Miljöpartiet har inget att hämta i regeringsfrågan

16 Nov

Den här texten kommer att handa om Miljöpartiet i regeringsställning, om Miljöpartiets förtroende och om Miljöpartiets utåtriktade kommunikation. Texten kommer inte ta ställning till partiets politik och vare sig denna varit framgångsrik eller inte i eller om det är rimligt att partiet just nu har så pass lågt förtroende som det har.

Anledningen till att jag skriver den här texten är att Miljöpartiet befinner sig i en svår kommunikativ situation och en situation som de inte riktigt själva verkar lyckas hantera. Förtroendet för språkrören har under en längre tid varit väldigt lågt och det låga förtroendet för Isabella Lövins företrädare Åsa Romson finns fortfarande färskt i minnet bland media och hos väljarna. Detta sker samtidigt som partiet fått kritik i många för partiet viktiga frågor, migrationspolitiken, den tyska kolkraften med mera. I den här situationen måste Miljöpartiet finna en väg framåt för att på nytt bygga upp ett politiskt förtroendekapital hos sina företrädare, ett förtroende för att partiet förvaltar och driver sina egna förslag och att partiet är relevant i regeringsställning samt att företrädarna i regering företräder Sverige på ett föredömligt sätt. En utmaning som heter duga.

För att göra detta måste man välja sina strider på ett strategiskt sätt. Både i vilka frågor man går ut med och med vilka ambitioner man driver dessa. I det här läget är det till exempel svårt att ställa särskilt hårda krav i en valrörelse då partiet tydligt i regeringsställning fått backa från några av sina mest uppmärksammade krav. En annan sak man måste göra är att inte bjuda in andra att kritisera partiets svagheter. Det senare är det som gör det svårt att förstå vad partiets agerande nyligen.

Miljöpartiet öppnar för att bredda regeringen

Så lider rubriken i det som närmast måste beskrivas som ett försök till ett porträtt av Miljöpartiet under hösten 2016. Artikeln publicerades i DN och följdes snart upp av en debattartikel från riksdagsledamot Rasmus Ling och denna publicerades i SvD. Sveriges två största dagstidningar publicerade båda material om Miljöpartiets regeringsroll under partiets näst största årliga arrangemang, dess kommun- och landstingsdagar.

Varför är detta då dåligt?

Jo, regeringsfrågan är en fråga som i grunden bygger på förtroendekapital alternativt trovärdighet som en tredje kraft. Det första synliggjordes tydligt 2010 när Fredrik Reinfeldt, Sveriges dåvarande statsminister, som åtnjöt ett högt förtroende gjorde regeringsfrågan till paradgren mot det rödgröna samarbetet. Det senare är det Miljöpartiet historiskt sätt gjort och det Sverigedemokraterna skulle kunna säga gör idag. Nämligen att representera en politisk kraft som står utanför blockkonstellationerna och som därför också kan attrahera väljare som ogillar den rigida blockpolitiken. Problemet för Miljöpartiet är att partiet inte har ett högt förtroende bland väljarkåren för hur de sköter sig i en regering och att de dessutom nu är uppbundna i ett politiskt block. Hur reagerar då allianspartierna när Miljöpartiet gett invit? Jo, såhär;

– Det är helt uteslutet. Jag arbetar varje dag fram till valet för att Sverige ska få en alliansregering. Om alliansen inte vinner valet, utan att vi får ett läge ungefär som i dag, har jag sagt att i ett sådant läge ska vi öppna för ett mer blocköverskridande samarbete. Men jag är tveksam till om Miljöpartiet fungerar. De är inte regeringsdugliga, säger Jan Björklund.

Miljöpartiet la upp bollen perfekt och Jan Björklund fick smasha den rakt ner i marken i Sveriges största dagstidning. Återigen fick Miljöpartiet negativ uppmärksamhet för sin trovärdighet som regeringspartner och Björklunds Liberalerna fick plocka enkla politiska poäng utan egentlig ansträngning samt att de fick gratis tid i media. Inviten är dessutom rent medialt svårt att förstå från MP:s perspektiv. Självklart måste Miljöpartiet förstå att oppositionen inte kommer att välkomna idén om att hoppa på den den nuvarande regeringen när den är så pass svag som den är.

Men är det då skillnad på det språkrören gjorde och det Rasmus Ling gör? Ja. En viktig sådan.

