DN rapporterar idag om att Alliansen förändrat Försäkringskassans direktiv från ””Det samlade uttaget av föräldrapenning skall vara jämställt mellan kvinnor och män” till att först 2008 vara ”Förutsättningarna för ett jämställt uttag av föräldrapenningen mellan kvinnor och män ska förbättras” till att året därpå ha landat på ”Föräldrar ska genom Försäkringskassans information få goda förutsättningar att välja hur man vill fördela föräldrapenningsdagarna mellan sig”.

Det första målet, ett mål som hängt med sedan 70-talet, tycker jag är ett bra mål. Det talar i generella ordalag om vilket samhälle vi vill ha – ett jämställt samhälle. Det handlar om ett ”samlat uttag” och inte om att uttaget måste vara jämställt i alla relationer. Väl avvägt och vettigt.

Alliansens första förändring tycker jag är symptomatisk på deras retorik i frågan. Det handlar om förutsättningar och inte om faktiska förhållanden. När man talar om förutsättningar behöver man heller inte stå till svars för konsekvenserna. Så länge förutsättningarna för ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen finns är Alliansen således nöjda och det är här jag tycker att det blir retorik istället för politik. Personligen tycker jag i de flesta fallen att det är konsekvenserna som är intressanta. En politik byggd enbart på förutsättningar blir i praktiken blind för hur samhället ser ut och fastnar i sin egen teori.

Alliansens senaste förändring, som Göran Hägglunds stabchef bekräftar genom att fastslå att ”ett jämställt uttag av föräldrapenningen inte är något alliansregeringen eftersträvar”, innebär att konsekvenserna inte ens är intressanta längre. Nu är det bara informationen som är intressant. Att säga att bara informationen är intressant och inte ens nämna att det skulle vara information om jämställdhet är att indirekt acceptera hur det ser ut idag, eller kanske till och med indirekt anse att dagens förhållanden är goda.

Kristdemokraterna har i sig aldrig varit ett föredöme i jämställdhetsfrågan och deras största bidrag i frågan, vårdnadsbidraget, har varit en kvinnofälla snarare än någonting annat. Om man talar om ”information” eller ”förutsättningar” kan man blunda för det faktumet eftersom män i teorin även de kan begära ut vårdnadsbidrag, men i praktiken slår bidraget fast en könsnorm om att kvinnor ska vara hemma med barnen. En norm man länge, länge försökt bekämpa.

Sen finns förstås även jämställdhetsbonusen som stora delar av Alliansen står bakom. Budskapet här är ungefär samma som stora delar av Alliansens politik. Allt går att lösa med pengar – till och med normer. Bonusen var i sin första version en flopp utan dess like och påverkade ganska exakt noll. Bonusen har nu stöps om i en ny form men jag misstänker att den inte kommer göra någon större skillnad den här gången heller. Den representerar nämligen ett område där Alliansens problemanalys har misslyckats fatalt. I SOU 2005:73 finner man att pappans uttag av föräldradagar påverkas ytterst marginellt av att kvinnan i ett heterosexuellt förhållande tjänar mer. Alltså styrs uttaget till det största delen av andra saker än ekonomi – nämligen normer. Dessa normer är heller ingenting som kommer att försvinna om man ger jämställda föräldrar en bonus, även om det säkert kommer påverka ett fåtal föräldrar.

Jag tror inte att Alliansen som helhet kan ställa sig bakom att jämställdhet mellan könen är någonting man inte längre har som målsättning. Det finns många allianspolitiker som brinner för jämställdhetsfrågor och jag hoppas att de politikerna nu tar till orda. 

Kristdemokraternas äss i den här regeringen har aldrig varit att de driver igenom ett stort antal hjärtefrågor. Deras äss har alltid varit att de i konservativ anda i tystnad kväver progressiva förslag. De har i många år hållit frågan om en förändring i lagen om fastställande av könstillhörighet gisslan och nu har man via tysta regeringsdirektiv, inte via lagstiftning, lyckats förändra själva målet för vars vår familjepolitik vill nå.

