Arkiv | Alliansen RSS feed for this section

Vem tjänar egentligen på Max-skandalen?

22 Jan

Hamburgerrestaurangen Max har i ett brev till sina anställda varnat för att det skulle kunna bli konsekvenser om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vinner valet. Anledningen är att restaurangmoms- och arbetsgivaravgiftssänkningen för unga hotas. 

Reaktionerna har, kanske inte helt oväntat, varit många och laddade. Alliansfritt Sverige lade till exempel upp ett inlägg med rubriken ”Max-chefen: ”Vi struntar i hur de anställda röstar, men vill de jobba kvar så…”” vilket var deras andra inlägg om frågan. Det första tar bland annat upp historiken mellan Max och regeringen samt McDonalds och regeringen. Båda inläggen, framför allt då det första (det andra skrevs väldigt nyligen), har fått spridning inom den sociala media-sfären. Även Aftonbladet, Dagens OpinionMetro, ETC, Expressen och SvD skriver om detta och flera har det som huvuduppslag på respektive nätsajt.

På Facebook och twitter har jag sett artiklar från olika publikationer delats flitigt och de som främst delat dem är personer som har sin politiska hemvist till vänster. Budskapen bakom delningarna kan vara att bojkotta Max eller att de sänkningar de pratat om (som då S och V skulle avskaffa) inte gett den effekt som var önskad. Delningarna bör väl betraktas som försök att få andra att tycka som dem och i förlängningen ändå rösta på S eller V eller att övertyga dem om att göra detta fastän det inte skulle det innan. Det finns även andra åsikter, t.ex. Markus Uvell från Timbro som menar att delningen bara hjälper Alliansen.

Men vad är effekten av den höga delningen av detta brev som Max skrivit?

Den här frågan är förstås väldigt komplex att ge sig in i och ens med faktiska möjligheter att studera detta vore det svårt att få entydiga resultat. Men det går att resonera kring det vilket jag tänkte försöka göra och då tänker jag främst se till hur det hela har porträtterats, så kallad framing. Det finns även många andra perspektiv att betrakta detta ur, men jag har valt detta för att jag tror att det är ett lämpligt tillvägagångssätt nu när nyheten ändå är väldigt ung.

SvD: Här porträtteras situationen som att en eventuell höjning skulle innebära att personer får avsluta sina anställningar på Max och VD:n på Max uttrycker att en valvinst för Socialdemokraterna skulle vara en katastrof. Detta påstående följs i sin tur upp av konkreta exempel på hur många som anställts och ger även en försäkran om att de inte vill tvinga någon att rösta på något enskilt parti men att de som företag såklart måste kunna diskutera deras förutsättningar.

Aftonbladet: Vinklingen inte fullt så vänligt inställd till Max men det hela framställs relativt neutralt och frågan om hur en valvinst skulle påverka Max negativt kommer även upp här. Däremot finns här negativa röster som uppmanar till en bojkott av Max.

Metro: Robin Zachari från Alliansfritt Sverige intervjuas och han trycker dels på att Max inte agerar demokratiskt och att de politiska reformer som hotats inte haft den verkan de skulle ha. Han kontrasteras av ett uttalande från Max:s VD som menar att tusentals jobb står på spel.

Övriga tidningar som jag hänvisat till visar liknande vinklingar som jag nämnt här och som jag ser det måste man betrakta detta ur två perspektiv. Dels vilka väljare som kan attraheras och dels vilken part som bär den största trovärdigheten. Jag kommer att börja diskutera den första av dessa två frågor.

Vilka alliansväljare som kommer att rösta på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet nu?

Att personer som står på vänsterkanten blir provocerade av att ett stort företag aktivt motarbetar deras åsikter är inte förvånande. Kanske kommer detta motarbete även att skapa dålig smak i munnen hos andra väljare som tycker att det inte är demokratiskt att ett företag använder sin ställning på det sättet. Men det är svårt för mig att se att en alliansväljare (eller för den delen en osäker väljare) nu skulle rösta på S eller V. De argument som framförs är att Max skulle drabbas ekonomiskt och att de därför inte kan ha lika många anställda. Motargumenten är främst att Max agerande inte är demokratiskt och att deras analys av situationen inte stämmer (där det andra handlar om vem som har störst trovärdighet).  Att Max inte agerat demokratiskt tror jag i låg grad skulle övertyga väljare att inte rösta på Alliansen (om de nu inte redan var av den uppfattningen) utan drabbar nog endast Max varumärke (som för övrigt är rätt starkt).