Språkrören, likt partiledarrollen, är partiets ansikte utåt och det de säger och gör bär ett mycket större symboliskt värde och ett mycket större nyhetsvärde än vad enskilda riksdagsledamöter gör. Särskilt stor blir denna betydelse just när den tar formen av en längre djupare intervju som skedde under en stor MP-konferens. Lings artikel däremot är av en annan natur. Även om tajmingen knappast är den bästa så måste förtroende och en diskussion om Miljöpartiets roll i riksdagen börja någonstans och när man slår från ett underläge får andra företrädare än de allra högsta börja så de frön som får växa till större idéer långt senare. Hans artikel och agerande i sig hade förmodligen aldrig bjudit in media till att ge Björklund utrymme på nyhetsplats utan den skulle som mest manat fram ett svar från en annan riksdagsledamot. Såklart skulle även den debatten kunnat skada Miljöpartiets förtroende snarare än att stärka det, men där fanns i alla fall en potential och oddsen är relativt goda att endast en ytterst begränsad grupp väljare skulle ta del av den.

Slutligen måste man också fråga sig vilka väljare det nu är Miljöpartiet tror att man attraherar när språkrören talar om att bredda regeringen på bästa möjliga tidningsplats. Är det väljare som lämnat Miljöpartiet på grund av att de tappat förtroendet, antingen för företrädarna eller förmågan att driva politik, för partiet som nu ska komma tillbaka? Knappast. Det förtroendet lär inte vara större i en regering där fler partier deltar, tvärtom finns en risk att det ses som ett försök att klamra sig till makten. Nej, istället är det retorik som talar till den lilla gruppen redan frälsta, den som inte kommer lämna partiet och den som delar samma mediala bubbla, för det är endast där regeringsfrågan just nu känns som kommunikativt sund sak att lyfta.

Vem tjänar egentligen på Max-skandalen?

22 Jan

Hamburgerrestaurangen Max har i ett brev till sina anställda varnat för att det skulle kunna bli konsekvenser om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vinner valet. Anledningen är att restaurangmoms- och arbetsgivaravgiftssänkningen för unga hotas. 

Reaktionerna har, kanske inte helt oväntat, varit många och laddade. Alliansfritt Sverige lade till exempel upp ett inlägg med rubriken ”Max-chefen: ”Vi struntar i hur de anställda röstar, men vill de jobba kvar så…”” vilket var deras andra inlägg om frågan. Det första tar bland annat upp historiken mellan Max och regeringen samt McDonalds och regeringen. Båda inläggen, framför allt då det första (det andra skrevs väldigt nyligen), har fått spridning inom den sociala media-sfären. Även Aftonbladet, Dagens OpinionMetro, ETC, Expressen och SvD skriver om detta och flera har det som huvuduppslag på respektive nätsajt.

På Facebook och twitter har jag sett artiklar från olika publikationer delats flitigt och de som främst delat dem är personer som har sin politiska hemvist till vänster. Budskapen bakom delningarna kan vara att bojkotta Max eller att de sänkningar de pratat om (som då S och V skulle avskaffa) inte gett den effekt som var önskad. Delningarna bör väl betraktas som försök att få andra att tycka som dem och i förlängningen ändå rösta på S eller V eller att övertyga dem om att göra detta fastän det inte skulle det innan. Det finns även andra åsikter, t.ex. Markus Uvell från Timbro som menar att delningen bara hjälper Alliansen.

Men vad är effekten av den höga delningen av detta brev som Max skrivit?

Den här frågan är förstås väldigt komplex att ge sig in i och ens med faktiska möjligheter att studera detta vore det svårt att få entydiga resultat. Men det går att resonera kring det vilket jag tänkte försöka göra och då tänker jag främst se till hur det hela har porträtterats, så kallad framing. Det finns även många andra perspektiv att betrakta detta ur, men jag har valt detta för att jag tror att det är ett lämpligt tillvägagångssätt nu när nyheten ändå är väldigt ung.

SvD: Här porträtteras situationen som att en eventuell höjning skulle innebära att personer får avsluta sina anställningar på Max och VD:n på Max uttrycker att en valvinst för Socialdemokraterna skulle vara en katastrof. Detta påstående följs i sin tur upp av konkreta exempel på hur många som anställts och ger även en försäkran om att de inte vill tvinga någon att rösta på något enskilt parti men att de som företag såklart måste kunna diskutera deras förutsättningar.