Det här är i slutändan inte en fråga kring vare sig man vill låta föräldrarna styra över sitt uttag fritt, tredela föräldraförsäkringen, göra den individualiserad eller låta den vara som den är idag. Den här frågan handlar om själva grunden för vår jämställdhetspolitik – vill vi nå ett jämställt samhälle eller inte? Idag ges Kristdemokraterna rätten att bakom kulisserna tala för hela Alliansen när de sätter nya direktiv. Om övriga Allianspolitiker fortfarande ser ett jämställt samhälle som någonting värt att sträva efter måste man nu våga höja rösten.

Det ironiska med Centerpartiets nya linje är förstås att Maud Olofsson så sent som i maj i år vägrade, helt vägrade, ta emot en namninsamling mot uranbrytning som 9000 personer från hennes hemlän skrivit under. Centerpartiet går alltså från att ha en partiledare som vägrar ta emot en namninsamling från dennes meningsmotståndare till att driva samma linje som dem. Det tycker jag är lite udda.

Den större frågan tycker jag däremot är vare sig vi faktiskt ska ha uranbrytning eller inte, och här tycker jag att Centerpartiet gör fel, trots att jag där uppe skrev att ställningstagandet var bra. Jag är personligen emot både uranbrytning och kärnkraft och ser en framtid där vi kan klara oss utan bådadera. Centerpartiet och Alliansen å andra sidan vill ju behålla kärnkraften och när man tagit ett sådant ställningstagande tycker jag att det är inkonsekvent att inte vilja ha uranbrytning. Det är lite som att plocka russinen ur kärnkraftskakan. Vi vill ha energin, men skiten som uranbrytningen medför den kan gärna andra länder få dra på sig.

Om vi ska ha kärnkraft ska vi även ha uranbrytning tycker jag. Allt annat är inkonsekvent. 

Han skriver därför en debattartikel till SvD om hur upprörd han är och tycker inte att man ska göra ett öppningen till ett politiserat jippo. Det ironiska är förstås att det i allra högsta grad vore ett politiserat jippo i Åkessons värld.

Förra året tog Åkesson på sig en folkdräkt och plockade politiska poänger på det svenska, det kristna och det traditionella. Det är ett göra ett jippo av det, och det är att politisera det. Det Jimmi Åkesson är upprörd över är förstås att det inte är hans politiska jippo som står överst på agendan.

Frågan Jimmie borde ställt sig, och frågan alla borde ställa sig är förstås en helt annan än vems politiska jippo det bör vara. Frågan är vad riksmötets öppnande gör i Storkyrkan då Sverige är ett sekulariserat land?

Staffan Danielsson menar att sidan inte borde få kalla sig själv för Alliansfritt Sverige på grund av de negativa associationerna det namnet ger. Han drar paralleller till det fruktansvärda som hände på Utoya och terrordåd i Afghanistan, Irak och Pakistan när han menar att Alliansfritt Sveriges namn ger honom associationer till sådana handlingar. Någonstans bland folks ryggsäckar av livserfarenhet tänker man förstås på de bloggar som Anders Breivik fann stöd i och där i uppfattar läsaren att Danielsson jämställer Alliansfritt med dessa bloggar.

På Staffan Danielssons facebooksida kan jag läsa att han intresserar sig för frågor av moralisk och etisk karaktär. Det är synd att han inte verkar ha intresserat sig för retorik eller språkfilosofi, för om han hade gjort det hade han kanske kunnat ta sin analys ett steg längre. Det Danielsson har gjort är en platt analys av en hemsidas namn utan att ta hänsyn till den kringliggande kulturen eller tonen på hemsidan. Det Alliansfritt är, och alltid har varit, är en skarp politisk kommentator som inte sällan använder satiren som vapen. Det Alliansfritt aldrig har varit är en sida som uppmuntrar till våld eller hat, varken i text och när sådana kommentarer läggs av läsare raderas de. Staffan Danielsson kommer förstås aldrig uppskatta sidans ton då den till sin natur är kritisk till Danielssons politiska gärning, men han skulle mått bra av att läsa sajtens egen beskrivning en andra gång.