Den andra frågan rör den om trovärdighet. Är Max mer trovärdiga om att de kommer att tvinga avskeda folk eller är motståndarsidan mer trovärdiga om att Alliansens satsningar inte fungerat och/eller att dessa jobb istället kan skapas inom andra sektorer. Det här är en fråga som i hög grad kommer att handla om hur mottagarana värderar respektive argument utöver hur de värderar parternas trovärdighet. Jag skulle utgå från att Max som ett omtyckt företag har viss trovärdighet och att de därför inte endast framstår gå i sina egna intressen. Motståndarsidan med politisk framtoning har även de en viss trovärdighet, kanske främst då momssänkningen inte varit så värst populär. Men frågan är förstås om någon egentligen röstar på S eller V på grund av detta. Njae, skulle jag säga. I vart fall inte i särskilt hög utsträckning. Oddsen att du inte hört argumenten mot momssänkningen förut men gör det nu är nog rätt låga medan Max väldigt starka stöd (i vart fall i denna form) är nytt. Alltså skulle jag utgå från att tendensen, om än kanske inte särskilt hög, är att fler röstar på Alliansen.

Måste det vara såhär då?

Nej. Alla politiska situationer har kommunikativa vägval som kan göras. Ska sänkningen av restaurangmomsen diskuteras tror jag att den måste sättas i en kontext där kostnaden i högra grad lyfts fram. Nu står Maxs eventuella avskedningar mot att reformerna kanske inte var så effektiva. I det fallet tror jag att avskedningarna väger tyngre. Om kostnaden för reformen istället ställts mot vad som kunde gjorts för det pengarna istället kan debatten förskjutas till att handla om det istället för om Maxs anställningar och i den debatten tror jag att det från vänstersidan går att vinna politiska poänger genom att tala om politiska områden som krisat, t.ex. anställningar i skolan.

Det borde även i högre grad lyftas att Max agerar i egenintresse samt företags kopplingar till Alliansen och deras hemliga donationer. Egenintresset då detta kan betona ner Max försök att skydda deras anställda till ren girighet. Notera att detta fortfarande kommer att vara en fråga om förtroende men jag tror att det är enklare kommunikativt än att anklaga dem för att vara odemokratiska. Även om man har den åsikten så är det någonting som kommer att drabba Max, men inte deras trovärdighet i frågan om de anställda eller i förlängningen om folk i högre grad röstar på Alliansen. Att prata om egenintresset är ingenting som skulle få folk att rösta på S eller V men det kan vara en form av skademinimering då Max trovärdighet sargas. Det andra, företagens kopplingar till Alliansen, kan vara en mer öm tå att kliva på. Genom att ta upp det faktum att donationerna ännu inte är öppna (se snygga kampanjen http://moderaternagillarinsyn.se/ gjord av Alliansfritt Sverige) går det att misstänkliggöra Alliansen. Om Max agerar av egenintresse och väljaren tänker att Moderaterna också får ekonomiskt stöd av företag blir kopplingen att Alliansen är köpt inte omöjlig att göra. Argumentationen blir förstås inte helt sanningsenlig, fast den är inte för den delen falsk. Med okända bidragsgivare vet vi helt enkelt inte.

Slutsatsen

Hur det hela porträtteras i dagsläget spelar nog endast Alliansen i händerna och det må förvisso drabba Max ekonomiskt men jag har svårt att tänka mig att det blir i någon stor utsträckning. Det går däremot att föra diskussionen på ett sådant sätt som i högre grad skulle gagna S och V eller i vart fall minimera skadan, men kommunikationen måste i så fall förändras och fokus måste flyttas från att diskutera vad Max har gjort till att diskutera vad Alliansen har gjort. Om endast Max diskuteras kommer inte Alliansen att drabbas. En bojkott av Max kommer inte att kosta alliansröster.