Aftonbladet: Vinklingen inte fullt så vänligt inställd till Max men det hela framställs relativt neutralt och frågan om hur en valvinst skulle påverka Max negativt kommer även upp här. Däremot finns här negativa röster som uppmanar till en bojkott av Max.

Metro: Robin Zachari från Alliansfritt Sverige intervjuas och han trycker dels på att Max inte agerar demokratiskt och att de politiska reformer som hotats inte haft den verkan de skulle ha. Han kontrasteras av ett uttalande från Max:s VD som menar att tusentals jobb står på spel.

Övriga tidningar som jag hänvisat till visar liknande vinklingar som jag nämnt här och som jag ser det måste man betrakta detta ur två perspektiv. Dels vilka väljare som kan attraheras och dels vilken part som bär den största trovärdigheten. Jag kommer att börja diskutera den första av dessa två frågor.

Vilka alliansväljare som kommer att rösta på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet nu?

Att personer som står på vänsterkanten blir provocerade av att ett stort företag aktivt motarbetar deras åsikter är inte förvånande. Kanske kommer detta motarbete även att skapa dålig smak i munnen hos andra väljare som tycker att det inte är demokratiskt att ett företag använder sin ställning på det sättet. Men det är svårt för mig att se att en alliansväljare (eller för den delen en osäker väljare) nu skulle rösta på S eller V. De argument som framförs är att Max skulle drabbas ekonomiskt och att de därför inte kan ha lika många anställda. Motargumenten är främst att Max agerande inte är demokratiskt och att deras analys av situationen inte stämmer (där det andra handlar om vem som har störst trovärdighet).  Att Max inte agerat demokratiskt tror jag i låg grad skulle övertyga väljare att inte rösta på Alliansen (om de nu inte redan var av den uppfattningen) utan drabbar nog endast Max varumärke (som för övrigt är rätt starkt).

Den andra frågan rör den om trovärdighet. Är Max mer trovärdiga om att de kommer att tvinga avskeda folk eller är motståndarsidan mer trovärdiga om att Alliansens satsningar inte fungerat och/eller att dessa jobb istället kan skapas inom andra sektorer. Det här är en fråga som i hög grad kommer att handla om hur mottagarana värderar respektive argument utöver hur de värderar parternas trovärdighet. Jag skulle utgå från att Max som ett omtyckt företag har viss trovärdighet och att de därför inte endast framstår gå i sina egna intressen. Motståndarsidan med politisk framtoning har även de en viss trovärdighet, kanske främst då momssänkningen inte varit så värst populär. Men frågan är förstås om någon egentligen röstar på S eller V på grund av detta. Njae, skulle jag säga. I vart fall inte i särskilt hög utsträckning. Oddsen att du inte hört argumenten mot momssänkningen förut men gör det nu är nog rätt låga medan Max väldigt starka stöd (i vart fall i denna form) är nytt. Alltså skulle jag utgå från att tendensen, om än kanske inte särskilt hög, är att fler röstar på Alliansen.

Måste det vara såhär då?

Nej. Alla politiska situationer har kommunikativa vägval som kan göras. Ska sänkningen av restaurangmomsen diskuteras tror jag att den måste sättas i en kontext där kostnaden i högra grad lyfts fram. Nu står Maxs eventuella avskedningar mot att reformerna kanske inte var så effektiva. I det fallet tror jag att avskedningarna väger tyngre. Om kostnaden för reformen istället ställts mot vad som kunde gjorts för det pengarna istället kan debatten förskjutas till att handla om det istället för om Maxs anställningar och i den debatten tror jag att det från vänstersidan går att vinna politiska poänger genom att tala om politiska områden som krisat, t.ex. anställningar i skolan.

Det borde även i högre grad lyftas att Max agerar i egenintresse samt företags kopplingar till Alliansen och deras hemliga donationer. Egenintresset då detta kan betona ner Max försök att skydda deras anställda till ren girighet. Notera att detta fortfarande kommer att vara en fråga om förtroende men jag tror att det är enklare kommunikativt än att anklaga dem för att vara odemokratiska. Även om man har den åsikten så är det någonting som kommer att drabba Max, men inte deras trovärdighet i frågan om de anställda eller i förlängningen om folk i högre grad röstar på Alliansen. Att prata om egenintresset är ingenting som skulle få folk att rösta på S eller V men det kan vara en form av skademinimering då Max trovärdighet sargas. Det andra, företagens kopplingar till Alliansen, kan vara en mer öm tå att kliva på. Genom att ta upp det faktum att donationerna ännu inte är öppna (se snygga kampanjen http://moderaternagillarinsyn.se/ gjord av Alliansfritt Sverige) går det att misstänkliggöra Alliansen. Om Max agerar av egenintresse och väljaren tänker att Moderaterna också får ekonomiskt stöd av företag blir kopplingen att Alliansen är köpt inte omöjlig att göra. Argumentationen blir förstås inte helt sanningsenlig, fast den är inte för den delen falsk. Med okända bidragsgivare vet vi helt enkelt inte.