”Sajten granskar vad de fyra regeringspartierna ägnar sig åt och samlar nyheter från allsköns olika kanaler. Ibland allvar, ibland trams – men alltid fokus på högern.”

Ibland allvar. Ibland trams. Alliansfritt gör saker med blinken i ögat och med en hel del självdistans. Den delen missade Danielsson helt.

Men han har förstås rätt i en sak. Vi politiker är ansvariga för vår egen retorik och det är fritt fram att granska min blogg och det jag skrivit på andra ställen, även på Alliansfritt. Två gånger tidigare har jag diskuterat den politiska retoriken på min blogg. Först i inlägget ”Smutskastning, negativa epitet, tobleronepolitik och vikten att hålla en god ton” och sedan i inlägget ”Dubbelmoral när man talar om smutskastning”. Jag la cirka fem minuter på att kolla upp Staffan Danielssons egen retorik och på en gång fann jag att han använt sig av det extremt smutskastande ordet ”vänsterkartell” och att han jämfört Vänsterpartiet med Nordkorea. Samtidigt som han är upprörd över namnet ”Alliansfritt” kallar han det rödgröna samarbetet för illegalt och jämför Vänsterpartiet med en av jordens värsta diktaturer. Det finns ett uttryck för det här, och det är att han borde sopa framför sin egen dörr först.

Vi politiker väljer vårt språk Staffan Danielsson och du skulle må lite bättre av att lägga lite mer tid på att funderar innan du väljer ditt. 

PS. Om det inte framgår tycker jag att Alliansfritt Sverige kan få behålla sitt inarbetade namn. Danielsson antyder även i sin artikel att Alliansfritt skulle ha någon stor donator i ryggen. Så är det inte. Alliansfritt drivs helt ideellt.

Sverigedemokraterna är idag alltså en så kallad vågmästare. Partiet som får vågen att väga över åt ett håll eller ett annat. I dagsläget har Sverigedemokraterna valt att rösta med Alliansen över nio gånger av tio när partiet har suttit i en vågmästarroll. Vid ungefär åtta procent av tillfällena har SD istället röstat med S, V och MP och då fällt regeringen tillsammans med den rödgröna oppositionen. Detta faktum har lett till mycket debatt och pajkastande mellan de två sidorna, någonting som jag tycker är mycket kontraproduktivt. Jag har tidigare själv deltagit i debatten på ÖA:s debattsida där jag svarade på en krönika från den centerpartistiska riksdagsledamoten Emil Källström. Han hade i sin krönika skrivit att S, V, MP och SD samarbetat i en fråga, vilket förstås inte var fallet. Däremot agerade SD vågmästare och fällde domen.

Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali uttrycker idag samma tankegångar på Expressens debattsida. Varje gång Alliansen förlorar är det för att S, V och MP samarbetat med SD men när Alliansen vinner är det för att de är det större blocket, inte för att SD röstat med dem.

Faktum är förstås att få samtal verkar ha skett med Sverigedemokraterna från båda sidor. Om ytterligare samtal ägt rum har det inte framkommit. Till min vetskap har en socialdemokrat anklagats för att ha talat med SD och SD har själva erkänt att de haft överläggningar med Alliansledamöter inför omröstningen av höjda banavgifter över Öresundsbron. Jag anser inte att man har ett ansvar att samarbeta med alla partier som är invalda i riksdagen. Jag kommer aldrig kräva att Alliansen samarbetar med Vänsterpartiet och jag hoppas att de aldrig kommer att samarbeta med SD. Däremot bör Alliansen söka riksdagsmajoritet för sina beslut.