(Hela den här texten är däremot en väldigt grundläggande analys gjort på egna uppfattningar. Analysen kan se helt annorlunda ut betraktat ur andra perspektiv. Hur texten värderas är upp till läsaren som får väga sina egna uppfattningar och prioriteringar mot de gjorda i texten.)

Målet: Ett jämställt Sverige

14 Okt

Det är inte alltid, för att inte säga det är väldigt sällan, som jag håller med Alliansens politik när det handlar om jämställdhet. Jag tycker allt som oftast att det handlar om retorik snarare än politik, och när det väl blir politik blir det missriktat eller mesigt. Men jag trodde i alla fall att målet – ett jämställt Sverige – var någonting vi var överens om.  Men idag visar det sig att jag hade fel.

DN rapporterar idag om att Alliansen förändrat Försäkringskassans direktiv från ””Det samlade uttaget av föräldrapenning skall vara jämställt mellan kvinnor och män” till att först 2008 vara ”Förutsättningarna för ett jämställt uttag av föräldrapenningen mellan kvinnor och män ska förbättras” till att året därpå ha landat på ”Föräldrar ska genom Försäkringskassans information få goda förutsättningar att välja hur man vill fördela föräldrapenningsdagarna mellan sig”.

Det första målet, ett mål som hängt med sedan 70-talet, tycker jag är ett bra mål. Det talar i generella ordalag om vilket samhälle vi vill ha – ett jämställt samhälle. Det handlar om ett ”samlat uttag” och inte om att uttaget måste vara jämställt i alla relationer. Väl avvägt och vettigt.

Alliansens första förändring tycker jag är symptomatisk på deras retorik i frågan. Det handlar om förutsättningar och inte om faktiska förhållanden. När man talar om förutsättningar behöver man heller inte stå till svars för konsekvenserna. Så länge förutsättningarna för ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen finns är Alliansen således nöjda och det är här jag tycker att det blir retorik istället för politik. Personligen tycker jag i de flesta fallen att det är konsekvenserna som är intressanta. En politik byggd enbart på förutsättningar blir i praktiken blind för hur samhället ser ut och fastnar i sin egen teori.

Alliansens senaste förändring, som Göran Hägglunds stabchef bekräftar genom att fastslå attett jämställt uttag av föräldrapenningen inte är något alliansregeringen eftersträvar”, innebär att konsekvenserna inte ens är intressanta längre. Nu är det bara informationen som är intressant. Att säga att bara informationen är intressant och inte ens nämna att det skulle vara information om jämställdhet är att indirekt acceptera hur det ser ut idag, eller kanske till och med indirekt anse att dagens förhållanden är goda.

Kristdemokraterna har i sig aldrig varit ett föredöme i jämställdhetsfrågan och deras största bidrag i frågan, vårdnadsbidraget, har varit en kvinnofälla snarare än någonting annat. Om man talar om ”information” eller ”förutsättningar” kan man blunda för det faktumet eftersom män i teorin även de kan begära ut vårdnadsbidrag, men i praktiken slår bidraget fast en könsnorm om att kvinnor ska vara hemma med barnen. En norm man länge, länge försökt bekämpa.

Sen finns förstås även jämställdhetsbonusen som stora delar av Alliansen står bakom. Budskapet här är ungefär samma som stora delar av Alliansens politik. Allt går att lösa med pengar – till och med normer. Bonusen var i sin första version en flopp utan dess like och påverkade ganska exakt noll. Bonusen har nu stöps om i en ny form men jag misstänker att den inte kommer göra någon större skillnad den här gången heller. Den representerar nämligen ett område där Alliansens problemanalys har misslyckats fatalt. I SOU 2005:73 finner man att pappans uttag av föräldradagar påverkas ytterst marginellt av att kvinnan i ett heterosexuellt förhållande tjänar mer. Alltså styrs uttaget till det största delen av andra saker än ekonomi – nämligen normer. Dessa normer är heller ingenting som kommer att försvinna om man ger jämställda föräldrar en bonus, även om det säkert kommer påverka ett fåtal föräldrar.