Slutsatsen

Hur det hela porträtteras i dagsläget spelar nog endast Alliansen i händerna och det må förvisso drabba Max ekonomiskt men jag har svårt att tänka mig att det blir i någon stor utsträckning. Det går däremot att föra diskussionen på ett sådant sätt som i högre grad skulle gagna S och V eller i vart fall minimera skadan, men kommunikationen måste i så fall förändras och fokus måste flyttas från att diskutera vad Max har gjort till att diskutera vad Alliansen har gjort. Om endast Max diskuteras kommer inte Alliansen att drabbas. En bojkott av Max kommer inte att kosta alliansröster.

(Hela den här texten är däremot en väldigt grundläggande analys gjort på egna uppfattningar. Analysen kan se helt annorlunda ut betraktat ur andra perspektiv. Hur texten värderas är upp till läsaren som får väga sina egna uppfattningar och prioriteringar mot de gjorda i texten.)

DO finns för att hjälpa de svaga, Skyttedal

17 Maj

Kristdemokratiska ungdomsförbundets nyvalda ordförande Sara Skyttedal fortsätter tyvärr förbundets inslagna väg mot någon slags nykonservatism genom att skriva att de vill avskaffa Diskrimineringsombudsmannen (DO) på SVT Debatt. Själv diskrimineringen som existerar i samhället verkar hon förminska till en ”kränkthetskultur”.

Därför har jag tillsammans med Matilda Andersson som sitter i Grön Ungdoms förbundsstyrelse skrivit en replik som igår den 16 maj 2013 fanns att läsa på SVT Debatt. Klicka dig vidare här eller läs artikeln i sin helhet här nedanför;

 

DO finns för att hjälpa de svaga, Skyttedal

Idag lever vi tyvärr inte i ett samhälle där alla behandlas lika. Allt för ofta händer det att personer behandlas olika på grund av sitt ursprung, sexualitet, kön, könsöverskridande uttryck eller identitet, ålder, funktionsnedsättning eller religion.

I Sverige har våra folkvalda beslutat att detta inte ska vara tillåtet och därför har riksdagen instiftat diskrimineringslagen.

Denna lag gör det möjligt för den som känner sig diskriminerad att i domstol kräva att missförhållandena justeras. Orätt blir rätt. Men att driva rättsprocesser är dyrt i Sverige och därför instiftades också Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Matilda&Jakob

DO har tidigare gått under flera olika konstellationer innan det blev just DO, men syftet har alltid varit desamma. DO driver rättsprocesserna åt de som drabbats av diskriminering så att orätt ska kunna bli rätt även man inte har pengar i plånboken. Det tycker vi i Grön Ungdom är bra och viktigt!

Det tycker däremot inte KDU. Deras nyvalda ordförande Sara Skyttedal skriverpå SVT Debatt att DO borde avskaffas. Som anledning till detta anger hon ett antal skäl som ofta är missvisande eller bara berättar delar av sanningen.

Skyttedal menar att dagens diskrimineringslag förbjuder all form av särbehandling och att till exempel åldersgränser på krogen är likställt med att bli särbehandlad inom vården. Detta är oetiskt, hävdar hon.

Vi menar att hennes påstående är missvisande.

Diskrimineringslagen innehåller flera undantag gällande vad som anses vara diskriminering. Alltså är all särbehandling inte otillåten. En av de former som råkar vara tillåten är också just åldersgränser på krogen (§12b p. 3, diskrimineringslagen). Däremot är det inte tillåtet att införa olika åldersgränser för kvinnor och män. Skyttedal har senare i sociala medier menat att det var detta hon åsyftade, men det framgår inte av hennes artikel och är därför viktigt att påpeka.

Sara Skyttedal skriver också att denna typ av fall bäst behandlas på en civilrättslig basis, utan DO:s inblandning. Men redan idag kan man som privatperson välja att driva dessa fall helt själv om man så vill. DO finns där för den som vill ha stöd i att driva sina fall.

