgrundade beslut som ger större vinster på sikt.

Forskningen på området är inte helt enig, men den är relativt tydlig med att tidigare betyg inte stärker elevers kunskaper utan att de snarare kan stjälpa dem. När betygsforskaren Alli Klapp ska kommentera tidigare betyg till Lärarnas Nyheter säger hon att en stor grupp missgynnas av det. Hon är heller inte ensam om att ha den analysen.

Christian Lundahl och Anders Jönsson, båda doktorander i pedagogik, har även de tidigare uttryckt sig skeptiska till tidigare betyg. De menar att tidigare betyg inte nödvändigtvis förbättrar inlärningen och i värsta fall till och med kan försämra den. Istället talar de om vikten av mer omdömen i skolan.

Omdömen är till skillnad från betyg menat att vara utvecklande snarare än ett urvalsdokument. Förenklat kan man säga att betyg är utformat för att placera elever i fack efter deras kunskap. Det är praktiskt vid urvalssituationer men under fortlöpande undervisning kan det sarga en elevs självförtroende och skada dess utbildning. Någonting även Klapp pekat på.

Vi i Grön Ungdom anser att det är viktigt att lyssna på experter när vi utformar vår politik. Därför vill vi också att skolor ska arbeta med nyanserade skriftliga omdömen där elevens styrkor och svagheter kommer till uttryck. I en isrealisk studie som ansedda Dylan Williams hänvisar till i en bok utgiven av Lärarförbundet har man funnit att skriftliga omdömen höjde resultaten med 30 procent i genomsnitt. Hur resultaten kan överföras till en svensk kontext och hur utformningen ska se ut måste förstås utredas, men resultaten kan inte ignoreras.

Utöver omdömen istället för tidigare betyg ser vi att elevdemokratin och elevers inflytande över sin egen utbildning är avgörande för hög kvalitet och ett aktivare deltagande. Även här har Moderaterna och alliansen hamnat fel, då man förbjudit möjligheten för skolor och kommuner att ha lokala skolstyrelser med elevmajoritet.

Betyg är ett bra verktyg när urval ska ske till gymnasium eller högre utbildning. Men en bokstav på ett papper i trean placerar elever i ett fack utan att ge dem svar på hur de ska utvecklas.

Det är uppenbart att Moderaterna valt att inte lyssna på den pedagogiska forskning som finns på området, och att elevernas bästa inte är det som prioriteras högst. Så i slutändan får förslaget oss att ställa frågan – vilka är det egentligen som behöver tidigare betyg? Eleverna eller Moderaterna?

LORENTZ TOVATT

språkrör Grön Ungdom

JAKOB LUNDGREN

Grön Ungdom

 

 

Vi behöver sol och vind – inte luftslott

9 Feb

Tillsammans med språkrörskandidaten Lorentz Tovatt besöker jag frågan om Sveriges energipolitik på nytt. Vår artikel har publicerats i Uppsala Fria Tidning och kan även läsas här nedan;

Vi behöver sol och vind – inte luftslott

“Sveriges energipolitik ska bestå av tre ben – kärnkraft, vattenkraft och förnybart”. Budskapet har runt om i Sverige upprepats som ett mantra av centerpartister. Vikten läggs vid det tredje benet, det förnyelsebara, och centerpartiet försöker mena att den tillväxt som idag sker inte funnits tidigare i svensk historia. Tyvärr är allt tal om det tredje benet bara ett retoriskt luftslott. Siffror från både Energimyndigheten och EU visar att det förnyelsebara i Sverige inte alls upplevt någon tillväxtboom under alliansregeringen. Redan år 1970-talet tillfördes 84 TWh förnybar energi och sedan dess har Sverige haft en konstant utbyggnadstakt inom sektorn. Om man ser till den prognos Energimyndigheten gjorde innan regeringens uppgörelse och den som gjordes efteråt så ökade bara tillförseln med minimala 5 procent över tio år.

Den andra delen i Centerpartiets retorik, att Sverige ska nå 50 procent förnyelsebar energi till 2020, avslöjar hur låga målen egentligen är. Trots att målet låter ambitiöst så har Sverige redan i skrivande stund 48 procent förnyelsebar energi. Det planerade målet för 2020 är så lågt satt att till och med EU reagerat och kallat det för ”väldigt lågt”. Faktum är att vindkraften i Europa just nu slår rekord och beräknas stå för 14 procent av eltillförseln år 2020. I Sverige beräknas motsvarande andel vara 8 procent – ljusår efter länder som Tyskland, Danmark och Irland. Än värre är det med mål för utbyggnad av solenergi. Där är inte Sverige bara under snittet, där är vi sämst i hela EU.

I länder som Tyskland har solenergin blomstrat på grund av smarta ersättningssystem som gynnar enskilda konsumenter och när kärnkraftverken nu stängs ner har vindkraften och solkraften ersatt den energi som föll bort. I Sverige bör vi med våra goda förutsättningar och framtida elöverskott kunna ta efter men istället står regeringen tandlös.

När man granskar Centerpartiets energipolitik inom Alliansen så finner man inte bara att det är ett luftslott. Vi märker dessutom att vi halkar efter övriga Europa. Om Centerpartiet med gott samvete vill fortsätta kalla sig Alliansens gröna röst krävs det att de nu tar krafttag för att stärka den förnyelsebara energin.