Jag tror inte att Alliansen som helhet kan ställa sig bakom att jämställdhet mellan könen är någonting man inte längre har som målsättning. Det finns många allianspolitiker som brinner för jämställdhetsfrågor och jag hoppas att de politikerna nu tar till orda. 

Kristdemokraternas äss i den här regeringen har aldrig varit att de driver igenom ett stort antal hjärtefrågor. Deras äss har alltid varit att de i konservativ anda i tystnad kväver progressiva förslag. De har i många år hållit frågan om en förändring i lagen om fastställande av könstillhörighet gisslan och nu har man via tysta regeringsdirektiv, inte via lagstiftning, lyckats förändra själva målet för vars vår familjepolitik vill nå.

Det här är i slutändan inte en fråga kring vare sig man vill låta föräldrarna styra över sitt uttag fritt, tredela föräldraförsäkringen, göra den individualiserad eller låta den vara som den är idag. Den här frågan handlar om själva grunden för vår jämställdhetspolitik – vill vi nå ett jämställt samhälle eller inte? Idag ges Kristdemokraterna rätten att bakom kulisserna tala för hela Alliansen när de sätter nya direktiv. Om övriga Allianspolitiker fortfarande ser ett jämställt samhälle som någonting värt att sträva efter måste man nu våga höja rösten.

Vågmästarrollen

8 Aug

I Sverige har vi idag en minoritetsregering, det skulle nog de flesta hålla med om. Det innebär att Alliansen som sitter i regeringsställning inte själva sitter på en majoritet av riksdagens platser och därmed alltid måste få stöd av minst ett parti till för att kunna driva igenom sin politik. Det Rödgröna samarbetet som fanns i formaliserad form fram tills valet 2010 finns inte längre kvar, men Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är ändå den tydliga opposition som finns idag. De tre partierna har tillsammans ett markant lägre antal riksdagsplatser än de fyra allianspartierna men faktum kvarstår att ingen sitter på en majoritet av platserna. Utöver det fd. Rödgröna samarbetet och Alliansen finns det nya riksdagspartiet Sverigedemokraterna och i riksdagskammaren är det SD som är partiet som får vågen att väga över när Alliansen inte söker stöd från S, V eller MP.

Sverigedemokraterna är idag alltså en så kallad vågmästare. Partiet som får vågen att väga över åt ett håll eller ett annat. I dagsläget har Sverigedemokraterna valt att rösta med Alliansen över nio gånger av tio när partiet har suttit i en vågmästarroll. Vid ungefär åtta procent av tillfällena har SD istället röstat med S, V och MP och då fällt regeringen tillsammans med den rödgröna oppositionen. Detta faktum har lett till mycket debatt och pajkastande mellan de två sidorna, någonting som jag tycker är mycket kontraproduktivt. Jag har tidigare själv deltagit i debatten på ÖA:s debattsida där jag svarade på en krönika från den centerpartistiska riksdagsledamoten Emil Källström. Han hade i sin krönika skrivit att S, V, MP och SD samarbetat i en fråga, vilket förstås inte var fallet. Däremot agerade SD vågmästare och fällde domen.

Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali uttrycker idag samma tankegångar på Expressens debattsida. Varje gång Alliansen förlorar är det för att S, V och MP samarbetat med SD men när Alliansen vinner är det för att de är det större blocket, inte för att SD röstat med dem.

Faktum är förstås att få samtal verkar ha skett med Sverigedemokraterna från båda sidor. Om ytterligare samtal ägt rum har det inte framkommit. Till min vetskap har en socialdemokrat anklagats för att ha talat med SD och SD har själva erkänt att de haft överläggningar med Alliansledamöter inför omröstningen av höjda banavgifter över Öresundsbron. Jag anser inte att man har ett ansvar att samarbeta med alla partier som är invalda i riksdagen. Jag kommer aldrig kräva att Alliansen samarbetar med Vänsterpartiet och jag hoppas att de aldrig kommer att samarbeta med SD. Däremot bör Alliansen söka riksdagsmajoritet för sina beslut.