Ingenstans i sin artikel skriver däremot Skyttedal om kostnaden den diskriminerade kan komma att bära om de väljer att gå upp i rätten mot ett stort internationellt bolag. Ingenstans skriver hon om hur den redan utsatta nu också kan behöva betala höga rättegångskostnader om de förlorar.

Det går att diskutera om diskrimineringsombudsmannens uppdrag från riksdagen ska justeras. Det går också att diskutera om DO agerat korrekt i varje enskilt fall. Men att onyanserat vilja avskaffa DO och att använda missvisande argument som skäl för detta är att slå blint.

Då missar man varför vi har en diskrimineringsombudsman. Vi har det för att hjälpa de svaga och för att göra att den som behandlats orätt inte ska behöva uppleva det på nytt i framtiden.

Matilda Andersson, förbundsstyrelseledamot Grön Ungdom
Jakob Lundgren, Grön Ungdom

Därför kandiderar jag till Seniorskollegiet

11 Maj

Samtidigt som många medlemmar i Blekingska Nationen begav sig ut på vägarna mellan Göteborg och Lund i årets upplaga av Tandem anslogs min motnominering till Seniors på vår nations anslagstavlor. Jag har tidigare bråkat en del och ställt höga krav på de som kandiderar till högre poster och menat att de borde deklarera sin viljeinriktning redan innan det lagtima nationsmötet. För att visa att jag lever som lär kommer jag därför att dela med mig av mina tankar i detta blogginlägg. Anledningen till att jag skriver ett inlägg är för att det ska vara enkelt att sprida och diskutera med vänner och intresserade. Vi saknar ett gemensamt diskussionsforum och därför får jag hoppas att inlägget sprids med vinden och når så många som möjligt.

Men om vi ska komma till frågan någon gång – varför kandiderar jag egentligen till Senior? Jag tänkte besvara det genom ett antal frågor för precis som Sokrates menade kan vi genom frågor nå klarhet i vårt tänkande.

Vad är egentligen en Senior?

För många kanske det här i sig är en svår fråga.  Vissa som inte är tjänstemän på Blekingska Nationen kanske aldrig kommit i kontakt med Seniorsbegreppet förut. Läser man Blekingska Nationens stadgar finner man att Seniors (det är en styrelse) har det övergripande ansvaret för nationens verksamhet. De skriver instruktioner till förtroendevalda, granskar ekonomin med mera. Jag skulle vilja betrakta Seniors som främst en strategiskt styrelse.

Varför vill du bli en Senior?

Vi talar mycket om vårt ekonomiska kapital och riskerna om det någonsin börjar svikta. Nationen har varit försiktig med användningen av vårt ekonomiska medel för att kunna trygga nationens framtid. Men mitt bland allt det tror jag att vi glömt bort vårt absolut viktigaste kapital – medlemskapitalet. Som en ideell organisation där ersättning inte utbetalas för till de som engagerar sig är vi helt och fullständigt beroende av att folk vill vara en del av nationen. Vi är också beroende av att folk vill besöka vår nation och att våra medlemmar är nöjda.

Jag tror att man är villig att kämpa för det man är en del av. Jag tror att man är villig att kämpa ännu mer om man känner att man gör skillnad och jag tror att man är villig att kämpa allra hårdast om man känner att folk lyssnar på en. När jag tittar på resultatet av tjänstemannaenkäterna de senaste tre terminerna så ser jag att väldigt många inte känner att de kan påverka Seniors. Det är ett problem. Om fler kände att de kunde påverka tror jag också att de skulle ha mer att ge.

När få känner att de kan påverka förlorar vi också någonting annat. Diskussionen. Det är genom att diskutera med varandra vi finner de bästa svaren. Seniors består av kompetenta personer, men ingen nationsstyrelse har en större total kompetens än alla nationens medlemmar! Men om man som medlem känner att ingen lyssnar, att man inte kan påverka, eller om man inte ens vet vart man ska gå dör diskussionerna.

Jag vill bli Senior för att fler ska kunna känna att de blir sedda, hörda och kan påverka. Jag vill bli Senior för att vi ska diskutera mer på den här nationen. För att parafrasera en gammal sittningsdänga – Det diskuteras alldeles för lite på den här nationen!

Men hörredu, varför skulle du vara mer kompetent än de föreslagna kandidaterna?

