Målet: Ett jämställt Sverige

14 Okt

Det är inte alltid, för att inte säga det är väldigt sällan, som jag håller med Alliansens politik när det handlar om jämställdhet. Jag tycker allt som oftast att det handlar om retorik snarare än politik, och när det väl blir politik blir det missriktat eller mesigt. Men jag trodde i alla fall att målet – ett jämställt Sverige – var någonting vi var överens om.  Men idag visar det sig att jag hade fel.

DN rapporterar idag om att Alliansen förändrat Försäkringskassans direktiv från ””Det samlade uttaget av föräldrapenning skall vara jämställt mellan kvinnor och män” till att först 2008 vara ”Förutsättningarna för ett jämställt uttag av föräldrapenningen mellan kvinnor och män ska förbättras” till att året därpå ha landat på ”Föräldrar ska genom Försäkringskassans information få goda förutsättningar att välja hur man vill fördela föräldrapenningsdagarna mellan sig”.

Det första målet, ett mål som hängt med sedan 70-talet, tycker jag är ett bra mål. Det talar i generella ordalag om vilket samhälle vi vill ha – ett jämställt samhälle. Det handlar om ett ”samlat uttag” och inte om att uttaget måste vara jämställt i alla relationer. Väl avvägt och vettigt.

Alliansens första förändring tycker jag är symptomatisk på deras retorik i frågan. Det handlar om förutsättningar och inte om faktiska förhållanden. När man talar om förutsättningar behöver man heller inte stå till svars för konsekvenserna. Så länge förutsättningarna för ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen finns är Alliansen således nöjda och det är här jag tycker att det blir retorik istället för politik. Personligen tycker jag i de flesta fallen att det är konsekvenserna som är intressanta. En politik byggd enbart på förutsättningar blir i praktiken blind för hur samhället ser ut och fastnar i sin egen teori.

Alliansens senaste förändring, som Göran Hägglunds stabchef bekräftar genom att fastslå attett jämställt uttag av föräldrapenningen inte är något alliansregeringen eftersträvar”, innebär att konsekvenserna inte ens är intressanta längre. Nu är det bara informationen som är intressant. Att säga att bara informationen är intressant och inte ens nämna att det skulle vara information om jämställdhet är att indirekt acceptera hur det ser ut idag, eller kanske till och med indirekt anse att dagens förhållanden är goda.

Kristdemokraterna har i sig aldrig varit ett föredöme i jämställdhetsfrågan och deras största bidrag i frågan, vårdnadsbidraget, har varit en kvinnofälla snarare än någonting annat. Om man talar om ”information” eller ”förutsättningar” kan man blunda för det faktumet eftersom män i teorin även de kan begära ut vårdnadsbidrag, men i praktiken slår bidraget fast en könsnorm om att kvinnor ska vara hemma med barnen. En norm man länge, länge försökt bekämpa.

Sen finns förstås även jämställdhetsbonusen som stora delar av Alliansen står bakom. Budskapet här är ungefär samma som stora delar av Alliansens politik. Allt går att lösa med pengar – till och med normer. Bonusen var i sin första version en flopp utan dess like och påverkade ganska exakt noll. Bonusen har nu stöps om i en ny form men jag misstänker att den inte kommer göra någon större skillnad den här gången heller. Den representerar nämligen ett område där Alliansens problemanalys har misslyckats fatalt. I SOU 2005:73 finner man att pappans uttag av föräldradagar påverkas ytterst marginellt av att kvinnan i ett heterosexuellt förhållande tjänar mer. Alltså styrs uttaget till det största delen av andra saker än ekonomi – nämligen normer. Dessa normer är heller ingenting som kommer att försvinna om man ger jämställda föräldrar en bonus, även om det säkert kommer påverka ett fåtal föräldrar.

Jag tror inte att Alliansen som helhet kan ställa sig bakom att jämställdhet mellan könen är någonting man inte längre har som målsättning. Det finns många allianspolitiker som brinner för jämställdhetsfrågor och jag hoppas att de politikerna nu tar till orda. 

Kristdemokraternas äss i den här regeringen har aldrig varit att de driver igenom ett stort antal hjärtefrågor. Deras äss har alltid varit att de i konservativ anda i tystnad kväver progressiva förslag. De har i många år hållit frågan om en förändring i lagen om fastställande av könstillhörighet gisslan och nu har man via tysta regeringsdirektiv, inte via lagstiftning, lyckats förändra själva målet för vars vår familjepolitik vill nå.

Det här är i slutändan inte en fråga kring vare sig man vill låta föräldrarna styra över sitt uttag fritt, tredela föräldraförsäkringen, göra den individualiserad eller låta den vara som den är idag. Den här frågan handlar om själva grunden för vår jämställdhetspolitik – vill vi nå ett jämställt samhälle eller inte? Idag ges Kristdemokraterna rätten att bakom kulisserna tala för hela Alliansen när de sätter nya direktiv. Om övriga Allianspolitiker fortfarande ser ett jämställt samhälle som någonting värt att sträva efter måste man nu våga höja rösten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s