Nåja, vidare till det jag vill komma fram till. Det Emil Källström (C), Hanif Bali (M) och många andra allianspolitiker vill komma fram till är att livet vore så mycket enklare om bara S, V och MP lade ned sina röster. Hanif uttrycker det såhär när han twittrar till mig; ”@JakobLundgren Om SD hade lagt ner eller röstat på eget förslag, hade S, V, MP vunnit? ”.

Exemplet är både talande och tokigt i sin egen logik. För visst är det som han säger. Om Sverigedemokraterna inför varje votering valde att lägga ned sina röster eller valde att endast rösta på sina egna förslag skulle innebära att Alliansen aldrig förlorade voteringar i riksdagen (förutsatt att alla röstar som sina partier). Samma sak gäller också om S, V och MP skulle lägga ned sina röster. Det vill Hanif att partierna ska göra. Men så fungerar förstås inte demokratin och så bör den inte heller fungera. Utan en aktiv opposition finns förstås inte heller en aktiv, utvecklande debatt. Inte heller verkar Hanif förstå skillnaden på att lägga egna förslag och att påverka politiskt, vilket är oroande när det är en riksdagsledamot vi talar om.

Sverigedemokraterna sitter i riksdagen för att påverka, någonting annat ska man inte tro. När de lägger ett förslag markerar de åt vilket håll de vill att politiken ska utvecklas, men när de sitter i riksdagskammaren och ska rösta kan de välja att rösta på sitt eget förslag eller att stötta Alliansens förslag eller ett gemensamt förslag från S, V och MP om ett sådant finns. Om SD röstar på sitt eget förslag påverkar de inte dagspolitiken men om de väljer att förskjuta den politiska majoriteten kan de göra det. Därför kommer SD i de flesta fallen också välja att rösta med Alliansen eller S, V och MP, och i dagsläget har det valet i över nio fall av tio fallit på Alliansen.

Riksdagen består idag av åtta politiska partier och alla de partierna vill påverka den politiska dagordningen. När Alliansen inte väljer att söka stöd från ytterligare ett parti riskerar de alltid att förlora voteringar i riksdagen, och jag förstår att det måste kännas tungt för såna som Emil Källström och Hanif Bali. Att sitta i majoritet skulle göra allt så mycket enklare. Men det innebär inte att man kan ge Juholt, eller S, V och MP skulden för att SD får inflytande i politiken. Den skulden ligger hos de som inte ens vill samarbeta utan istället vill att alla andra ska lägga ned sina röster.

Välkommen till 2011, Hägglund.

20 Jun

19 mars år 2007 var den första gången Alliansregeringen mottog en utredning som föreslog ändringar i lagen om ändrad könstillhörighet. Bland de föreslagna ändringarna återfanns att man inte längre skulle behöva vara ogift, att den som vill byta som inte längre ska behöva bli steriliserad och att även utländska medborgare som varit bosatta i Sverige i ett år skulle få byta kön. Lagen föreslogs träda i kraft den första juli 2008. Ingenting hände.

Spola fram till Pride 2010. Nu säger Göran Hägglund att ändringar i lagen kan komma om Alliansen vinner valet. Anledningen till detta är den utredning som genomförts av Socialstyrelsen och som på det stora hela kom fram till exakt samma saker som utredningen från 2007. Ny utredning, samma förslag, men återigen händer ingenting. Socialstyrelsens förslag gick även ut på en bred remissrunda och där var en överväldigande majoritet överens med Socialstyrelsen.

Spola fram ytterligare lite grann. Det är nu juni 2011, ett år efter att Alliansen tog emot Socialstyrelsens utredning. Nu tar KD:s partistyrelse ställning för att skjuta på frågan till framtidenFyra år efter att Alliansen tog emot en första utredning tycker alltså Kristdemokraterna fortfarande att det är en fråga för framtiden och KD drar dessutom med sig övriga Alliansen i sin ovilja ett ändra lagstiftningen. RFSL visade i en undersökning från 2010 att Kristdemokraterna i flera viktiga HBT-frågor blockerat lagstiftning trots att det fanns en bred majoritet för förslagen i riksdagen.