Svaret på den frågan är enkelt. Jag tror inte att jag är mer kompetent än någon av dem, men jag tror att vi alla besitter olika kompetenser. En styrelse där alla har samma kompetens och bakgrund är en styrelse där diskussionerna inte får ta sin rätta plats. Därför är det viktigt att personer med nya kompetenser och erfarenheter hela tiden för med dem kommer nya idéer, perspektiv och förslag.

Jag må bara ha varit tjänsteman på Blekingska Nationen i två terminer, men jag har sedan jag varit tolv år gammal suttit i ett stort antal styrelser och har över tio års erfarenhet med mig från det. Jag har suttit i elevråd, startat prisvinnande miljöråd, hållit i årsmöten många gånger större än de på nationen, jobbat med internationella styrelser, genomfört medlemsdemokratiutredningar i organisationer fyra gånger större än Blekingska. Varje ny styrelse är olik den innan men erfarenheterna är alltid värdefulla. Jag tror att mitt perspektiv som en person som går direkt från tjänstemannakåren är viktigt i Seniors och jag tror att min erfarenhet från världen utanför Blekingska kan vara en nyckel för att komma med nya idéer i styrelsen.

Jag kommer att kandidera mot alla de som föreslagits till Seniorskollegiet var för sig. Anledningen till detta är att jag inte kunde motkandidera allmänt till styrelsen och jag tycker inte att det är min uppgift att välja vilka kompetenser man kan rösta in i Seniorskollegiet, det är nationsmötets uppgift.

Vad får jag om jag röstar på dig?

Du får en person som brinner för att fler ska kunna påverka mer.

Du får en person som kommer att arbeta för att inte brygga relationer mellan Seniorskollegiet och tjänstemännen utan även Seniors och nationens medlemmar.

Du får en person som vill göra det enklare att få information – Genom att se över våra informationskanaler kan vi nå fler! Nationsmötelsekallelse kan gå ut digitalt till alla, mötesinformation kan tillgängliggöras innan man kommer till mötet och genom att bjuda in till samtal kan nya perspektiv komma fram.

Du får en person som kommer finnas ute i den verksamhet som du är aktiv i. Jag tror att det är viktigt som Senior att förstå hur det är att vara tjänsteman på nationen nu.

Du får en person som kommer vara tillgänglig för dina frågor och funderingar. Jag tycker att det är positivt att fler idéer kommer fram och diskuteras. Har du en idé ser jag gärna att den lyfts till Seniors vare sig jag tycker den är god eller inte. Oftast kan diskussionerna i sig leda till något givande – en annan idé, förståelse för varför saker är som de är eller bara lättnad för att någon lyssnar.

Du får en person som vill lyfta icke-alkoholrelaterad verksamhet. Jag tror att vi som en liten mysig nation kan skapa enorma värden för icke-aktiva medlemmar genom att bjuda in dem till social verksamhet som inte är alkoholrelaterad. Saker så som idrottsutskottet, LAN-helger, bakstunder, likabehandlingsutskott är sånt som kan knyta an medlemmar till nationen utan att de måste engagera sig och jobba på någon av våra verksamheter.

Vad ska jag göra om jag har en fråga till dig?

Maila mig på Lundgrenja@gmail.com, skicka ett meddelande på Facebook (min profil är och kommer vara öppen just för sånt) eller ring mig på 070 53 57 255. Jag finns här för att svara på dina frågor.

Har du några sista ord?

Tack för att du läst min text! Jag hoppas att du diskuterar den och delar den med andra. Du måste inte hålla med mig eller vilja se mig i Seniorskollegiet, men jag tror att diskussionen ändå kan vara viktig. Prata om vad du tycker är viktigt och vilken funktion du tycker att Seniorskollegiet ska fylla. Om du är medlem på Blekingska men inte är aktiv. Kom gärna på nationsmötet och hör vad alla har att säga. Oavsett om du röstar på mig eller inte så vinner demokratin på att just du deltagit.

M struntar i forskning kring elever och betyg

20 Mar

Den debattartikel Lorentz Tovatt och jag om tidigare betyg och skriftliga omdömen fick rätt snabbt ett svar från moderaterna Tomas Tobé (ordförande i riksdagens utbildningsutskott) och Erik Bengtzboe (ordförande MUF), men eftersom svaret helt valde att bortse från all kritik valde Lorentz och jag att replikera det. Svaret finns nu uppe på SvD Opinion men kan även läsas inklistrat här nedan;

M struntar i forskning kring elever och betyg

Miljöpartiet och Moderaterna skiljer sig i den grundläggande synen på eleven och skolan. Därför har Moderaterna helt rätt när de säger att ideologin styr när vi ifrågasätter betyg (Brännpunkt 6/3). Men tyvärr stämmer inte deras analys i något annat än just det.