Nåja, vidare till det jag vill komma fram till. Det Emil Källström (C), Hanif Bali (M) och många andra allianspolitiker vill komma fram till är att livet vore så mycket enklare om bara S, V och MP lade ned sina röster. Hanif uttrycker det såhär när han twittrar till mig; ”@JakobLundgren Om SD hade lagt ner eller röstat på eget förslag, hade S, V, MP vunnit? ”.

Exemplet är både talande och tokigt i sin egen logik. För visst är det som han säger. Om Sverigedemokraterna inför varje votering valde att lägga ned sina röster eller valde att endast rösta på sina egna förslag skulle innebära att Alliansen aldrig förlorade voteringar i riksdagen (förutsatt att alla röstar som sina partier). Samma sak gäller också om S, V och MP skulle lägga ned sina röster. Det vill Hanif att partierna ska göra. Men så fungerar förstås inte demokratin och så bör den inte heller fungera. Utan en aktiv opposition finns förstås inte heller en aktiv, utvecklande debatt. Inte heller verkar Hanif förstå skillnaden på att lägga egna förslag och att påverka politiskt, vilket är oroande när det är en riksdagsledamot vi talar om.

Sverigedemokraterna sitter i riksdagen för att påverka, någonting annat ska man inte tro. När de lägger ett förslag markerar de åt vilket håll de vill att politiken ska utvecklas, men när de sitter i riksdagskammaren och ska rösta kan de välja att rösta på sitt eget förslag eller att stötta Alliansens förslag eller ett gemensamt förslag från S, V och MP om ett sådant finns. Om SD röstar på sitt eget förslag påverkar de inte dagspolitiken men om de väljer att förskjuta den politiska majoriteten kan de göra det. Därför kommer SD i de flesta fallen också välja att rösta med Alliansen eller S, V och MP, och i dagsläget har det valet i över nio fall av tio fallit på Alliansen.

Riksdagen består idag av åtta politiska partier och alla de partierna vill påverka den politiska dagordningen. När Alliansen inte väljer att söka stöd från ytterligare ett parti riskerar de alltid att förlora voteringar i riksdagen, och jag förstår att det måste kännas tungt för såna som Emil Källström och Hanif Bali. Att sitta i majoritet skulle göra allt så mycket enklare. Men det innebär inte att man kan ge Juholt, eller S, V och MP skulden för att SD får inflytande i politiken. Den skulden ligger hos de som inte ens vill samarbeta utan istället vill att alla andra ska lägga ned sina röster.

Blockaden provocerar, inte aktivisterna

Spola fram till Pride 2010. Nu säger Göran Hägglund att ändringar i lagen kan komma om Alliansen vinner valet. Anledningen till detta är den utredning som genomförts av Socialstyrelsen och som på det stora hela kom fram till exakt samma saker som utredningen från 2007. Ny utredning, samma förslag, men återigen händer ingenting. Socialstyrelsens förslag gick även ut på en bred remissrunda och där var en överväldigande majoritet överens med Socialstyrelsen.

Spola fram ytterligare lite grann. Det är nu juni 2011, ett år efter att Alliansen tog emot Socialstyrelsens utredning. Nu tar KD:s partistyrelse ställning för att skjuta på frågan till framtiden. Fyra år efter att Alliansen tog emot en första utredning tycker alltså Kristdemokraterna fortfarande att det är en fråga för framtiden och KD drar dessutom med sig övriga Alliansen i sin ovilja ett ändra lagstiftningen. RFSL visade i en undersökning från 2010 att Kristdemokraterna i flera viktiga HBT-frågor blockerat lagstiftning trots att det fanns en bred majoritet för förslagen i riksdagen.

Nu sitter vi här år 2011 och Alliansen låter fortfarande Kristdemokraterna krama sönder en förlegad lag om fastställande av könstillhörighet från 1972. Lagen innebär tvångssterilisering, tvångsskilsmässor och liv som förstörs. Det är 2011 nu, Hägglund, inte 1972.