Nu sitter vi här år 2011 och Alliansen låter fortfarande Kristdemokraterna krama sönder en förlegad lag om fastställande av könstillhörighet från 1972. Lagen innebär tvångssterilisering, tvångsskilsmässor och liv som förstörs. Det är 2011 nu, Hägglund, inte 1972.

Ursprungligen publicerat på Alliansfritt Sverige.

Sagan om kvalificerat skolkande

11 Maj

Skolverket, Skolinspektionen och Barnombudsmannen säger alla nej till skolk i betyget men Skolministern säger ändå sann Björklund-anda Ja och nu ska skolk återigen synas i betyget.

Remissinstanserna säger förstås bestämt nej med goda anledningar. Att införa skolk i betyget är ju att angripa symptomen istället för problemet. För inte kommer den mobbade eleven som inte vågar komma till skolan ta sig dit bara för att det skrivs in i betyget?  Tidigare försök i Stockholm har inte heller visat på minskande skolk.

Men det här inlägget kommer ta upp helt andra problem. Jag tänkte istället titta lite på hur man kan komma undan att få skolk inskrivet i betyget.

Under både gymnasiet och högstadiet satt jag i alla möjliga slags råd. Vissa för att jag intresserade mig och vissa för att det var skönt att slippa lite skola. Mötena kunde förläggas lite hur som helst och vipps så hade man en helt accepterad anledning att missa vissa lektioner. Hur ska detta synas på mitt betyg?

Under gymnasiet, främst under trean, hade jag en extremt låg närvaro, men det mesta hamnade under kategorin sjukfrånvaro. Denna frånvaro var till viss del riktig men till stor del handlade det om att jag inte stimulerades i skolan. Frågan är däremot hur min sjukfrånvaro ska kollas upp. Hur ska den synas på mitt betyg?

Vissa lärare tog dessutom inte närvaro och andra lät mig komma undan med mer frånvaro än andra. Vissa lärare gav mig till och med frånvaro när jag var närvarande. I vissa fall fick man till och med studera på annan plats än i klassrummet. Toppen med friare undervisningsmetoder, men hur ska min eventuella frånvaro synas på mitt betyg?

Att satt betyg påverkas av elevens relation med läraren vet vi redan, och det finns ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda med skolk. Jag skulle precis som många andra säkert komma undan med att skolka eftersom jag hade det relativt lätt i skolan och därför kunde leverera även om jag inte var närvarande på alla lektioner. Men är det verkligen schysst att jag kommer undan med mitt skolk bara för att jag hade lätt för mig? Hur ska den här typen av frånvaro synas på mitt betyg?

Men jag har förstås gått på en skola som har löst alla dessa problem. En skola där man i allra högsta grad kunde följa elevers skolkande och där man fick prickar i sitt betyg. Det har säkert varit uppe på bloggen förut men jag har studerat ett år vid Edgewood High School i Trenton, Ohio.

Alla lektioner började där exakt samtidigt och slutade exakt samtidigt. Dörrarna låstes när klockan ringde och lärarna var tvungna att omedelbar föra in närvaron i ett datasystem. Eventuell frånvaro eller försening syntes genast, om man inte var bundis med läraren förstås, det kom inte ens det systemet undan. För att minimera lärarnas godtyckliga inlämning av uppgifter hade man övervakningskameror i samtliga korridorer samt patrullerande personal som höll koll på elever på drift. För att lämna lektionen för att gå på toa behövde man lärarens underskrift i skolans officiella block och om man tappat bort sitt var man körd. En av mina lärare gav dessutom elever som gick på toa mer än två gånger per termin poängavdrag varje gång de bad om att få gå (poängen räknades om till ett betygssnitt som sedan var ens slutbetyg). Återigen kunde man till och med här komma undan om man var bundis med de som patrullerade så inte ens här blev systemet perfekt.