För oss är det självklart att ansvaret för det svenska utbildningsväsendet är gemensamt och inte någonting som kan placeras på den enskilda individen. När en elev misslyckas med att nå de ställda målen är det på grund av att skolan och samhället misslyckats med att skapa en god studiemiljö för eleven. Det är för oss också en självklarhet att vi låter experter och forskning avgöra vilka reformer som gagnar skolan bäst.

Det är därför vi vågar stå på oss och mena att tidigare betyg inte är en lösning för den svenska skolan trots att det inte är en populär åsikt. I vår artikel på Brännpunkt 1/3 gav vi flera exempel på experter på området som höll med oss om det. Vi menar inte att betyg helt ska tas bort, de är ett bra verktyg för urval inför gymnasiet och högre studier, men innan dess vill vi använda oss av skriftliga omdömen istället. Omdömena ger större plats för nyanser, och forskning har också visat att de ökar resultaten och inte ger samma instängningseffekter som betyg kan ha.

De moderata debattörer som replikerade oss valde att inte diskutera denna forskning. Trots detta är de bergsäkra på att deras förslag om att införa betyg från årskurs tre är ett bra sådant. De är säkra på att det är en bra idé redan innan de utvärderat om det var en bra idé att införa betyg från årskurs sex.

Det enda stöd de ger för att det skulle vara en lösning är en IFAU-rapport som i sitt slutord menar att dess resultat är baserat på flera decennier gammal data och att de inte går att överföra till dagens samhälle.

Men för Moderaterna är symboliken i tidigare betyg viktigare än att de ska vara effektiva. Men vilken är då symboliken? Jo, att skolans misslyckande är på grund av eleverna – inte politikerna.

När man tror att lösningen på skolans problem är mer betygsättning tror man också att det är eleverna det är fel på. För om det vore fel på resurserna eller verktygen skulle man också kommit med andra förslag.

Vi i Miljöpartiet vill ta ansvar för den svenska skolan. Det är därför vi valt att prioritera fler lärare över fler skattesänkningar och det är därför vi säger nej till tidigare betyg. För oss handlar det om ideologi, och vår ideologi sätter resultat över populism.

Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom
Jakob Lundgren, Grön Ungdom

Tidiga betyg säger inget om utveckling

11 Mar

För några dagar sedan skrev jag tillsammans med Lorentz Tovatt om den svenska betygshetsen i SvD. Vi menade vi måste ha mer bedömning och mindre betyg i skolan. Vad innebär det? Klicka dig in på SvD eller läs texten här nedan för att få svaret.

Tidiga betyg säger inget om utveckling

 Nu vill Moderaterna se betyg från årskurs tre. Som vanligt motiveras beslutet med tydligare kunskapsuppföljning och som en extra bonus försöker man flörta med socialdemokratiska väljare genom att mena att det främst kommer hjälpa de elever som har det sämst ställt ekonomiskt. Men hur står det egentligen till med det?

Bland allmänheten uppfattas dagens skola som ett misslyckande och därför kan tidigare betyg intuitivt verka rätt. Men en ansvarstagande regering måste också våga vända populismen ryggen för att istället ta välgrundade beslut som ger större vinster på sikt.

Forskningen på området är inte helt enig, men den är relativt tydlig med att tidigare betyg inte stärker elevers kunskaper utan att de snarare kan stjälpa dem. När betygsforskaren Alli Klapp ska kommentera tidigare betyg till Lärarnas Nyheter säger hon att en stor grupp missgynnas av det. Hon är heller inte ensam om att ha den analysen.

Christian Lundahl och Anders Jönsson, båda doktorander i pedagogik, har även de tidigare uttryckt sig skeptiska till tidigare betyg. De menar att tidigare betyg inte nödvändigtvis förbättrar inlärningen och i värsta fall till och med kan försämra den. Istället talar de om vikten av mer omdömen i skolan.

Omdömen är till skillnad från betyg menat att vara utvecklande snarare än ett urvalsdokument. Förenklat kan man säga att betyg är utformat för att placera elever i fack efter deras kunskap. Det är praktiskt vid urvalssituationer men under fortlöpande undervisning kan det sarga en elevs självförtroende och skada dess utbildning. Någonting även Klapp pekat på.