Ursprungligen publicerat på Alliansfritt Sverige.

Remissinstanserna säger förstås bestämt nej med goda anledningar. Att införa skolk i betyget är ju att angripa symptomen istället för problemet. För inte kommer den mobbade eleven som inte vågar komma till skolan ta sig dit bara för att det skrivs in i betyget?  Tidigare försök i Stockholm har inte heller visat på minskande skolk.

Men det här inlägget kommer ta upp helt andra problem. Jag tänkte istället titta lite på hur man kan komma undan att få skolk inskrivet i betyget.

Under både gymnasiet och högstadiet satt jag i alla möjliga slags råd. Vissa för att jag intresserade mig och vissa för att det var skönt att slippa lite skola. Mötena kunde förläggas lite hur som helst och vipps så hade man en helt accepterad anledning att missa vissa lektioner. Hur ska detta synas på mitt betyg?

Under gymnasiet, främst under trean, hade jag en extremt låg närvaro, men det mesta hamnade under kategorin sjukfrånvaro. Denna frånvaro var till viss del riktig men till stor del handlade det om att jag inte stimulerades i skolan. Frågan är däremot hur min sjukfrånvaro ska kollas upp. Hur ska den synas på mitt betyg?

Vissa lärare tog dessutom inte närvaro och andra lät mig komma undan med mer frånvaro än andra. Vissa lärare gav mig till och med frånvaro när jag var närvarande. I vissa fall fick man till och med studera på annan plats än i klassrummet. Toppen med friare undervisningsmetoder, men hur ska min eventuella frånvaro synas på mitt betyg?

Att satt betyg påverkas av elevens relation med läraren vet vi redan, och det finns ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda med skolk. Jag skulle precis som många andra säkert komma undan med att skolka eftersom jag hade det relativt lätt i skolan och därför kunde leverera även om jag inte var närvarande på alla lektioner. Men är det verkligen schysst att jag kommer undan med mitt skolk bara för att jag hade lätt för mig? Hur ska den här typen av frånvaro synas på mitt betyg?

Men jag har förstås gått på en skola som har löst alla dessa problem. En skola där man i allra högsta grad kunde följa elevers skolkande och där man fick prickar i sitt betyg. Det har säkert varit uppe på bloggen förut men jag har studerat ett år vid Edgewood High School i Trenton, Ohio.

Alla lektioner började där exakt samtidigt och slutade exakt samtidigt. Dörrarna låstes när klockan ringde och lärarna var tvungna att omedelbar föra in närvaron i ett datasystem. Eventuell frånvaro eller försening syntes genast, om man inte var bundis med läraren förstås, det kom inte ens det systemet undan. För att minimera lärarnas godtyckliga inlämning av uppgifter hade man övervakningskameror i samtliga korridorer samt patrullerande personal som höll koll på elever på drift. För att lämna lektionen för att gå på toa behövde man lärarens underskrift i skolans officiella block och om man tappat bort sitt var man körd. En av mina lärare gav dessutom elever som gick på toa mer än två gånger per termin poängavdrag varje gång de bad om att få gå (poängen räknades om till ett betygssnitt som sedan var ens slutbetyg). Återigen kunde man till och med här komma undan om man var bundis med de som patrullerade så inte ens här blev systemet perfekt.

Om det var så att man sjukanmälde sig mer än två dagar på en termin krävdes läkarintyg. Ett intyg per dag. Att skaffa intyg kostade båda tid och pengar för eleven och föräldern och många gick helt enkelt ut med en massa frånvaro på sina betyg för att de inte hade den tiden eller de pengarna. Andra klarade sig fläckfritt för att de stod på god fot med lärarna, och då var det ändå på en skola med storebrorsamhälleskompex.

Att införa skolk i betyget är alltså inte bara tokigt i teorin, det är dessutom svårgenomförbart i praktiken. Jag har svårt att se hur det ska lösa problem eller skötas lika runt om i landet, och det i sig är ett problem.