Om det var så att man sjukanmälde sig mer än två dagar på en termin krävdes läkarintyg. Ett intyg per dag. Att skaffa intyg kostade båda tid och pengar för eleven och föräldern och många gick helt enkelt ut med en massa frånvaro på sina betyg för att de inte hade den tiden eller de pengarna. Andra klarade sig fläckfritt för att de stod på god fot med lärarna, och då var det ändå på en skola med storebrorsamhälleskompex.

Att införa skolk i betyget är alltså inte bara tokigt i teorin, det är dessutom svårgenomförbart i praktiken. Jag har svårt att se hur det ska lösa problem eller skötas lika runt om i landet, och det i sig är ett problem.

Öppna partibidrag minskar korruptionen

11 Apr

Den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson lanserade nyligen hemsidan OpenAid.se, en sida där man kan följa vars det svenska biståndet går. Tanken är att öppenheten kommer att minska korruptionen och öka förtroendet för systemet och det tycker jag är en sund tanke.

Jag vill till exempel förnimma mig själv om att Barack Obama gjorde samma sak med sitt stimulipaket och att det fungerade väldigt väl i det fallet då det blev väldigt lite svinn.

Frågan är väl däremot varför öppenhet bara är bra när det gäller biståndet. Varför är inte öppenhet en bra sak när det gäller bidrag till partierna?

Socialdemokraten Anders Ygeman skrev tidigare om det på Newsmill och funderar kring varför Moderaterna idag blockerar att partibidrag på över 20 000 publiceras öppet. S, V, MP, FP och C är alla överens om att öppenheten för att hindra korruption går före valhemligheten för bidragsgivarna som skänker över 20 000 kr.

Stiftelsen Fria Media har donerade närmare en miljon kronor till Moderaterna bara under 2006 och de är helt öppna med att de gör dessa donationer med krav på motprestation. Om Fria Media är unika i detta beteende eller inte vet vi inte men Moderaterna fick 2006 30 miljoner i dessa partibidrag och vissa av bidragsgivarna ska ha fått träffa partiledningen.

Jag menar inte att Moderaterna är ett träsk av korruption för det kan jag omöjligen veta. Däremot tycker jag att det är helt orimligt att man i en fungerande demokrati tillåter en så uppenbar korruptionsrisk. Malta, Schweiz och San Marino är tillsammans med Sverige de enda europeiska länderna som saknar lagstiftning rörandes offentlig redovisning av partifinansieringen och det är ett sällskap vi bör lämna snarast.

Vad kan man lagstifta fram egentligen?

13 Mar

Som politiker är jag väldigt konsekvensinriktad. Ett ideologiskt tveksamt beslut kan för mig rättfärdigas om det i överlag har positiva effekter. Ibland kan det räcka med att de positiva effekterna i överlag är större och ibland behöver de vara överväldigande men ändock är effekten i slutändan det viktigaste.

Det tycker jag gör mig till en lite bättre politiker. Ideologiska skygglappar försvinner till viss del och resultatet står i fokus. Det innebär dock inte att resultatet i sig inte är beroende av ideologi.

Det här innebär att jag till exempel är för kvotering av bolagsstyrelser. För mig är kvotering någonting som i grunden är dåligt men effekten av kvoteringen är mer jämställda bolagsstyrelser och därmed kan jag godta verktyget. Många andra politiker tycker helt annorlunda. Antingen ställer de inte upp på premissen att vi bör sträva efter jämställda bolagsstyrelser och därmed är inte effekten relevant att ta ställning till eller så är de rent ideologiskt mot verktyget kvotering. De senaste av de två är nog vanligast i den svenska debatten.

Dagens Alliansregering är också ett exempel på det senaste. Man tror inte att man kan kvotera fram jämställdhet. Dels för att man inte tycker om verktyget och dels för att man inte tror att det blir en sann jämställdhet.

Jag kan egentligen ställa upp på båda premisserna som Alliansen i allmänhet ställer upp. Jag ogillar, precis som jag tidigare påpekade, verktyget kvotering och jag tror precis som Alliansen inte att effekten blir en sann jämställdhet. För mig aspirerar dock inte en kvoteringslag heller till att skapa någon sann jämställdhet utan det handlar om en spark i rumpan.