Centerpartiets energipolitik är en bluff

19 Jan

Tillsammans med Lorentz Tovatt (som gjort allt jobb) skriver jag idag i Uppsala Nya Tidning om Centerpartiets energipolitik. Eftersom jag inte längre har några uppdrag är jag bara en vanlig ”grön debattör”.

Centerpartiets energipolitik är en bluff

Effekterna av alliansregeringensomhuldade energiöverenskommelse är inte vad Centerpartiet påstår. Siffror från Energimyndigheten och EU-beräkningar visar att den inte alls leder till den stora tillväxt av förnybara energikällor som utlovats, snarare tvärt om.   

I nästan ett århundrade har Sverige haft förnybar energi, främst på grund av utbyggnad av vattenkraft och biomassa. Redan år 1970 tillfördes 84 TWh förnybar energi och sedan har tillförseln bara ökat. Men ökningen har hållit en ganska exakt kurva, och enligt Energimyndighetens långsiktsprognos kommer den att fortsätta i samma bana fram till 2020 om inte seriösa politiska åtgärder sätts in. Detta innebär alltså att vi faktiskt kommer att ha en fortsatt ökning av den förnybara energin, men att den knappast ökar mer än vanligt.

Till detta hör att den ökning av förnybar energi som sker än idag inte beror enbart på regeringen. Även i Energimyndighetens förra långsiktsprognos, som byggde på politiska beslut till och med juni 2008 – med andra ord före regeringens energiuppgörelse – ökade tillförseln. Dessutom, av den nu beräknade ökningen till år 2020 med 30 TWh förutsågs mer än hälften inträffa utan fler åtgärder. Åtgärder till följd av regeringens beslut efter 2008 ger därmed cirka 13 TWh förnybar energi, en ökning med endast fem procent över tio år.

De mål regeringen satt upp för år 2020 – minst 50 procent av den totala användningen – visar hur låg ambitionsnivån är. Redan i dag ligger vi på över 48 procent, vilket innebär att vi kommer att nå målet långt innan det ska nås. Detta trots att seriösa bedömare menar att det är möjligt att nå hela 75 procent till samma årtal. 

De låga ambitionsnivåerna hos den borgerliga regeringen har fått EU att reagera. I sin aktionsplan för förnybart skriver de att ”Sveriges ambitionsnivå för nationell utbyggnad av förnybar energi är väldigt låg”. Dessutom framgår det i aktionsplanen att Sveriges utbyggnadstakt för förnybart från och med nu till år 2020 faktiskt är lägre än åren 1996-2010. Utöver detta påpekar EU att Sverige till och med har sämst ambitioner i hela EU på utbyggnad av solenergi.

Med denna politik blir Sverige omsprunget, både Tyskland och Danmark satsar nu fullt ut på förnybar energi. Den kärnkraft som stängts i Tyskland har ersatts av sol och vind. Solenergimarknaden blomstrar till följd av den särskilda lagen om ersättning till enskilda producenter och ett företräde på kraftnäten. Här bör Sverige ta efter. Med framtida stort elöverskott och gynnsamma förhållanden för utbyggnad av förnybart är det bara politiken som släpar efter i utvecklingen.

Sammantaget visar det sig alltså att Centerpartiets energipolitik är en bluff. Det handlar mer om ett retoriskt spel för att måla sitt parti i en grönare färg. För att partiet hederligt ska kunna benämna sig som alliansens gröna röst krävs nu hårdare tag för att gynna framväxten av förnybar energi.

Lorentz Tovatt

grön debattör och skribent på Supermiljöbloggen.se

Jakob Lundgren

grön debattör

Den som förstör miljön ska också betala

20 Nov

Fastän jag svurit att lämna politiken så verkar debattredaktioner fortfarande sitta på material från mig. Här har Eskilstuna Kuriren publicerat en artikel som jag och min dåvarande FS-kollega Leo Carlsson skrivit tillsammans.

Den som förstör miljön ska också betala

Sverige leds i dag av en regering som gärna vill utmåla sig själv som liberal. Inte minst Centerpartiet som själv kallar sig för ett grönt parti vill det. Samtidigt verkar de inte förstå grundläggande delar av vad en liberal ekonomi bygger på.

När ordföranden för Centerpartiets idéprogramsgrupp Per Ankersjö ska försöka förklara hur deras framtida miljöpolitik ska se ut sågar han saker så som regleringar, skatter och förbud som politiska medel. Några egentliga motförslag kommer han inte med, men det mest uppseendeväckande är egentligen att de när det gäller miljön inte ens verkar vara ett liberalt parti.

Att den som förstör någonting själv ska stå för det bör vara en grundläggande liberal princip, annars socialiseras kostnaderna så att samhället gemensamt får bära dem. Miljöskatter bygger på principen att den som förstör också betalar för de skador den orsakar. Detsamma gäller regleringar mot direkt skadlig verksamhet eller för att skydda gemensamma värden. Det är en liberal tanke. En tanke Centerpartiet inte längre verkar dela.

För Miljöpartiet är det en självklarhet att den som skadar miljön ska få bära kostnaden för de skador som den orsakar. Det är en utmaning för oss i västvärlden som länge levt över våra ekologiska tillgångar och det är en utmaning vi måste ta oss an för att stoppa en framtida klimatkatastrof. Redan i dag dör cirka 100 000 människor om året som följd av klimatförändringarna och om vi i stället för att agera talar i floskler likt Per Ankersjö är det en siffra som kommer att öka drastiskt.

Leo Carlsson
Jakob Lundgren
Förbundsstyrelseledamöter Grön Ungdom