Johan Ingerö är ute och cyklar

8 Feb

Den liberala debattören Johan Ingerö skriver personligt och utlämnande på sin blogg om sin egen uppväxt. Han berättar i inlägget om hur han trots sin (eventuella) relativa fattigdom inte led av det utan tvärt om hade en mer välfylld bokhylla än många av sina vänner. Han menar på något sätt att hans egna personliga upplevelser bevisar det subjektiva i den relativa fattigdomen och han menar inte på något sätt att den inte är något problem, men han verkar däremot mena att man inte bör försöka utjämna ekonomiska klyftor.

Problemet är bara att Johan Ingerö här är helt ute och cyklar. Det är inte så att han har fel i tio fall av tio utan det stämmer att relativ fattigdom är någonting väldigt subjektivt och personligt och man kan inte säga att alla i en inkomstgrupp lever samma liv bara för att de har lika mycket i plånboken. Däremot så går det att dra allmänna slutsatser om gruppens välmående.

Lycka är någonting vi svenska politiker sällan vågar nämna men i det här fallet, och många andra, är det i allra högsta grad relevant. Titeln på Ingerös inlägg är ”Hur utjämnar man mellan folks känslor?” och det tänkte jag  svara på.

Richard Laynard vid London School of Economics har studerat lycka i olika länder och hans slutsatser är slående. Människor jämför nämligen sin relativa inkomst och de som tjänar mindre, relativt sätt, upplever sig också vara mindre lyckliga. Vidare slutar också lyckonivån att öka på grund av inkomst när en person tjänar över 75 000 dollar om året.

I ett tidigare inlägg från Ingerö som berör samma ämne. Han berättar om en undersökning som visat höginkomsttagare får bättre vård, inte för att de tjänar mer pengar, utan för att de kan tala för sig bättre. Det är dock inte hela sanningen.

Den kände brittiska Whitehall-undersökningen visade nämligen att relativ fattigdom leder till sämre hälsa. Jag citerar Fridholm som sammanfattat undersökningen.

”Syftet [med studien] var att finna miljöfaktorer som påverkade risken för en rad sjukdomar, däribland hjärtinfarkt. Till undersökarnas stora förvåning visade det sig att alla välkända riskfaktorer (rökning, alkoholkonsumtion, lite motion, höga blodfetter, dåliga matvanor) spelade en tämligen liten roll för risken för olika sjukdomar när man jämförde med effekten av den position man hade i statsförvaltningens hierarki. Ju högre position man hade, desto lägre blev risken för de flesta sjukdomar man studerade.  Receptionister och vaktmästare hade exempelvis tre gånger högre risk för hjärtinfarkt än högre tjänstemän.

Till en början trodde många forskare att detta berodde på att folk på lägre positioner hade ohälsosammare livsföring. Så man började korrigera siffrorna för alla kända riskfaktorer. Men detta förändrade inte bilden nämnvärt:  Idrottande nyktra ickerökande vaktmästare visade sig ha högre risk för hjärtinfarkt än orörliga höga tjänstemän som rökte och drack mycket sprit.

Ingen med fast anställning i den brittiska statsförvaltningen lider av vare sig absolut fattigdom eller rädsla för arbetslöshet. Vad detta visar är därför att just den relativa sociala positionen spelar en stor roll för individens hälsa.”

Samma samband har även observerats av epidemiologen Richard Wilkinsons och antropologen Kate E Pickett.

Det gör jag försöker säga är inte att vi ska lagstifta om folks lycka utan det är att vi måste börja ta hänsyn till den. Att vifta bort studier med anekdotisk evidens är lätt gjort men det förändrar inte  faktum. Ett samhälle med ökande inkomstklyftor är ett samhälle där ohälsan och olyckan ökar bland de som tjänar allra minst och därför bör man försöka stoppa den utvecklingen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s