Det är ett faktum att lika tenderar att välja lika och det innebär att de män som idag sitter i bolagsstyrelser helt sonika väljer in fler män när ett val blir aktuellt. Jag menar inte att männen konspirerar mot kvinnor utan att det helt enkelt existerar en struktur som gör att män strukturellt kvoteras in till styrelserna. Det problemet kommer en kvoteringslag till rätta med när man med en spark rättar till dimensionerna på styrelserna. Det skapas inte en sann jämställdhet men man kan mycket väl komma åt den strukturella ojämställdheten som idag finns. Det räcker för mig för att man ska kunna motivera kvoteringen som verktyg. Och det gäller även för andra lagar som åsyftar att göra samhället lite mer jämställt.

Men lagstifta fram jämställdhet kan man inte. Det tror varken jag eller Alliansen.

Kristdemokraterna verkar däremot tro att man kan lagstifta fram andra saker. Andra mer abstrakta och svårmätta saker. En sån sak är mod. Och det har jag svårt att förstå.

Kristdemokraterna tror alltså inte att man kan lagstifta fram jämställdhet, som ändå i någon mån går att mäta i absoluta tal, men man tror att man kan lagstifta fram den abstrakta känslan, eller driften, mod.

Jag talar förstås om den civilkuragelag som Kristdemokraterna drivit på och som Alliansen sedermera gått med på att utreda. Lagen skulle innebära att man kan bli straffad för att man inte ingripit när man sett ett brott begås. Syftet är förstås förståeligt. Man vill att medborgarna ska agera solidariskt och rädda varandra när hjälp behövs och det är ett syfte som kan kan förstå och ett mål som jag kan dela.

Lagstiftning blir dock för mig i detta fall, precis som i det förra, ett medel jag ogärna använder. Det blir så ännu mer i detta fall då det handlar om någonting ännu mer abstrakt än jämställdhet.

Att Kristdemokraterna däremot verkar tycka att det går att lagstifta fram mod är för mig ett under. Antingen följer de inte samma metodik som de verkar göra i fallet med kvotering eller så är det helt enkelt ideologiskt blinda.

Effekterna av lagen är i detta fall dessutom i allra högsta grad negativa snarare än positiva. Expertutredningen som gjorts kommer till följande slutsatser;

Utredningen konstaterar att en sådan lagstiftning (Civilkuragelag, min anmärkning) inte skulle få någon nämnvärd positiv effekt. Däremot skulle den minska människors benägenhet att anmäla och vittna om övergrepp och olyckshändelser i fall då de själva inte gjort tillräckligt för att hjälpa.

Eftersom är effekterna i överlag verkar vara negativa och eftersom lagstiftning enligt mig i grunden är negativt är jag emot en så kallad civilkuragelag.

Hur Kristdemokraterna tänker agera vet jag inte än men jag ser fram emot att se vilket beslut de tar nu när det har utredningen i handen.

Om de går vidare med lagstiftningsprocessen så verkar de ju dels tycka att man kan lagstifta fram abstrakta känslor och varför kan man i så fall inte lagstifta fram jämställdhet? Och om man går vidare så väljer man också att helt bortse från effekterna och menar att det symboliska, ideologiska värdet står över effekterna beslutet kan få. I det fallet är Kristdemokraterna dels förblindad av ideologiska skygglappar och dels kan man väl verkligen ställa sig frågan varför man inte tror på lagstiftning när det handlar om jämställdhet.

Om man ändå tycker att det symboliska värdet är större än effekterna, och om effekterna ändå kan antas vara positiva, varför vill man då inte lagstifta fram jämställdhet när man är villig att lagstifta fram andra värden där effekterna inte ens är positiva?

Inlägget redigerades den 14 mars. Det som ändrades var att jag endast syftade till att Kristdemokraterna drivt frågan om civilkuragelag istället för att hela Alliansen gjort det. Anledningen till att jag trodde att hela Alliansen gjort det är att uttalanden från Kristdemokrater gett mig den bilden. Jag ber om ursäkt om mina tidigare formuleringen förvirrat någon.