Vi i Grön Ungdom anser att det är viktigt att lyssna på experter när vi utformar vår politik. Därför vill vi också att skolor ska arbeta med nyanserade skriftliga omdömen där elevens styrkor och svagheter kommer till uttryck. I en isrealisk studie som ansedda Dylan Williams hänvisar till i en bok utgiven av Lärarförbundet har man funnit att skriftliga omdömen höjde resultaten med 30 procent i genomsnitt. Hur resultaten kan överföras till en svensk kontext och hur utformningen ska se ut måste förstås utredas, men resultaten kan inte ignoreras.

Utöver omdömen istället för tidigare betyg ser vi att elevdemokratin och elevers inflytande över sin egen utbildning är avgörande för hög kvalitet och ett aktivare deltagande. Även här har Moderaterna och alliansen hamnat fel, då man förbjudit möjligheten för skolor och kommuner att ha lokala skolstyrelser med elevmajoritet.

Betyg är ett bra verktyg när urval ska ske till gymnasium eller högre utbildning. Men en bokstav på ett papper i trean placerar elever i ett fack utan att ge dem svar på hur de ska utvecklas.

Det är uppenbart att Moderaterna valt att inte lyssna på den pedagogiska forskning som finns på området, och att elevernas bästa inte är det som prioriteras högst. Så i slutändan får förslaget oss att ställa frågan – vilka är det egentligen som behöver tidigare betyg? Eleverna eller Moderaterna?

LORENTZ TOVATT

språkrör Grön Ungdom

JAKOB LUNDGREN

Grön Ungdom

 

 

Jag kandiderar till Internationella utskottet

11 Feb

Det senaste halvåret har för mig varit en process. Att först helt skära av Grön Ungdom och sedan bit för bit engagera mig lite igen. Jag har saknat förbundet men har ingen vilja att engagera mig lika mycket som jag gjorde tidigare. Men när jag lämnade Grön Ungdoms förbundstyrelse lämnade jag också mycket oavslutat, och en sådan sak är mitt internationella arbete.

Jag blev invald i det Internationella utskottet tillsammans med Ingrid Nyman, Sabina Syed och Susanna Ahnlund i oktober 2010. Det var då en så gott som icke-existerande verksamhet och under den tid jag först suttit i utskottet och sedan har varit ansvarig i FS har vi kommit väldigt långt, men inte hela vägen. Ingrid Nyman som kanske gjort allra mest för det Internationella utskottet under dessa år sitter idag i FYEG:s styrelse och är den första svensken på lång tid som tagit plats där.

Det är också just mot FYEG som jag skulle vilja arbeta. När jag satt som FS-representant hade jag av naturliga skäl en annan roll och varken tid eller möjlighet att arbeta aktivt gentemot FYEG. När jag tillsammans med Carl-Vincent Reimers (som också kandiderar till IU) deltog på FYEG:s General Assembly började jag förstå vilket enormt värde utbytet mellan organisationerna i Europa har. Vi har mycket att lära av den fantastiska gräsrotsaktivism som finns i många europeiska länder. Genom att ta in och sprida positiva exempel tror jag att vi kan stärka lokala Grön Ungdom-avdelningar där resurserna är små. Men vi har också mycket att erbjuda de andra i FYEG. När det handlar om konkret politisk påverkan, strategiskt arbete och att lyfta in unga så är Sverige fantastiskt duktiga och där är vårt perspektiv extremt viktigt.

Men varför väljer jag och kandidera först nu när valberedningen sedan länge lagt sitt förslag? För mig är det viktigt att jag kandiderar till en styrelse jag tror på och vill arbeta med. Jag blev väldigt glad när jag såg att Matilda Andersson var föreslagen till förbundstyrelsen och jag vet att hon vill arbeta med internationella frågor där. Hon kommer at vara en kompetent och positiv drivkraft som kan utveckla IU vidare. När jag också såg att Carl-Vincent Reimers ställde upp stärktes min vilja att kandidera då jag arbetat med honom på FYEG:s årsmöte och  i IU. Han har ett perspektiv och en analytisk förmåga som är viktig i det här sammanhangen och skulle göra ett fenomenalt jobb i IU.

Tack vare framför allt dessa två personer känner jag äntligen att jag har viljan och drivet att börja engagera mig igen. Att få förnyat förtroende för att få fortsätta arbetet med de internationella frågorna under 2013 vore för mig extremt roligt och en ära. Jag hoppas att ni tycker likadant!